I fredags stod det klart: avtalsförhandlingarna om det nya märket för industrifackens löneförhöjningar landar på 7,4 procent på två år. Det beskrivs som den största lönehöjningen i modern tid och innebär en årstakt på 3,7 procent. Men det är också under de 4,4 procent som LO krävde. Därtill höjs avtalets lägsta löner med 1 350 kronor.

Med tanke på att inflationen har nått rekordhöga nivåer de senaste månaderna innebär det fortfarande en rejäl reallönesänkning för de svenska löntagarna. I den senaste mätningen av konsumentprisindex låg inflationstakten på över tolv procent.

Enligt Susanne Spector, chef för makroekonomisk analys på Nordea, borde fackförbundens utgångsbud ha varit högre.

– Med facit i hand var det lågt. Men där och då tror jag det var rimligt, säger hon till Flamman.

Anledningen till de återhållsamma fackliga kraven har varit att de är måna om att ”ta ansvar” genom att inte kräva för mycket och därmed riskera att sätta igång en så kallad löneprisspiral, där inflationen drivs på av höjda löner.
Susanne Spector menar dock att inget tyder på att risken finns för en sådan i dagsläget.

– Centralbankerna i både Europa och Sverige pratar mycket om en löneprisspiral, men det finns väldigt lite fog för det. Forskningsstödet är svagt för att löneökningar driver upp inflationen.

Att ett samband mellan löner och prisnivåer finns bestrider dock Susanne Spector inte. Men det ska mycket till innan man slår i det taket, menar hon.

– När priserna rör sig är det rimligt att tro att lönerna kommer att öka. Ifall lönerna skulle öka med till exempel tio procent kan man nog vänta sig att det påverkar inflationen.

Men den fruktade löneprisspiralen har även uteblivit på andra håll, där lönerna har följt inflationen.

I Belgien höjs lönerna automatiskt i takt med inflationen, vilket innebär att löntagarna inte har upplevt några reallönesänkningar alls de senaste månaderna. Enligt det gängse synsättet borde det ha lett till höjd inflation, vilket i sin tur kräver nya lönehöjningar. Men i stället minskade den belgiska inflationen med hela två procentenheter mellan januari och februari, till 6,6 procent.

– På grund av löneindexeringssystemet har vi inte fått en lika stor fattigdom i vårt land som i till exempel Frankrike eller Storbritannien, säger Gina Heyrman, som är pressansvarig på det socialistiska belgiska fackförbundet ABVV-FGTB.

– Folk kan fortsätta att handla som förut och köpa det de behöver.

Den positiva trenden ser dessutom ut att hålla i sig. I förra veckan kom siffror som visar att inflationen för hela eurozonen nu håller på att sjunka, från 8,5 procent i februari till 6,9 i mars.

Gina Heyrman är dock noga med att påpeka att belgiska löntagare bara har lyckats behålla sin köpkraft i samma läge som innan inflationen tog fart. Några nominella höjningar har det inte varit tal om, trots att flera fackförbund i höstas gick ut i strejk och krävde det.

– Lönerna har gått upp men det betyder inte att vår köpkraft har gjort det. Indexeringen har bara följt med inflationen, men inte mer än så. Så köpkraften är densamma.

Den enda begränsningen som finns är en lag som stipulerar att indexeringen inte får leda till att höjningarna gör att belgiska företag tappar i konkurrenskraft till grannländerna. Höjningarna görs därför med hänsyn till vad löneläget är i Nederländerna, Tyskland och Frankrike.

– Sedan 1996 säger lagen att vi måste ta hänsyn till våra grannländer också. Belgiska fack vill inte ändra på detta system. Högern och arbetsgivarna vill det så klart, säger Gina Heyrman.

Det är också den begränsningen som har gjort de senaste höjningarna möjliga, eftersom reallöneläget är högre i de omgivande länderna.

Susanne Spector är inte förvånad över att någon löneprisspiral inte tagit fart i Belgien.

– Det ligger ganska mycket i linje med forskningen skulle jag säga. Jag gissar att det landade lite under själva inflationen. Men hotet om en spiral är överdrivet. I Danmark har man till exempel tio procents höjningar på två år.

Orsaken till att svenska fack är så försiktiga jämfört med andra jämförbara länder är enligt henne att man upplevt löneprisspiraler tidigare, vilket har präglat tänkandet in i vår tid.

– I Sverige präglas debatten mycket av det förlorade 1980-talet, då löner och priser jagade varandra. När man införde inflationsmålet på 1990-talet tog facken ansvar och krävde inte så mycket. Och då föll inflationen också vilket ledde till reallöneökningar. Men inflationen var låg i hela världen under den perioden, så det går inte att veta vad som hade hänt annars, säger Susanne Spector.

Hon är dock inte övertygad om att ett indexeringssystem liknande det belgiska skulle passa i Sverige.

– Om man har en egen modell som avviker tydligt från omvärlden finns det risker. Det riskerar att slå ut jobb i Sverige när multinationella företag kan flytta.

Även Gina Heyrman är tveksam till att införa ett sådant system i ett land som Sverige.

– Vi får ofta frågor om vårt lönesystem från utländska journalister. Jag förstår dem, för de har inte detta system och man kan inte införa det från ett år till ett annat. Det kräver att alla är överens om det. Våra löner höjs men de ligger ändå under reallönesnittet i grannländerna.

Med det svenska systemet kan det ta lång tid innan lönerna har hämtat sig från den senaste tidens inflation, särskilt som den kan bli långvarig. För att de svenska lönerna ska kunna komma ikapp och ta igen de senaste årets förluster tror Susanne Spector att man kommer att behöva ökningar på mellan fem och sex procent under två års tid.

– Ska man komma tillbaka till samma reallönenivå som vi hade 2021 måste lönerna öka med ungefär 6,5 procent under två år. Det skulle jag nog säga är ett slags tak. Lägger man lönehöjningarna över inflationsnivån blir det för snabbt.

– Med tid behöver vi ta igen det här reallönetappet så det är bra om många inte ser den gamla löneökningstakten som den bästa att komma tillbaka till. Man får ha tålamod med lite högre nivå under en tid. Fem procent skulle nå tillbaka till samma reallöner på tre år till 2021 års läge. Om vi ska tillbaka till trenden, det vill säga dit där reallönerna hade legat om vi inte hade fått den här inflationen, då pratar vi snarare om 2030.

Hon är dock inte övertygad om att inflationen håller på att gå över, trots att den nu sjunker i både USA och eurozonen.

– Tittar man på den underliggande inflationen är den fortfarande besvärande hög. Samma sak gäller i Sverige. Men det finns absolut tecken på att den kommer att komma ned från de högsta nivåerna. Men för att den ska stabilisera sig på två procent behöver det hända mycket i tjänstesektorn, säger hon och lägger till:

– Jag är orolig för inflationen, men inte för att lönerna ska orsaka den. Och det skapar inte legitimitet att löntagarna ska få ta smällen av den här situationen.