Det är inte svårt att bli schizofren av att leva i det svenska politiska klimatet. I åratal har det talats om vilken kris vi lever i, att det skall sparas och gnetas. Moderaterna ville göra ”drastiska åtgärder” för att få folk i privata jobb. Socialdemokraterna ville göra ”drastiska åtgärder” för att få folk i, ja oklart vad för slags jobb, bara det fanns pengar.
Nu tillkännager de ekonomiska schamanerna att goda tider närmar sig och genast ändras det politiska spelet. Och intressant nog avslöjas till att börja med att alla inblandade är ganska nöjda.
Under lång tid har högern undrat hur de skall hantera en socialdemokrati som mästerligt flyter med i den allmänpolitiska trenden åt höger. De stora politiska systemskiftet är redan genomfört och de har egentligen inte mycket att protestera emot – Sverige blir ju orättvisare för varje dag som går – men inser att de tappar initiativet om de inte är närvarande i debatten.
Moderaterna har därför gjort en retorisk helomvändning – de lovar att inte riva upp vare sig AMS, arbetsrätten eller skattesystemet, och Fredrik Reinfeldt har genom detta positionerat sig som den mest trolige oppositionskandidaten i spetsen för en borgerlighet som skulle kunna enas utan alltför mycket problem. Vad de skulle stå för tycks bara vara lite aningen värre än vad socialdemokraterna under Göran Persson kunnat prestera. Lite mindre offentlig sektor, lite lägre arbetslöshetsersättning, lite lägre skatter och mycket hårdare straff. Det är en politik som är designad för att slita isär klassammanhållningen i arbetarklassen genom att locka stora grupper med sänkt skatt och och låta marginaliserade grupper betala. Det är en sådan borgerlig politik som faktiskt kan fungera.
När detta skall bemötas av en socialdemokrati som väntar sig ekonomisk högkonjunktur skulle resultatet kunnat vara det som utlovas i varje valrörelse: att det äntligen är dags att satsa på den offentliga sektorn. Det skulle också kunna bli det som Göran Person lovade efter EMU-folkomröstningen för att blidka Svenskt näringsliv: sänkt inkomstskatt, arvsskatt och förmögenhetsskatt. Alltså något som i längden urholkar skattbasen ytterligare. Nu ser det ut att bli det senare och Persson tycks vilja bilda ett mittenblock för att åstadkomma det tillsammans med miljöpartiet.
Det är smart om man, som Göran Persson gillar politisk stabilitet. Det kommer att skapa en besvärlig situation för ett vänsterparti som inte är starkt nog för opposition. Det kanske i längden kan öppna för samarbete med andra mittenpartier. Och om man nu håller höginkomsttagarna på gott humör innebär det att man kan spara på valfläsket för att förföra de traditionella socialdemokratiska grupperna till det är dags att öppna frysboxen lagom till 2006.
Men vänstern måste fråga sig seriöst om inte det andra alternativet – en socialdemokrati som återgår till fördelningspolitiska ambitioner och är villig att öka den offentliga sektorn – hela tiden varit en bluff. Att socialdemokraterna släcker lyset just när det ser ljusare ut är ingen slump.
