Samtidigt som den ekonomiska tillväxten ligger på över fem procent för år 2004, ökar arbetslösheten. Den öppna arbetslösheten ligger, trots den höga tillväxten, på omkring 19 procent och håller på att öka. Även priserna har ökat tydligt, inte minst sedan EU-medlemskapet i fjol, samtidigt som lönerna stagnerat.
Regeringspartierna SLD (Väns-terdemokraternas allians) och Arbetsunionen (UP) har inga svar på den obalanserade ekonomiska utvecklingen utan vill satsa på ytterligare nyliberala reformer. Uppbackade av den avgående presidenten Aleksander Kwasniewski har man lanserat Nationella utvecklingsplanen (NPR), en ekonomisk sexårsplan som genom ytterligare avregleringar och nedskärningar ska lösa sysselsättnings-problemen.
Missnöjet med denna utveckling jäser på många håll. Den mycket försvagade fackföreningsrörelsen har i slutet av fjolåret försökt visa musklerna och protesterat mot planerade privatiseringar inom kollektivtrafiken. Fackföreningsrörelsen är dock för svag för att kunna orka med en utdragen politisk kampanj. Organisationsgraden ligger under 14 procent och sjunker stadigt.
Befolkningens missnöje har hittills gynnat högeroppositionen. Det förvånar inte. Medan den borgerliga oppositionen under det gångna året lyckats fila på en skarp valprofil, har vänsterns linje hittills varit luddig. Borgarna lyckades våren 2004 peta parlamentets talman, tillika SLD-ordföranden, Jozef Oleksy, därför att han sades ha ljugit om sin tidigare relation till den gamla kommunistiska säkerhetstjänsten (SB).
Oleksy-skandalen har återigen underblåst misstänksamheten mot den ”postkommunistiska väns-tern”, som anses bestå av medlöpare och skendemokratiska opportunister. Enligt en färsk opinionsundersökning av institutet TNS OBOP stödjer drygt 77 procent av polackerna en hårdare granskning av tjänstemäns, politikers och även företagares SB-kontakter.
Det största ”postkommunistiska” partiet, regeringspartiet SLD, skulle i dagsläge bara få tio procent av rösterna. Den största utmanaren från vänsterkanten, Polens socialdemokrati (SdPl), får usla fem procent i opinionsmätningarna. SdPl är en utbrytning ur SLD som så sent som i mars 2004 bildades av rad SLD-kändisar, däribland flera före detta ministrar. SdPl avfärdar alla erbjudanden att ingå en allians med SLD, men saknar en politisk profil som skulle kunna urskilja från SLD. Båda partierna förespråkar en fortsättning av den hittills förda ekonomiska politiken och är mycket EU-positiva.
Arbetsunionen (UP), står visserligen fritt från misstanken att vara ”postkommunistiskt”, men ingår i SLD-regeringen och stödjer därmed den nyliberala ekonomiska politiken. De krafter på vänsterkanten som är kritiska mot EU-anpassningen och nyliberala ekonomiska läror, ligger samtliga långt under enprocentsgränsen i opinionsundersökningarna.
”Vänsterregeringens” dagar verkar vara räknade. Polackerna kommer i år att kallas flera gånger till valurnorna. Presidentvalet kommer att äga rum i höst, när den socialdemokratiske presidenten Aleksander Kwasniewski avgår efter tio år i ämbetet. En samlad borgerlig opposition kräver dessutom tidiga val till parlamentets andra kammare, sejm.
Dessutom kommer en folkomröstning om EU:s författning att hållas.
Vänsterns enda sätt att lösa krisen är att återigen samlas. Regeringspartiet SLD fungerade till exempel ända tills 1999 som ett brett vänsterparaply, innan alliansen sprack och partiet omdanades till ett centralstyrt parti. Men det finns få som idag skulle vilja samarbeta med det skamfläckade partiet. T.o.m. regeringspartnern UP stödjer ett upprop att bilda valalliansen Vänsterunionen (UL), som i december i fjol lanserades. Bakom uppropet står även det äldsta polska partiet, Polens socialistiska parti (PPP), som på senare år försökt profilera sig som ett antikapitaliskt vänsteroppositionsparti.
Förutom PPP ingår även en rad små vänsterpartier i alliansen, däribland flera SLD-utbrytningar. Samtliga av dessa är uttalade SLD-motståndare.
Hittills har SdPl förhållit sig avvaktande till UL, fullt medvetna om att alliansen knappast har en chans att nå upp till de åtta procent av rösterna som den enligt vallagen behöver för att ta sig in i sejm.
Den borgerliga oppositionen vill förhindra att en enad vänsterfront lyckas formera sig inför sejmvalet och kräver därför tidiga val medan regeringen, med de usla opinionssiffrorna i åtanke, försöker fördröja valet.
