PARIS Det sista jag ser av Frankrike, innan jag själv åker dit, är Jean-Marie Le Pen. Tv 4 rapporterar att nej-sidan fortfarande leder.
Detta illustreras av franska högerextremister som anser att Turkiet inte skall bli medlem i EU. Helt absurt är det inte. Också i franska media är det Le Pen som intervjuas dagarna före omröstningen och Le Pen som används i debatten.
– Hur känns det att vara på samma sida som Le Pen? frågar ja-sidans François Bayrou i den sista tv-debatten.
– Ja, hur känns det att vara på samma sida som Berlusconi? svarar nej-sidans Olivier Besancenot.
– Nu talar vi om Frankrike, inte Europa, blir repliken.
Det franska nejet startade vid debatterna kring European social forum i Paris den 12–15 november 2003, som klargjorde att de sociala rörelserna skulle ställa sig emot
(se
http://www.flamman.se/utrikes.php?id=674)
Alla de rörelser, som ingick i European social forum, spelade en viktig roll också för att CGT skulle säga nej i februari 2005. Ledningen i denna fackförening, som nyligen gått med i Europafacket, hade föreslagit att man skulle säga ja. Efter en uppslitande debatt blev det istället nej, mot ordföranden Bernard Thibaults uttryckliga vilja.
Det var inte heller då, hösten 2003, friktionsfritt. En av panelernas ordförande reste sig resolut och gick, efter att ha förstått att den absoluta majoriteten var emot konstitutionen. Men här grundlades det Europa, mot EU-eliten, som vann en första seger i Frankrike. Bernard Cassen, tidigare president i franska Attac och en av arrangörerna, lyfte samtidigt ett varnande finger i en av debatterna.
– Vi skall inte tro, bara för att vi samlas, att vi har en succé. Om vi går 200 meter ifrån dessa lokaler är det troliga att människor inte vet vad vi sysslar med härinne. Det är troligare att arbetande människor röstar på Le Pen än åt vänster här utanför.
Nu är det arbetet genomfört och förlorare är trots allt Le Pen, som tappat mycket av initiativet i kampanjen till vänstern.
En annan faktor var tidningen l’Humanité, som tryckte upp hela konstitutionen med förklarande kommentarer i 300 000 exemplar. L’Huma, som den kallas, har varit den enda dagstidningen på nejsidan mot ett samlat pressetablissemang.
Ett enormt folkbildningsarbete, med ständigt citerande ur konstitutionen, ligger bakom nejet, något som bevisats till och med i opinionsundersökningar. Ju mer folk kan om konstitutionen, desto troligare att de säger nej.
Kommunistpartiets Marie-George Buffet får kvällens näst största applåd, när nej-sidans allra sista möte går av stapeln i Paris’ 14:e Arrondisement. Hon talar engagerat, närmast desperat gestikulerande med händerna högt uppe vid ansiktet, inför 2000 segervissa personer. Men budskapet är hoppfullt, precis som på PCF:s affischer.
– Med ett nej börjar hoppet om en annat politik, om ett annat Europa.
Kvällen stjärna är dock Oscar Lafontaine. Han kommer dagarna efter att han klargjort att han kan ställa upp för ett annat parti än socialdemokraterna i Tyskland. Hans ställningstagande mot konstitutionen är offensivt. Han vill se mer av politisk styrning över ekonomin.
– Denna konstitution duger inte… Det är absolut nödvändigt att vi lägger ett skattegolv, att skatten på företag och förmögenhet höjs. Att motverka social dumpning är en av de viktigaste uppgifterna. Inget av det finns i konstitutionen.
Ian Davidson från den brittiska nej-kampanjen ursäktar sig för att han talar dålig franska och börjar sedan på någon dialekt svår att begripa sig på.
– Jag antar att ni fått höra att det bara är högern som är emot konstitutionen i Storbritannien och att ni blir ensamma om ni säger nej. Båda dessa saker är fel. TUC beslutade att inte stödja jakampanjen. UNISON, det största facket är för ett nej. Folk i Labour rör sig mot ett nej. Vi har inte slagits mot Thatcher bara för att lägga all makt i händerna på EU-kommissionen! Så är det hos oss. Ändå säger man att ni blir ensamma om ni säger nej. Det säger man i Storbritannien, Sverige, Holland, Grekland och Tjeckien också. Men vi kan inte alla vara ensamma!
Hårdast av alla är dock Bernard Cassen, den förre Attac-presidenten. Han inriktar sig på medierna som har varit ”värre än politikerna”.
– Vi ser en kris för mediarepresentationen. De har alla varit på ja-sidan. Vi har arbetat som små myror som har ätit sönder grunden för ja-sidan, ett gigantiskt folkbildningsarbete. Vi kommer att förändra debatten grundligt i detta land. För detta nej kommer vara ett välinformerat nej. Låt oss ge eliten av media och politik en näsknäpp på söndag!
På fredagskvällen avslutas debatten i medierna. På public service-radion France-info, meddelar man kort att både ja- och nej-sidan har kampanjat. Sedan följer ett referat enbart från ja-sidans avslutning med de sista replikerna som skall förhindra ett nej. Det är faktiskt chockerande vinklat.
– Visst vi var chockade de första veckorna, för det har aldrig varit så här tidigare. Men nu har vi vant oss. Så där har det varit hela tiden, säger Anne-Emanuelle Kervala, själv journalist, men på nej-sidan.
På lördagen är det lugnt i centrala Paris. Kampanjen har faktiskt avsomnat, med undantag av några få flygbladsutdelningar. Framför en av stadens officiella affischpelare står en portugis som beklagar sig över att hans affischer redan är överklistrade. Som icke-röstberättigad är han ännu mer ilsken över hur kampanjen förts.
– Man trodde ju att de skulle börja förklara vad som är så bra med konstitutionen. Nej, nej: från början har det bara varit en antikampanj mot folk som ville rösta nej. I början var det inte ens legitimt att vara emot, det var skandalöst!
På Place Saint-Michel står orangeklädda medlemmar i det kristdemokratiska partiet UDF med sina ballonger. De är också sura, men på nej-sidans lögner.
– De påstår att konstitutionen förbjuder abort och offentligt ägande. Det är inte sant! Konstitutionen har inget att göra med liberalismen, säger Simone, en gammal dam med vitt hår.
Men är det sant att ja-sidan har haft alla resurserna i denna kampanj?
– Ja, alla de riktiga partierna är ju för…
Och medierna?
– Jag har inte sett mycket faktiskt. Visst, man har inte hört mycket av Le Pen, men Laurent Fabius (s – reds.anm.) har ju hörts mycket.
Juliette, som läser europeisk rätt, passerar förbi för att meddela aktivisterna att LCR delar flygblad vid Châtelet.
– Ni måste bjuda dem lite motstånd!
Men de är inte många, ja-sägarna. Tio, ser det ut som. De väljer att skämta om galna bolsjeviker istället. Juliette menar att det franska nejet blir meningslöst.
– Det är omöljligt att förhandla om från fransk synpunkt. Alla andra folk är mer liberala än fransmännen. Sverige, Tyskland, alla.
På söndag eftermiddag är det nervöst på l’Humanité. Redan när jag kom var alla utmattade så till den grad att folk bara pratar om när de skall åka hem och sova.
– Herregud vad spända ni är! skämtar Jerome Alexandre Nielsberg i den tysta redaktionslokalen.
Långsamt trillar uppgifterna in.
– Fem procents högre valdeltagande än vid Maastricht, säger någon.
– Många röstande och många ”nej” i förorterna, säger en annan.
– Första vallokalsundersökningarna: 52–48.
– 54–46.
– 50–50!
Rynkade pannor och cigarettrök avslutar kampanjen på l’ Humanité. De nervösa börjar dricka av rödvinet.
Klockan 20.49 bryter jublet ut.
