När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören. Trots att det är en lyckans port till språk och gemenskap.
Hugo Alfvén var en otrolig kompositör. Hans körstycken fångar med såväl mulna som glittrande klanger de få dagarna av bitterljuv svensk försommar med iskallt vatten, syréndoft, solreflexer och ett plötsligt sus när en il rusar genom björkens nyutspruckna lövverk. Att han 1941 framträdde officiellt i det naziockuperade Norge och 1937, alltså före det ökända Bollhusmötet, öppet protesterade mot att en svart jazzmusiker skulle spela på Grand Hotel, är inget man tänker på till tonerna av Uti vår hage, tonsatt för exakt hundra år sedan och som just nu hörs i blomsterprydda kyrkor och på skolgårdar.
Sången, som enligt rykten handlar om receptet till en hemkokt abortmedicin, är ett paradstycke som ingår basrepertoaren i Sverige informellt mesta elitskola: Adolf Fredriks musikklasser, grundad det ödesdigra året 1939. Här blandas den kulturella medelklassens barn med läkarfamiljer från Bromma och enstaka vanlisar som sållats fram i de tuffa inträdesproven som utförs när barnen är tio år. Några få går vidare till en musikkarriär, medan de flesta andra tar över sina föräldrars yrken eller blir jurister. Mina judiska invandrarföräldrar kände inte till skolan, trots att jag var glad i att sjunga och hade mina lyckligaste stunder i skolkören i Brannhällskolan i Orminge. Utan sångfröken Inger och nothäftet Nu sjunger vi hade mitt liv vare sig blivit fyllt av musik eller introducerat mig intravenöst till den svenska visskatten och senare i livet, när jag som tonåring sökte till Musikgymnasiet, till det europeiska kulturarvet med Bachs Magnificat och Mozarts Requiem.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Att ingå i en kör är något utöver det uppbyggliga i att skapa något tillsammans
Enligt flera körorganisationer som Sveriges Radio har talat med hotas svensk körsång eftersom det saknas pojkar som kan axla tenor- och basstämmorna och därmed dräneras ännu en kunskapsplattform på pojkar. När skolornas underfinansiering och skolbibliotekens existens står på spel är det förstås lönlöst att dra en lans för skolkören, en ingång till språk och gemenskap där det finns plats för både Alfvén och annan mer aktuell musik. Att ingå i en kör är något utöver det uppbyggliga i att skapa något tillsammans, ställas inför nya harmonier och främmande texter. Den som varit med om den speciella, utomkroppsliga erfarenheten av att förvandla hela rummet till insidan av ett enormt vibrerande instrument och uppleva klanger i en kollektiv kraftsamling vet att den aldrig lämnar en.
Innan friskolereformen var det just Adolf Fredriks skola som låg i skottgluggen för skoldebatten. Socialdemokraterna och VPK ville under 1980-talet flytta skolan till Västertorp, medan de borgerliga (samt enstaka sossar) försvarade undervisningens särart, inbäddad i de välbärgade kvarteren i Vasastan. Det sades inte rätt ut, men underförstått fanns en farhåga att flytten skulle innebära att ”vem som helst” skulle söka in, medan överklassen skulle välja en mer närliggande skola. På vänstersidan menade man att alla elever har rätt till en högkvalificerad musikutbildning i grundskolan och barnen inte skulle sållas ut så tidigt. Att finhetsstämpeln satt i som berget fick jag uppleva när ett av mina egna barn (motvilligt) klarade inträdesprovet till en nyöppnad filial i Farsta. Under det första föräldramötet räckte en mamma upp handen för att fråga hur skolan tänkt upprätthålla samma atmosfär som inne i stan. Hon kallade det ”AF-andan”. Jag minns att jag blev provocerad.
I Sverige har det framförallt varit Svenska kyrkan som burit fram det svenska körundret. Väl innanför väggarna finns alla chanser i världen att plockas upp redan i sexårsåldern, för att sedan i teorin kunna leva ett körliv till långt efter pensionen. Men utan relation till Svenska kyrkan, ingen skolkör och efter en långtgående misshandel av Kulturskolan och musikläraryrket, finns det en stor risk att körerna tappar kontakten med det nya Sverige. Det känns som en outnyttjad mänsklig resurs både i förvaltandet av den svenska musikskatten och för revitaliseringen av körsångstraditionen. Men framför allt är det en tung inkörsport till integration i glädjens tecken.
Kom hjärtans fröjd!
