Maktskiftet i Madagaskar fördöms från de flesta håll. Den nye ledaren, Andry Rajoelina, kan dock räkna med ett erkännande för sitt styre om han fortsätter den nyliberala politik som kännetecknade föregångarens regeringsperiod.

Efter en intensiv maktkamp, som kulminerade med många dödsoffer vid sammanstötningar i början av året, tvingades dåvarande presidenten Marc Ravalomanana att avgå i förra veckan.
Rajoelina har ridit på en våg av folkligt missnöje med den gamla presidenten. I lördags installerade han sig själv som ny ledare för öriket. Bedömare pekar dock på likheter mellan de båda. Den nu bortmanövrerade Ravalomanana kom till makten 2002 på ett snarlikt sätt som Rajoelina. Efter ett omdiskuterat presidentval, följt av blodiga sammanstötningar, förklarade sig Ravalomanana som vinnare och tvingade bort motståndaren Ratsiraka. Ratsiraka ledde ett statskontrollerat socialistisk experiment under 1970 och 1980-talet.

Ravalomanana legitimerade sin regering genom en nyliberal politik och Madagaskar blev 2005 det första land som USA belönade med extra bistånd för ”demokratiska framsteg” och ”marknadsvänligt klimat”.
70 procent av Madagaskars invånare lever i stor fattigdom och 60 procent beräknas lida av undernäring. Fattigdomen är störst på landsbygden och Madagaskar väntar ännu på en jordreform värd namnet. Under Ravalomanana har fattigdomen ökat även i städerna. Koloniala orättvisor har snarare befästs och fördjupats av olika regeringar sedan självständigheten 1960. Om Rajoelina inte bryter med den politiken är det troligt att han både kan räkna med erkännande och bistånd från EU och USA.