I år är det tio år sedan det multilaterala investeringsavtalet MAI avslöjades och stoppades. Det skedde genom att gräsrotsrörelser över hela världen ganska enkelt offentliggjorde innehållet i avtalet. Politikerna var i färd med att ge ifrån sig makt och bestämmanderätt till transnationella storföretag, utan att de var klara över det själva. Lyckligtvis fick de hjälp att hindra det i tid.
Planerna om investeringsavtalet var emellertid inte lagt på hyllan. Försöken med att införa samma regelverk genom WTO, har än så länge mötts med massivt motstånd från fattiga länder. Men kors och tvärs har det ingåtts en rad bilaterala investeringsavtal, såkallade BIT:s, baserade på samma princip som det skandaliserade MAI-avtalet.
Norge har inte skrivit under ett sådant avtal sedan 1995. Men i januari dök det upp ett förslag om investeringsavtal som nu är ute på remiss. Det är uppseendeväckande nog från en regering som i sin regeringsförklaring (Soria Moria-erklæringa) slår fast att den inte vill ”ta ifrån fattiga länder beslutanderätten och verktyg som varit viktiga för vårt land att utvecklas till ett välfärdsland”.
Det norska välfärdssamhället byggdes upp med hjälp av en stark fackföreningsrörelse och stränga krav på investeringar. Utländska investerare fick komma in i oljesektorn med kapital och teknologi. I gengäld skulle de betala höga skatter, överföra teknologi och kunskap till arbetsplatser i Norge.
Investeringar utan liknande koncessionsvillkor är det motsatta av utveckling, precis som många fattiga länder idag får bittert erfara. De sitter med miljöproblem, eländiga arbetsvillkor och obefintliga skatteintäkter, medan storföretagen flyttar förtjänsten till skatteparadis. Och värre kan det bli. Investeringsavtalen har som mål att ta ifrån staterna sitt politiska handlingsutrymme. Företagen får rätt att stämma stater som inför regleringar som inskränker framtida förtjänst.
Bokstäverna har bytts från MAI till BIT. Innehållet är detsamma. Men helt säkert är att det måste avslöjas igen.