Mycket har sagts och skrivits om Podemos och dess strategi sedan partiet seglade upp som den huvudsakliga utmanaren till det konservativa PP och socialdemokratiska PSOE för två år sedan. I valet i december fick partiet strax över 20 procent av rösterna, bara ett par procentenheter färre än PSOE. Framgången berodde enligt de flesta bedömare på partiets förmåga att locka såväl vänsterväljare som mittenväljare genom att effektivt ”kamouflera” sig som ett parti som står bortom höger och vänster och snarare representerar allmänintresset. Under vårens regeringsförhandlingar bekände partiet dock återigen färg genom att blockera den så kallade ”koalitionen för förändring” mellan PSOE och borgerliga Ciudadanos. Resultatet blev extraval.

Gemensam plattform

Under våren har det politiska landskapet i Spanien legat relativt stilla. Det innebar att sommarens valresultat troligen skulle likna vinterns. Därför valde Podemos förra månaden att ändra strategi genom att gå till val på en gemensam plattform med det ”gamla” vänsterpartiet Izquierda Unida (IU). Tillsammans med de olika regionala allianser som Podemos stöder kallar de sig nu Unidos Podemos (Enade kan vi). Förhållandet mellan Podemos och IU har dock inte alltid varit så hjärtligt. Under förra årets valrörelse gjorde partiledaren Pablo Iglesias allt för att distansera sig från den traditionella vänstern genom att utmåla den som förlegad och alltför rigid. Vid ett tillfälle uppmanade han IU och dess anhängare att ”koka i sitt eget röda blod”.
Den nya alliansen innebär att Podemos har övergivit den ”transversella” strategin. Iglesias har svårt att förneka att partiet är ett radikalt vänsteralternativ när de nu ingår i en allians med bland annat det spanska kommunistpartiet. Men det kan det vara värt. Tillsammans med IU får Unidos Podemos både fler röster och parlaments­säten än socialdemokraterna i de senaste opinionsmätningarna: 25,2 procent mot 21,2 procent. Det är första gången i Spaniens moderna historia som ett tredje parti går om PSOE eller PP.
Samtidigt har Podemos gjort avkall på en rad krav för att fortfarande locka mittenväljare. De utlovade offentliga investeringarna kommer nu bara att uppgå till 60 istället för 90 miljoner euro, det vill säga till den summa som gällde före den sittande regeringens senaste nedskärningar. Kraven på utträde ur Nato, avskaffandet av monarkin, nationaliseringen av strategiska ekonomiska sektorer och en fullständig avskrivning av statsskulden har också slopats (denna ska nu bara restruktureras).

Ny Eurogrupp föreslås

I det gemensamma partiprogrammet som släpptes för några veckor sedan syns partiets företrädare i miljöer som liknar en Ikea-katalog. På en bild står den tilltänkta försvarsministern och diskar. Däri finns en rad originella förslag, inte minst på internationell nivå. Bland annat föreslås ett nytt slags Eurogrupp som motvikt till finansministrarnas där medlemsländernas socialministrar är tänkta att träffas och diskutera den sociala situationen i sina länder. Vidare föreslås en europeisk finansiell regleringsmyndighet som ska bekämpa flykt till skatteparadis samt en internationell fiskal myndighet under FN:s auspicier. Den senare ska kunna bestraffa transnationella bolag som flyr undan skatt och belägga internationella transaktioner genom en Tobin-skatt.
Men trots Podemos yttre förvandling till ett vanligt vänsterparti är det mycket som förblir sig likt. Pablo Iglesias fortsätter att provocera sina motståndare genom att appropriera och politisera allmänna symboler och inkräkta på de andra partiernas identitet, till exempel genom att säga sig företräda ”fäderneslandet” och beskriva sitt parti som ”den nya socialdemokratin”. Detta kan bero på splittringen inom partiledningen där partisekreteraren Iñigo Errejón fortfarande tror på en transversell strategi som kan inkludera så många olika väljare som möjligt.
Frågan är om denna balansgång kommer att leda till en möjlig regeringskoalition med socialdemokraterna eller om den bidrar till att förstärka skillnaderna mellan partierna. PSOE befinner sig i en kris som på flera sätt är emblematisk för europeisk socialdemokrati i stort: klämt mellan ett konservativt parti vars politik det i stort sett har kopierat och ett radikalt vänsterparti med vilket det historiskt har mer gemensamt och i vilket det känner igen sitt gamla jag och som nu hotar dess existens. I tv-debatten för två veckor sedan gick PSOE:s ledare Pedro Sanchez till angrepp på såväl premiärminister Mariano Rajoy som Pablo Iglesias. Iglesias mumlade flera gånger ironiskt till svar: ”Det är Rajoy som är motståndaren. Det är inte jag som är din rival.”
Allt tyder på att socialdemokraterna kommer att avgöra vem som bildar regering. De två huvudscenarierna är en koalition med Unidos Podemos eller ett passivt stöd till en PP-regering tillsammans med Ciudadanos. Under TV-debatten förkastade Sanchez alla inviter från Iglesias. Men under ett tal i partiets kärnområde Andalusien sade han nyligen att koalitionsförsöket med Ciudadanos var ett misstag och att partiet egentligen har mer gemensamt med Podemos. Å andra sidan kan Sanchez komma att ersättas som ledare av Susana Diaz som är mer öppen för en allians med högern. Dessutom är frågan om Kataloniens självständighet en stötesten mellan partierna.
Oavsett resultat ser Podemos ut att vara på väg att lyckas med något osannolikt: att ersätta socialdemokratin som den huvudsakliga politiska kraften till vänster.
Jonas Elvander

Jonas Elvander

Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.