– Förut kämpade vi för att inte bli vräkta. Nu har det blivit ännu värre, det gäller att se till att folk inte svälter ihjäl.
Cheri Honkala är nationell samordnare för ett nätverk av organisationer för fattiga människor i USA.
Tidigare var deras viktigaste arbetsmetod att ockupera tomma hus tillsammans med fattiga familjer som blivit vräkta och hemlösa. Nu planerar de att öppna ett litet jordbruk i Philadelphia där Cheri bor för att odla mat åt de behövande.
– Vi trodde aldrig att vi i rörelsen skulle bli bönder och trädgårdsmästare. Men folk har fått det så mycket sämre och hungerproblemet är så allvarligt, säger hon till Flamman.
Besvikelsen över Obamas politik går inte att ta miste på, Cheri låter både uppgiven och bitter.
– De som kastade sig med liv och lust in i hans kampanj är nu förtvivlade, arga och desillusionerade. Det var han som skulle lyfta upp socialhjälpen och sjukvårdsförsäkringen på den politiska agendan, men vad gör han nu?
Som alla presidenter före honom lägger han resurserna på krigen och så blir det kompromiss efter kompromiss med konservativa.
– Hans sjukvårdsreform blev en katastrof, den blev helt och hållet på försäkringsbolagens villkor.
Den 1 september stängs det program i Philadelphia som räddade familjer från att bli vräkta.
I hela landet vräks en familj var trettonde sekund från sitt hem, ytterligare en miljon människor förväntas bli hemlösa under året.
– De fortsätter med utarmningspolitiken. Vi borde kontrollera bankerna, men allt handlar om att skydda de rika och företagen. Och nu kommer kongressens nya nedskärningar.
Obama har inte bara förlorat förtroendet bland de radikala grupperna. Även de traditionella liberalerna är bekymrade över hans eftergiftspolitik. I New York Times kan erkända ekonomer som Nobelpristagaren Paul Krugman inte dölja sin frustration.
– Republikanerna har tagit landet som gisslan, hotar att undergräva ekonomin, skapa kaos i regeringens affärer om de inte får igenom krav som de normalt inte skulle fått igenom genom den vanliga lagstiftningen.
Bakgrunden är att Obama behövde höja taket för hur mycket landet får låna, för att genomföra den politik som redan beslutats i kongressen. Begränsningar genom lånetak kallas normpolitik, samma typ av politik som EU kräver av sina medlemsländer och som sätter utgiftstaket för den svenska regeringen.
– Normpolitiken är ett verktyg för att hålla tillbaka krav från fack och sociala rörelser när ekonomiska kriser skulle kräva en expansiv politik för att minska arbetslösheten, säger den svenska ekonomen Kenneth Hermele till Flamman.
De senaste 50 åren har ändå den amerikanska kongressen mer eller mindre automatiskt höjt lånetaket, i snitt två gånger om året. Men nu bestämde sig republikanerna, med ett starkt inslag från den ultrakonservativa Tea Party-rörelsen, för att sätta hårt mot hårt för att minska statens insatser. Det liknade mest en utpressning, för skulle inte lånetaket ha höjts skulle resultatet bli en ekonomisk härdsmälta.
Varför spendera mindre?
Kritiker som Elisabeth Drew i New York Review of Books menar att Obama redan gått alldeles för långt för att gå republikanerna till mötes, genom kraftiga nedskärningar i de sociala programmen. Skälet till detta menar hon, och stödjer sig på källor i Vita huset, är att det enda viktiga för Obama är att bli omvald. Därför vill han framstå som en kompromissvänlig politiker. Upprört frågar hon:
– Varför beslöt landets ledare, mitt i en avstannad upphämtning, med svag ekonomi och få nya jobb, att det man skulle göra var att spendera mindre pengar, något som gör det ännu svårare att skapa nya jobb?
USA har sedan länge ett växande skuldberg, som spätts på av krigen. Paul Krugman menar att detta inte är det viktigaste problemet just nu. En annan liberal ekonom, Richard Wolff, har en annan syn när han intervjuas av Amy Goodman i TV-kanalen Democracy Now. De sociala projekten verkar vara förhandlingsbara.
– Men det finns saker som inte finns på bordet, i första hand inte krigen med dess enorma kostnader.
För att minska underskottet måste man öka inkomsterna, och då i första hand skatterna, menar Wolff. Han jämför hur stor del av skatteinkomsterna som kom från företag på 1940-talet och nu.
– För varje dollar privatpersoner betalade i skatt då betalade företagen en och en halv. Nu är det nere på 25 cent.
På samma sätt är det med de rika. Då låg marginalskatten på 91 procent. Nu är den nere på 35 procent. Intäkterna gav regeringen resurser att mellan 1934 och 1941 skapa elva miljoner jobb. De privata företagen klarar nu inte av att skapa jobb, det är staten som måste gå in menar han.
En sak är de liberala ekonomerna överens om. Den politik som senaten just har godkänt vid Flammans pressläggning, riskerar att kasta in landet i en ännu värre kris, något som kan få följder för hela den globala ekonomin. Lägger man till att liknande åtgärder genomförs i många EU-länder är risken stor för en ny global depression.
– Det är som på medeltiden när man tappade blod från de sjuka vilket gjorde dem ännu sjukare. Är USA på väg att bli en bananrepublik? frågar sig Krugman efter uppgörelsen.
