Spöken från det förflutna möter progressiv samtid i Malin Erikssons "Hästen på Vinga".
Det är dyrt med häst. En del äger hästar, andra sliter i stallet för en ridtur här och där.
Hur föräldrars ekonomi och inställning styr den unga ryttarens möjligheter är ett centralt tema i Hästen på Vinga. Lovis vet att hennes framtid är knuten till ridningen, men föräldrarna suckar och tycker att det är viktigare att satsa på skolan. Lovis får rida stallkompisen Maryams hästar på nåder, förutsatt att hon jobbar gratis med att sköta dem. För detta har hon svårt att känna tacksamhet.
En av hästbokens konventioner är önskeuppfyllelsen – vinna tävling och bli stallets stjärna, eller – kanske vanligast – att få en egen häst. I Hästen på Vinga tar önskedrömmen form av ett annat slags kapital: en familjehistoria och släkt att vara stolt över. Lovis föräldrar, påtagligt likgiltiga, har inte berättat för henne om den bedagade hästgård som visar sig finnas inom familjen och måste räddas från försäljning.
Konflikten i Hästen på Vinga handlar dels om Lovis möjligheter att påverka sin framtid, dels om hur ridskolorna och ridsporten kan demokratiseras. Därför är det lite anmärkningsvärt att Malin Eriksson, som har profilerat sig som progressiv författare och debattör, så starkt betonar det genetiska arvet. Inte bara hästarna är reinkarnationer av sina berömda förfäder, även Lovis är en avbild av den berömda släktingen Hilma som slog hästvärlden med häpnad. Det är närmast blodsmystik när Lovis rör vid Hilmas gamla plastrongnål och fylls av arvets kraft.
Sannolikt är dessa inslag en konsekvens av att Eriksson skriver i förhållande till bladvändarens genretypiska troper och klichéer. Hästen på Vinga har drag både av ödesmättad spökhistoria och barndeckargåta, med magiska föremål, försvunna testamenten och rådiga kamrater som kan ingripa mot vuxenvärldens dumheter. Men en välbehövlig vardagsrealism drar till sist ändå ner berättelsen på jorden, och blir särskilt fin när Eriksson tar sig an en annan genrekonvention: comebacken. Här handlar det om en av klasskomplex och prestationsångest knäckt persons revansch från depression och utbrändhet, visserligen orsakad av hästvärldens destruktiva element, men även möjlig att rehabilitera genom dess positiva dito. När Lovis önskedröm så småningom realiseras är den något tyglad och handlar om allas bästa, inte bara den enskilda hästflickans.
Datorspel har tagit över efter popmusik som vägen in i politik för unga män. I bakgrunden: Warcraftfiguren Grom Hellscream. Foto: Jeff Gritchen/AP/TT.
Varje kull har sin väg in i politiken. I mina tonår föll det sig naturligt att engagera sig vänsterut. Som jag minns det var det det enda alternativ som fanns. Kanske var Stockholm i början av 00-talet en ganska passiv vänstermiljö. Jag minns dock att jag demonstrerade mot Irakkriget 2003, där Tomas Bolme höll tal på Norra Bantorget, och kände historiens så kallade vingslag. Rätt najs. När jag berättade för min morfar, som flytt sovjetkommunismen i Prag, att jag funderade på att kalla mig kommunist, blev han arg på mig. Så då slutade jag med det.
Men vad skulle man kalla sig i stället? Det Sverige jag växte upp i var lite dystert. Minns Bob Hunds emblematiska rader från låten ”Papperstrumpeten” på albumet Stenåldern kan börja från 2002: ”Tiden går så fort/i ett land där inget händer”. Så var det. Var Sverige dystert på grund av politiken eller den mentala läggningen? Svårbesvarat. För mig och mina kamrater var det i popmusiken man hämtade kraft och inspiration. Jag förstod inte vad Doktor Kosmos menade med låten ”Borgarsvin”, men det svängde. Och det formade en.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
1975 gavs det första numret ut av tidskriften Contra, som blandade tidig nyliberalism med auktoritär konservatism.
50 år senare är idéerna trendigare än någonsin – samtidigt som tidningen har fallit i glömska. ”De har varit lite före hela tiden”, säger forskaren Tobias Hübinette.
”Dagens viktigaste fråga”, lyder rubriken på den första artikeln i tidskriften Contra från 1975.
”En tredjedel av världens befolkning lever i dag i kommunistiska stater. Under en kommunism som har uttalat expansiva mål, och som strävar efter att lägga under sig fler områden, så snart tillfälle bjuds”, skriver de i den osignerade ledartexten.
Allende hade just kuppats bort av Pinochet, och i Grekland härskade militärjuntan. Men riskerna med kommunistiska regimskiften var enligt Contra ”mycket mer långtgående än faran med den ena eller andra militärjuntans maktövertagande”.
Den viktigaste frågan just nu, menar man, är snarare ”bristen på ett samordnat politiskt program mot kommunismen”.
Under 50 år har Contra varit en udda fågel i svensk media. På en och samma gång bokstavligen underjordisk – under de första åren producerades tidskriften i en ”källarskrubb på 25 kvadratmeter” i Stockholms södra förorter – samtidigt som den haft kopplingar till den yttersta toppen inom näringsliv och politik.
– När vi började så fanns det egentligen ingenting alls i vår genre, säger chefredaktören Carl G Holm till Flamman.
Förebild. Milton Friedman vann Riksbankens ekonomipris i Alfred Nobels minne 1977, och lyftes återkommande fram i Contra. Foto: Eddie Adams/AP.
Man skrev ofta om både Sovjetunionen och Olof Palme, och beklagade sig över att skattepengar gick till ”en extremsocialistisk så kallad punkrockgrupp” som Ebba Grön och ”en vänsterradikal halvpornografisk tidskrift” som ETC.
Men tidskriften introducerade också tidigt vad som senare skulle bli känt som nyliberalism, och publicerade bland annat ett brev till redaktionen av ekonomen Milton Friedman. I ett annat nummer intervjuades ekonomipristagaren George Stigler. Bland tidningens återkommande teman finns såväl reklamens förtjänster och rätten till hemskolning, som stöd till antikommunistiska rörelser runt om i världen – inklusive talibanerna i Afghanistan.
– De har varit lite före hela tiden, säger forskaren Tobias Hübinette (bilden), som länge intresserat sig för Contra.
– Först gick man i bräschen för den nyliberala hållningen, innan ens Moderaterna hittat dit. Det var wacko att läsa österrikiska ekonomer som moderat på 50- och 60-talet. På 70-talet började de tankarna få lite mer gehör, men de var ändå udda. Samtidigt var man aggressiva antikommunister.
När Thatcher och Reagan börjat införa nyliberalism i regeringsställning i Storbritannien och USA öppnade Contra nya dörrar högerut. Tidningen var tidig med att knyta sig till de nya högerpopulistiska partierna i Norden, och intervjuade bland annat norska Fremskrittspartiets grundare Carl I Hagen, den danska missnöjespolitikern Mogens Glistrup – och Sveriges egen Ian Wachtmeister.
– På 80-talet och 90-talet var de tidigare än andra på högerkanten med att öppna för Ny demokrati och senare även Sverigedemokraterna, säger Tobias Hübinette.
Med den nya vågen av högerpopulism, där figurer som Argentinas Javier Milei och USA:s Donald Trump kombinerar nedskärningspolitik med djup konservatism, tycks världen till sist ha kommit ikapp den lilla högerpamfletten från Farsta.
Ändå väljer redaktionen att lägga ned tidningen.
”Vi arbetar nu på nummer 6 2025 som kommer ut inom kort. Sedan kommer nummer 1 och 2 2026, varefter utgivningen upphör som papperstidning. Efter femtio år”, skriver redaktionsmedlemmen Carl G Holm i ett mejl till Flamman i början av november.
Uppdraget slutfört – eller? Det här är berättelsen om Contra.
Carl G Holm var en av de tre unga stockholmskillar i 20-årsåldern som grundade Contra år 1975. De hade alla en bakgrund i MUF, där Holm i slutet av 60-talet satt i styrelsen för Stockholmsdistriktet tillsammans med bland andra Carl Bildt.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Statsminister Ulf Kristersson (M) och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj diskuterar försvarssamarbete samt försäljning av 100 till 150 Jas Gripen, den 10 oktober 2025. Foto: Christine Olsson/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Pacifismen är en stolt del av vår socialistiska historia. I den femte versen av Internationalen kan man läsa:
”Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång, vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.”
Generalerna skulle kunna åsyfta de i franska-tyska kriget (1870–71).
I dag ser vi samma impuls hos Greta Thunberg, som i flera klipp går hårt åt vapenindustrin och framhäver hur radikala fackföreningar i Italien ställer om från militär till civil produktion. Det är väl socialism? Ja, enligt Internationalen, men hur står det till i vår tid? Jag har svårt att förstå varför vi ska uppmuntra nedrustning i demokratier samtidigt som auktoritära länder rustar upp.
Egen vapentillverkning gör att vi kan minska vårt beroende från USA.
En som var pacifist i sin ungdom var Per-Albin Hansson, som kastade in flygblad med fredsbudskap in på regementen vid tiden runt första världskriget. Många socialister med honom trodde sig förgäves kunna stoppa första världskriget. Som statsminister under andra världskriget hävdade han att Sveriges beredskap var god, trots att Sveriges soldater hade mausergevär från 1890-talet. Hade vi haft en chans mot den tyska krigsmaskinen?
En annan socialistisk statsledare vid samma tid var León Blum, ledare för Folkfronten i Frankrike (bestående av Socialististpartiet, Kommunistpartiet och de Radikala). I Sverige har vi lärt oss att vårt land var tyskvänligt, men i Frankrike sade många ”Hellre Hitler än juden Blum”. Efter att Nazityskland av Storbritanniens Chamberlain tillåtits lägga Sudetlandet i Tjeckoslovakien under sig i Münchenuppgörelsen kunde inte Blum hålla tillbaka sin kritik av Socialistpartiets pacifister:
”Vilja till fred kan inte innebära att ett folk tvingas acceptera allting. Tvärtom stärker dessa krav på eftergifter kraven att offra sig och kämpa för oberoende och frihet. München får aldrig upprepas”.
Därefter blev han kallad ”krigsmånglare” när han rustade upp militären. Också inom hans eget parti Socialistpartiet fanns det antisemitism. ”Det finns för mycket judisk diktatur i partiet”, ”Vad betyder 100 000 judars liv i Sudetlandet, mot att vi får behålla freden” sades det. Min poäng här är att en demokratiskt vald socialistisk statsledare, som infört allmän semester och strejkrätt, fick kritik för sin vilja rusta upp sitt lands försvar i en orolig tid.
I den nya amerikanska utrikesdeklarationen utpekas demokratier i Europa som hot och högerextema partier som Europas räddning. Dessutom undviker man att nämna Ryssland eller Kina som hot. JD Vance och Elon Musk har redan uttalat stöd för högerextrema Alternativ för Tyskland. Hittills har Trump inte militärt ingripit mot Europa, men var det någon som kunde förutse att han skulle gå in i Venezuela?
Det enda positiva med detta är att bilden av Nato med amerikansk överhöghet börjar tappa sin kontur hos ”tänkande” Natoanhängare som Carl Bildt. Det som känns mindre bra är att vi inte kan utesluta att Ryssland och USA kommer att samarbeta mot Europas demokratier. Jag är mot det svenska Natomedlemskapet, men har inget problem med att skicka soldater till Baltikum eller att svensk militär råder över ett regemente i Finland. Jag hade så klart hellre sett detta inom ramen för en nordisk eller europeisk försvarsallians.
Så länge Nato inte drar in Sverige i ett krig mot Venezuela eller mot Grönland lär Nato ha fortsatt stort folkligt stöd. Men när det gäller vapenhandel finns ingen anledning till att vänta. Här har vi folkopinionen med oss. Det bör finnas en majoritet efter nästa val mot totalstopp av vapenleveranser till Israel, Förenade Arabemiraten och Thailand och förhoppningsvis också USA. Varför ska Sverige ha ett militärt samarbete med ett land vars ledare ser Europas demokratier som ett hot?
I denna tid lär vi tyvärr behöva ha kvar vår vapenindustri, trots Gretas annars sympatiska inlägg. Egen vapentillverkning gör att vi kan minska vårt beroende från USA och allt fler länder vill det. Colombia vill till exempel köpa Jas Gripen. Sverige satsar enorma pengar på upprustning, men från en tid på 90-talet då vi rustade ned rejält. Under kalla kriget satsade Sverige mycket på försvaret, men också mycket på att bygga ut välfärden. Pacifisterna har en verklig poäng om Sverige fortsätter lägga rekordsatsningar på vapen när sjukvården fortsätter gå på knäna och järnvägen fortsätter förfalla. Sammanfattningsvis tycker jag att vi väntar med att skjuta våra generaler, vi lär behöva dem ett tag till…
Kepsprydd Fredrik Viksten, teknisk chef på Linköpings universitet, pratar AI Sweden och myndighets-Sverige i Almedalen 2024. Foto: Anders Wiklund/TT.
Över hundra myndigheter har fått i uppdrag att öka användningen av AI, för att ta den offentliga sektorn in i en ny era. Flamman tar tempen på trevande satsningar, och bristande insyn – men också en vision om att göra Europa suveränt mot omvärlden.
Få brinner för AI som civilministern och kristdemokraten Erik Slottner. Han lägger halva sin arbetstid på digitaliseringsfrågor – som en planerad ”medborgarapp”, som ska funka som universell kontaktväg till den offentliga sektorn.
– Oavsett om man behöver hjälp med förskoleplats, plats på särskilt boende eller tillstånd för alkoholservering. Detta skulle förenkla ordentligt, menade han på en presskonferens i maj 2025.
– Om jag får rangordna våra prioriterade åtgärder ligger denna högt upp.
När han pratar med P3 Nyheter om att över hundra myndigheter får i regeringsuppdrag att använda sig mer av AI-teknologi 2026 förtydligar han vad som kommer ske om de inte gör det:
– Ett ”straff” får man ju inte, men ja: en allvarlig anmärkning av ansvarigt statsråd, i de uppföljande dialoger som görs.
Även universitet och högskolor ska ”redovisa hur de arbetar med att utveckla utbildningsutbudet avseende AI, samt insatser för att integrera AI-inslag i utbildningar”. Bland hundratalet myndigheter finns även sådana som hanterar stora mängder känslig data – som Brottsoffermyndigheten, Polisen och Migrationsverket.
På den sistnämnda myndigheten köpte digitaliserings- och utvecklingsenheten nyligen in 150 licenser på ett tolv månaders testkontrakt, av världens mest använda AI-verktyg – amerikanska Open AI:s Chat GPT.
Testerna ska göras på ”helt öppen extern okänslig information”, som offentlig landinformation, samt för att göra Migrationsverkets kommunikation mer ”effektiv, kreativ och datadriven”. Rättsavdelningen vill utvärdera möjligheten att med AI ”sammanfatta de viktigaste punkterna i en dom, med en motivering om varför domstolen kom till denna slutsats”, för att ”förtydliga och förenkla arbetet med våra vägledningar”.
Ledning. Civil- och digitaliseringsminister Erik Slottner (KD) på prisutdelningen för Google-sponsrade ”Prompt-SM”. Foto: Viktoria Bank/TT.
”Många av våra ’systerenheter’ på andra länders migrationsmyndigheter har redan kommit långt i användandet av dylika verktyg, och det känns lite olyckligt att hamna långt efter”, skriver hon till Flamman.
Exakt vad Migrationsverket betalat för licenserna är hemligt. Myndigheten ”finner att utlämnande av uppgifter avseende offererande à-priser väsentligt skulle skada anbudsgivarnas ekonomiska intressen”, och skriver att Open AI ”begärt sekretess för samtliga handlingar”.
”Migrationsverket bedömer att det finns särskild anledning att anta att bolaget kan komma att lida skada i konkurrenshänseende om uppgiften röjs”, står i samma dokument.
Flamman har även försökt begära ut den informationssäkerhetsanalys som myndighetens it-säkerhetsavdelning utfört inför upphandlingen. Denna har Migrationsverket inte lämnat ut alls, med hänvisning till informationssekretess.
Exakt hur Sveriges myndigheter ska använda mer AI framgår inte tydligt, berättar SR:s Evelina Galli. Det viktiga är, enligt uppdraget, ”att de blir bättre på det”.
Rapporter om hur flera myndigheters AI-satsningar gått hittills tyder på att det kan behövas. Strax innan lucia arbetsbefriades tre chefer på Arbetsförmedlingen, efter upprepade visselblåsningar internt om ”vissa oegentligheter eller säkerhetsbrister”. Boven i dramat visar sig vara ett kinesiskt Chat GPT-liknande verktyg: jätteföretaget Alibabas modell Qwen 3, som ska ha ”akutstoppats” från att köras mer i myndighetens it-miljö så fort generaldirektör Maria Hemström Hemmingsson fick nys om tilltaget.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Annars har du kanske sett klippet där den nederländska historikern Rutger Bregman läxar upp den norska hotellmagnaten Petter Stordalen:
– Mäktiga män som du skulle kunna göra en enorm skillnad, men de gör inte mycket alls ärligt talat.
Stordalen lyssnar med smal mun i svart polotröja och lilatonade glasögon. I bakgrunden skymtas Allragrundaren Alexander Ernstberger. Bregman överröstar alla försök att bryta in och fortsätter sin svada:
Mäktiga män som du skulle kunna göra en enorm skillnad, men de gör inte mycket alls ärligt talat.
– Du kan till och med behålla din fina livsstil. Om du vaknade i morgon och hade förlorat halva din nettoförmögenhet så skulle det inte göra någon skillnad i ditt liv. Min åsikt är att om du fått mycket, så måste du göra mycket mer. Målet bör vara att göra framtida historiker stolta.
Det är något djupt tillfredsställande i mötet mellan den onåbara miljardärseliten och en talför kritiker som vägrar visa vördnad. Rutger Bregman har gjort det till sin specialitet att tvinga fram dem, och hans uppsträckning av världens härskare på World economic forum i Davos 2019 blev en sensation. I en intressant intervju med Martin Gelin i Dagens Nyheter förklarar han varför han förlagt sin nystartade tankesmedja för ”moraliska anspråk” i Amsterdams finanskvarter: för att vara närmare makten.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Malin Björk är vänsterpartist och ordförande i alliansen ELA. Foto: Fredrik Persson / TT.
Den europeiska vänsteralliansen ELA, där Vänsterpartiet ingår, vill samla in en miljon underskrifter. Målet är att frysa unionens omfattande handelsavtal med Israel – till dess att våldet mot palestinierna upphör. ”Många drömmer om ett EU som står upp för folkrätten”, säger initiativtagaren Malin Björk.
En miljon underskrifter. Det vill det europeiska vänsterpartiet ELA samla in, i syfte att få EU att avbryta sitt omfattande handelsavtal med Israel.
– Det är vårt sätt att höja volymen och stå på rätt sida av historien. Det handlar om att ställa EU till svars, säger Malin Björk, vänsterpartist och ordförande i den europeiska alliansen.
– Det är galet att EU har ett privilegierat samarbete med ett land som begår folkmord och bryter mot internationell rätt på det mest brutala sätt.
Jag tror att många drömmer om både ett Sverige och ett EU som står upp för folkrätten, om det så gäller Grönland, Ukraina eller Palestina.
Kampanjen lanseras som ett så kallat medborgarinitiativ, vilket ingår som en del av EU-lagen. Samlar uppropet ihop en miljon underskrifter så måste EU-kommissionen lägga fram ett förslag i den föreslagna riktningen. Tidigare har liknande upprop samlat ihop miljontals underskrifter för rätten till vatten och förbud mot bekämpningsmedlet glyfosat.
– Når vi upp till miljonen så blir det ett stort politiskt tryck på kommissionen om ytterligare sanktioner mot Israel, konstaterar Malin Björk.
Hon beskriver initiativet som ELA:s ”första stora kampanj”. Alliansen grundades för ett drygt år sedan och samlar flera socialistiska partier i EU, bland annat svenska Vänsterpartiet, danska Enhedslisten och franska La France insoumise.
– Vi har tagit tydlig ställning för Ukraina mot Putins ockupationskrig, men också för Palestinas rätt till frihet.
– Jag tror att många drömmer om både ett Sverige och ett EU som står upp för folkrätten, om det så gäller Grönland, Ukraina eller Palestina.
Vilka åtgärder vill ni se från Israels sida för att inte kräva att avtalet hävs?
– Listan kan göras lång, men det handlar naturligtvis om att skapa förutsättningar för ett fritt Palestina och för en tvåstatslösning, där man drar tillbaka ockupationen även på västbanken. Israel måste också upphäva sitt apartheidliknande system, och har ett internt demokratiseringsarbete framför sig.
EU:s handel med Israel omsatte förra året 456 miljarder kronor i ren varuhandel. Avtalet har funnits på plats sedan år 2000, och under 2010-talet har särskilt EU:s exporter till Israel ökat kraftigt. En stor del av handeln rör maskineri, kemikalier och transportutrustning.
Sodastream är ett israeliskt bolag, som tidigare förlagt sin produktion till ockuperade palestinska territorier. Foto: Dan Balilty/AP.
Handel med vapen och ammunition omsätter runt 2,1 miljarder kronor årligen, men viss försvarsutrustning kan även ingå i de andra kategorierna. Under 2024 mer än fördubblades unionens vapenexporter till Israel.
Under samma period har Sveriges handel med Israel ökat. 2024 omsatte importen av israeliska varor 2,3 miljarder, jämfört med 1,7 miljarder året innan. Även importen av tjänster ökade från 2,1 miljarder till 3,3 miljarder.
Malin Björk säger att ett slopat avtal skulle vara ekonomisk kännbart för Israel.
– EU är en väldigt viktig handelspartner för Israel, och står för runt en tredjedel av Israels importer.
Motsvarande siffra åt andra hållet, det vill säga importer från Israel till EU, ligger på 0,8 procent av unionens handel med den övriga världen. I Sverige utgör handeln med Israel en dryg promille av de totala importerna.
En miljon är inget mot det stöd som finns för att stå upp mot länder som kör över internationell rätt och begår brott mot mänskligheten.
– Precis som EU införde sanktioner mot Ryssland och Putin, både mot enskilda makthavare men också mot ryska företag, precis så måste man också agera när Israel bryter mot folkrätten, säger Malin Björk.
– Eventuellt drabbar det vissa sektorer, och då får man se över hur man kan kompensera det. Men man kan inte låta bli att agera.
I EU:s avtal med Israel ingår en klausul som säger att förhållandet mellan parterna ska vara ”baserat på respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer”. I maj 2025 meddelade Kaja Kallas, EU:s representant för utrikes frågor, att man skulle se över avtalet. Bland annat Sveriges regering uttalade sig positivt om att frysa avtalet.
– Handelsavtalet är viktigt för Israel. Detta är ett effektivt verktyg om vi skulle få tillräcklig majoritet i EU, sade Benjamin Dousa, minister för bistånd och utrikeshandel, till Aftonbladet.
Men trots att översynen landade i att Israel sannolikt bröt mot avtalet, och kommissionen föreslog att delar av avtalet skulle frysas, så pausades åtgärderna i höstas.
– Vissa av medlemsländerna motsätter sig det här. Men det är bara ytterligare en anledning till att vi inte vill låta det försvinna från dagordningen, vilket många regeringar inklusive Sveriges säkert önskar.
En miljon underskrifter motsvarar drygt två promille av den Europeiska unionens omkring 450 miljoner invånare. Bara i Sverige hoppas Malin Björk på att få ihop minst 15 000 underskrifter.
– Det ska nog inte vara ett problem att samla ihop. Och en miljon är ingenting mot det stöd som finns för att stå upp mot länder som kör över internationell rätt och begår brott mot mänskligheten.
En muralmålning föreställande Venezuelas president Nicolas Maduro har vandaliserats i Caracas. Foto: Cristian Hernandez/AP.
Donald Trumps militära attack mot Venezuela var ingen blixt från klar himmel. Det var det djärvaste draget hittills i hans kampanj för långvarig inblandning i Latinamerika.
Augusto Pinochet låg bakom över 3 000 försvinnanden och mord. På hans order torterade den chilenska regimen omkring 40 000 människor, varav många fortfarande bär fysiska och psykiska ärr. Det är därför inte förvånande att bilder av Pinochet blev sällsynta i Chile efter att den diktatur han införde mellan 1973 och 1990 tog slut. Det vill säga fram till den 14 december 2025, då hans porträtt åter syntes tydligt på gatorna i Santiago under firandet av José Antonio Kasts presidentvalseger. Kast gör ingen hemlighet av att han ser sig som arvtagare till generalen.
För 14 år sedan fylldes Chiles gator av de största demonstrationerna sedan demokratin återinfördes. Studenter krävde gratis utbildning av hög kvalitet och ett slut på den nyliberala modell som hade antagits i 1980 års grundlag – ett arv från diktaturen. Även de hade en symbolisk figur vars bild bars på demonstrationerna: den socialistiske presidenten Salvador Allende som valdes 1970 men störtades av Pinochet. En av de demonstrerande studenterna var Gabriel Boric. Han gick senare in i politiken och blev president 2022, ständigt hänvisandes till Allende. Det kapitlet avslutas om två månader, den 11 mars 2026, när Kast tar över som statschef.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En anhängare till den avsatta shahens son Reza Pahlavi demonstrerar i Paris, den 11 januari. Foto: Julien Mattia/Le Pictorium/Imago/TT.
Irans brutala teokrati vacklar, efter år av kvinnors modiga kamp. Samtidigt växer kraven på att återinföra monarkin. Men att ersätta ett gubbvälde med ett annat är ingen frigörelse.
”Så du tycker inte att kvinnor är jämlikar, att de är lika intelligenta som män?”
Den legendariska amerikanska journalisten Barbara Walters spänner ögonen i Mohammad Reza Pahlavi, dåvarande kung av Iran, som sitter mittemot henne i en beige soffa framför mörka mahognyhyllor dignande av böcker.
Klippet är från kanalen ABC:s ”Good morning America” och sändes i april 1977. Shahen svarar: ”Det finns alltid undantag, det finns fantastiska kvinnor. Men på det stora hela…”.
Regimen måste störtas till varje pris. Men inte genom att återinföra samma monarki som människor en gång gjorde uppror mot.
Walters ger sig inte: ”Tror du att din fru kan styra lika väl som du kan?” Kameran klipper så att drottning Farah Pahlavi som sitter bredvid också syns i bild. Efter en kort paus svarar shahen: ”Jag vill inte svara på det.”
I Iran pågår just nu massiva protester mot den auktoritära regimen. Låter meningen bekant? Den har yttrats med små variationer i över 50 år. Efter att Mohammad Reza Pahlavi lämnade Iran i samband med revolutionen 1979 har protestvågorna återkommit med jämna mellanrum. Skillnaden är att det då var socialister som avsatte shahen, och att demonstranterna i dag vill installera hans son, Reza Pahlavi. Eller?
Argumenten för att återinföra monarkin kretsar ofta om kvinnors rättigheter. I dagens Iran lever kvinnor under ett brutalt teokratiskt förtryck där klädsel, uppförande och livsval detaljstyrs av mullorna vid makten. Visst var även Mohammad Reza Pahlavis kvinnosyn rutten, men kvinnor fick klä sig i minikjol och gogo-boots som 70-talets mode dikterade. Åtminstone om de kom från medelklassen.
Het fråga. Demonstranten Mohadese bränner en bild av ayatollan Ali Khamenei vid en protest utanför iranska ambassaden i Oslo. Foto: Terje Pedersen/NTB/TT.
För arbetarklassens kvinnor var verkligheten en annan. Där rådde i stället svält, precis som i dag. Vad som sällan lyfts är att både revolutionen på 70-talet och dagens protester föregicks av skenande inflation där de styrande ätit sig mätta på att sälja ut landets tillgångar, medan vanligt folk ser priserna på livets nödtorft skena. Under shahen blev de fattiga allt fattigare medan kungafamiljen levde gott på sina plundrade rikedomar, ända in i exilen. Basföda i iranska arbetarhushåll som joghurt kostar i dag 20 kronor kilot, i ett land där arbetare tjänar några tusen kronor i månaden.
Både i Sverige och i Iran står arbetarkvinnorna först i skottgluggen när ekonomin faller samman. De har lägst lön, sämst arbetsvillkor, och förväntas samtidigt ta hand om barnen.
Under 2022–2023 tog kvinnor från hela Iran, över etniska och religiösa gränser, till gatorna under parollen ”kvinna, liv, frihet” efter mordet på Jina Mahsa Amini. De krävde att äntligen bli sedda och behandlade som fullvärdiga människor.
I dag är fokus än en gång på kvinnornas rättigheter och iranska kvinnoorganisationer från hela landet deltar i protesterna. Men verklig förändring kräver mer än symbolik. Kvinnor ska inte bara hyllas – de måste också få makt. Då duger det inte att byta ut en ultrakonservativ antifeministisk monark med en annan.
Båda mina föräldrar deltog som socialister i revolutionen 1979, med resultatet att de nu lever i exil och kommer att fängslas om de sätter fot i Iran igen så länge mullorna sitter kvar. De följer händelserna i realtid, i den mån det går då internet i Iran varit nedsläckt i omgångar, med andan i halsen.
Regimen måste störtas till varje pris. Men inte genom att återinföra samma monarki som människor en gång gjorde uppror mot. Ett annat Iran måste vara möjligt.
Academedia grundades 1996, har totalt omkring 200 000 elever, och gjorde 2023 en nettovinst på 759 miljoner kronor. Foto: Jessica Gow/TT
Med ett drygt halvår kvar till riksdagsvalet, och ett lärarfack som riktar allt mer högljudd kritik mot marknadsskolesystemet, passar skolkoncernen Academedia på att norpa Sveriges Lärares opinionschef Katariina Treville. ”I mitt nya uppdrag kommer jag att bidra utifrån ett annat perspektiv”, säger hon till Flamman.
Mitt i upptakten till 2026 års valrörelse kliver Sveriges Lärares ”valgeneral” – Katariina Treville, opinionsansvarig – ur sin roll efter över tio år inom lärarfacket, rapporterar Dagens Opinion.
– Jag har fyllt 50 år. Min plan var aldrig att gå i pension utan att göra något annat, säger hon till tidningen.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Kaféägaren Merat Behnam protesterade i höstas mot mullorna genom att köra sin gula Vespa genom Teheran. Foto: Vahid Salemi/AP/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Irans kvinnor har i decennier kämpat för frihet och jämställdhet: rätten att själva välja klädsel, utbildning och yrke, rätten till sin kropp, sina barn och sin framtid. De har kämpat för lika arvsrätt, lika vittnesrätt och juridisk jämlikhet i ett system där den islamiska könsapartheidregimen betraktar kvinnor som ”halva” människor – där två kvinnors vittnesmål väger lika tungt som en mans.
Hur kan man tala om demokrati när kvinnors ledarskap marginaliseras redan innan regimen fallit?
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
