TEGUCIGALPA. Om ”grunden för kommunismen är elektrifiering av landet”, som Lenin hävdade, är också ett stabilt och solitt bankväsende en nästan lika viktig ingrediens för att konsolidera folkmakten. Men Latinamerikas folk har lång väg att gå, trots vänstervindar, innan de ens kan tala om att ställa socialismen på dagordningen. Den 26 juni ska det i varje fall skålas i champagne när Hugo Chávez tar emot presidenterna och finansministrarna från Argentina, Brasilien, Bolivia, Ecuador och Paraguay, då Banco del Sur ska förklaras grundad.
Men vilka perspektiv finns det för denna bank att bli en motor i reindustrialiseringen och omstruktureringen av Latinamerika? Det är en livsnödvändighet om denna rika kontinent ska kunna bryta kedjan av beroende till USA och de internationella finansorgan som är verktyg för detta beroende.

Chávez har ända sedan han offentligt nämnde sitt förslag om en ”Sydbank” hävdat att de växande bankreserverna hos nationerna måste användas för att bryta beroendet och utnyttja ländernas potentiella resurser. Bankreserverna hos de sex länderna som ska bli fullvärdiga medlemmar av Sydbanken uppgår till 164 miljarder dollar. I dag utgör de ett jättekapital för storbanker i USA och Europa men genererar mycket låga ränteinkomster för de fattiga länderna.
– Våra länder går till Världsbanken, IMF eller BID för att be dem om hjälp för att lösa deras finansiella problem samtidigt som vi har en kolossal hög med sparade pengar (i utländska banker). Dessa skulle kunna användas till att lösa problemen utan att tvingas in i villkorsfällan som dessa finansorgan gillrar, sa Ecuadors finansminister Ricardo Patiño när hans kollegor från de nämnda länderna samlades i början av maj i Ecuadors huvudstad Quito för att fortsätta att fila på konturerna av Sydbanken. BID och Världsbanken lånade under år 2005 ut 4.898 respektive 5.087 miljoner dollar till de sex länderna, sammanlagt nästan tio miljarder dollar.
– Jämför denna summa med de 164 miljarder dollar vi har, 16 gånger mer än de krediter vi får med alla slags typer av villkor, tillade Patiño.
Chávez har slagits för att Sydbanken ska vara en utvecklings- och investeringsbank kompletterat med en stabiliseringsfond. Denna fond ska fungera som en finansiell sköld för Sydamerika och dramatiskt minska beroendet till de föraktade internationella finansorganen när det världskapitalistiska systemet går in i nästa cykliska kris, som många spår kan utlösas inom kort. Bara att Chávez har nämnt detta har fått Vita huset och deras språkrör att gå i taket. När Venezuela dessutom beslutade att lämna både Världsbanken och Internationella Valutafonden den 30 april, gick State Departements Sean McCormack i taket och uttalade att det venezuelanska folket är ett enda stort offer för Chávez’ politik.
Men Ecuadors president Rafael Correa var inte långt efter Chávez och förklarade på 1 maj Världsbankens permanente representant i Ecuador, Eduardo Somensatto, för Persona Non grata. Det utlöste en chockvåg i högre bankkretsar i New York där man drar efter andan inför det faktum att 3:e-världenregenter nu inte bara vågar ta sig ton utan dessutom ställer krav och bokstavligen kastar ut de fruktade bankcheferna från sina länder.

Bakgrunden är att när Correa var ekonomiminister i övergångsregeringen Alfredo Palacio år 2005, ville han modifiera en lag som handlade om skatteuttaget i oljeproduktionen. Denna skatt gick till att betala Ecuadors lån till de internationella finansorganen. Delar av dessa skatter ville Correa föra över till sociala ändamål, bland annat landets fattiga indianbefolkning. Somensatto och Världsbanken blockerade, som svar på denna lagändring, ett lån på 100 miljoner dollar till Ecuador. Correa, förnedrad av Världsbanken år 2005, är den som ivrigast verkar för att Sydbanken ska bli en realitet för, som han säger, ”ingen har rätt att straffa ett land bara för att detta vill förändra sina lagar”.
Den 8 maj uppgav Ecuadors finansminister att regeringen även ska säga upp med omedelbar verkan ett ”lagskydd för USA-investeringar i Ecuador”. I Nicaragua och Bolivia har också regeringen beslutat att så snabbt som möjligt säga upp sig som medlemmar i IMF och Världsbanken som får allt svårare att betala sina tusentals välavlönade tjänstemän.

Någon har frågat varför majoriteten av medlemsländerna som ska utgöra Sydbanken inte är medlemmar i ALBA, det Boliviarianska Initiativet för Amerika (Nicaragua, Bolivia, Venezuela och Kuba)? Frågan är nog en bekräftelse på mångas misstankar, om att Sydbanken kan komma att bli ett ekonomiskt bröst som kommer att ha många ammande bebisar på den privata sidan. Men samma bebisar är inte är beredda att också ge sitt politiska strå till stacken för att en gång för alla förändra det klassamhälle som den latinamerikanska kontinenten utgör i grunden.
Brasilien är ett sådant exempel. In i det sista var frågan om stormakten i Latinamerika skulle bli fullvärdig medlem i Sydbanken. Lulas internationella politiske rådgivare, Marco Aurelio García, uppgav inför mötet på den venezuelanska turistön Isla Margarita den 17 april, att ”vi kommer inte att ansluta oss till projektet för vi gillar inte att äta på tallrikar gjorda för andra” [1].
Men äta på andra tallrikar har inte Lula några problem med, menar Plinio de Arruda Sampaio Júnior, ekonomiprofessor på det statliga universitetet i Campinas i Brasilien.
– Han har ätit ur handen på IMF och de internationella bankerna till och med innan han intog regeringsmakten 2002. Då utfärdade han ”Brevet till Brasiliens folk” där han förband sig att fortsätta den nyliberala modellen. Vad den brasilianska regeringen oroar sig mest för är hur den ska kunna konsolidera sin ”trovärdighet”, såväl nationellt som internationellt, mer än att experimentera med lösningar mot den nyliberala fällan. Därför är Lula mån om att hålla ett tydligt avstånd till den Bolivarianska revolutionen och han hyser också ett stort misstroende mot Evo Morales och Rafael Correa.

Men Lula anklagas dock för att spela med två agendor; en vänsteragenda mot Latinamerika och världen och en agenda av ”ekonomisk kontinuitet”. Plinio de Arruda:
– I verkligheten har Lula bara en agenda; vinna imperialismens förtroende för att fortsätta vara dennes gunstling i Sydamerika. Men det yttre skådespeleriet är också ägnat för interna effekter, framför allt för den stora beundran den Bolivarianska revolutionen har i de folkliga samhällsgrupperna i Brasilien. Därför används Lulas ”vänskap” med Chávez för att öka Brasiliens manöverutrymme i sällskap med USA, ett exempel är här den stora etanolaffären mellan USA och Brasilien.
– Hittills har diskussionen i Brasilien kring Sydbanken koncentrerats till de konservativa ekonomerna som är oroliga över Chávez’ diplomatiska offensiv i Latinamerika. Man är livrädd för varje slag av initiativ som kan orsaka återverkningar i de utmärkta förbindelserna mellan Lulas regering och IMF, Världsbanken och USA.

Och det är där som vattendelaren mellan vänstern och systembevararna går mellan de sex länderna i Sydbanken. Chávez har satsat mycket kraft på att sjösätta Sydbanken som ett folkens alternativ till IMF, BID och Världsbanken. Men bland bedömare av Latinamerika är uppfattningen att Chávez har tvingats backa från det viktiga förslaget om att använda delar av respektive lands bankreserver som kapital i Sydbanken. I denna ska sju miljarder fonderas, medel som ska kunna användas till både statliga som privata projekt, främst kostsamma infrastrukturer. Men det är offentliga anslag från respektive regerings nationalbudget, inte medel ur bankreserven, som ska utgöra den nya bankens kapital. Och Venezuela pytsar bara in 600 miljoner dollar av dessa sju miljarder, vilket kan vara ett utslag för venezuelansk försiktighet och tvivel på den nya banken.
Men för att överhuvudtaget kunna gå vidare i skapandet av Sydbanken föreslog Rafael Correa införandet av en ”Sydfond”, Fondo Monetario del Sur, en underavdelning till Sydbanken. I denna, som vi just nu inte vet hur mycket den ska innehålla, ska medel från bankreserven kunna användas.
– Idén med en Sydfond är att skapa och samla medel som innebär att ge mer säkerhet till nationerna i Syd, sa Correa.
I Sydbanken handlar det också om att skapa en diametralt motsatt filosofi, eller ”en ny världsfinansiell arkitektur”, som Ecuadors president uttryckte sig när han öppnade ministermötet i Quito.
– Hittills har den finansiella logiken bara gynnat det spekulativa kapitalet och har inte lyckats bekämpa fattigdomen, som IMF:s och Världsbankens principer hävdar. Därför tror vi att det nödvändigt att vi skapar våra egna finansinstitutioner med denna nya finanslogik, sa Correa som karaktäriserade IMF:s politik som en katastrof för länderna i tredje världen.

Plilio Arruda är skeptisk över framtidsperspektiven för Sydbanken:
– Sydbanken skulle kunna utgöra ett alternativ till de internationella finansorganen om dess resurser används för att finansiera en utvecklingsmodell där ”Målet är Syd”, eller i klartext; villkoren för finansiering av olika projekt är en absolut prioritering av de latinamerikanska folkens uppmärksammade behov av jord, arbete, bostäder och nationell suveränitet. I annat fall kommer banken bara att bli ett instrument som är disponibelt för de stora ekonomiska maktgrupperna i regionen med målet att förstärka deras konkurrens på den internationella arenan.
– Med andra ord; för att Sydbanken ska kunna bli ett verktyg för de latinamerikanska folken, måste dess bildande utgöra en del av en mer allmän process som bryter med imperialismen. Jag ser inte någon som helst möjlighet till förändring av denna spännvidd än ett övervinnande av kapitalismen. Sydbanken bör därför vara en bank för att finansiera en socialistisk ekonomi.