Lilla Hjoggböle måste vara ett av världens författartätaste samhällen. Den lilla orten i Västerbotten kan ståta med minst fyra kända författarnamn. PO Enquist, som kanske är den mest kände av dem, tror att det kan bero på avsaknad av kommunikationer som ledde till inavel, och det i sin tur gav upphov till mängder av byidioter och förbluffande många författare.
Nu har Hjoggböles store son skrivit sina memoarer, och det lilla samhället utgör en viktig pol i den enorma litterära, intellektuella och geografiska resa som Enquist gör. Inte minst är förhållandet till modern och den frånvarande fadern, som dog då PO var sex månader, centrala i Enquists berättelse.
PO Enquist har en sällsynt förmåga att vara personlig, utan att urarta till kvasipsykologiserande och egotrippande grävande i den egna själen. Tvärtom står det personliga alltid i relation till det allmänna och politiska, det lilla till det stora. Hans uppväxt rör sig i stor utsträckning kring problematiken att bryta mönster och att förvandla svaghet till styrka. Det finns en direkt förbindelselinje till de två stora folkrörelserna som formar det moderna Sverige: frikyrkorna och arbetarrörelsen.
Hela PO Enquists levnadsöde tangerar svensk och global historia.
Han bor i samma studentkorridor i Uppsala som Lars Gustafsson och umgås med dennes vän Lars Lönnroth. Han bor i Israel och inte mindre än 15 år i Köpenhamn. Han är på plats i Berlin under studentrevoltens hetaste period, han är vittne till Svarta Septembers terroristattack under OS i München.
Han har skrivit om Sveriges nationella trauma baltutlämningen, och flera böcker om idrott, ett annars märkligt försummat ämne inom litteraturen. Hans pjäser har stoppats, hotats med stopp och en har han stoppat själv. Han är en livs levande enmansinstitution inom svenskt kulturliv.
PO Enquist är också en av Sveriges mest översatta författare, och inte minst hans dramatik spelas på många kända teaterscener världen över. Pjäsen om Strindberg, Tribadernas natt har till och med spelats på självaste Broadway. I ett längre kapitel beskriver Enquist sitt bisarra äventyr i USA. Hans skildring är ett litet mästerstycke om det kapitalistiska systemets totala absurditet, så mycket tydligare när det utspelar sig inom kultursfären. Pjäsen blir naturligtvis ett fiasko. Som vanligt hos Enquist handlar det alltid om något mer, här om hur man räddar sin själ – och sig själv.
Också Flamman får en liten dråplig berättelse. Det är Enquists vänner Annika Hagström och Anders Ehnmark som under ett år flyttar upp till Luleå och försöker få fason på gamla Norrskensflamman. Under deras tid blir det mindre av prunkande sovjetiska solrosfält, men så fort paret tar tåget hem vajar solrosorna igen.
Politiskt är Enquist lite av en särling. Han är socialdemokrat, väl medveten om de intellektuellas komplicerade förhållande till socialdemokratin, och oftast på kant med partiets politik. Han medverkar under några år på Svenska Dagbladets kultursida, flyttar sedan till Expressen. Hans position kan nog bäst beskrivas som kulturradikalism, ett begrepp som trots allt inte är fullt så otidsenligt som många vill göra gällande. Hos Enquist finns hela tiden en befriande förmåga att ständigt tvivla och ifrågasätta, något som han själv påstår började under hans besök i gamla DDR – där väcks frågan ”Tänk om man har fört oss bakom ljuset. Tänk om allting är tvärtom!”
Det går inte komma ifrån att det är en frimickel som ändå skymtar fram, med ett innerligt förhållande till en personlig Gud som samtidigt innebär en ständig brottning med trons principer.
Boken, som är njutbart välskriven på det där speciella Enquistska sättet, är uppbyggd som ett drama, med ett före och efter, och där författarens alkoholism utgör själva peripetin. Enquists beskrivning av sitt alkoholberoende, kollapsen och vårdförsöken, är en Infernoskildring i sin egen rätt. Det är förståeligt att författaren ser det som en avgörande brytpunkt i sitt liv, men för en utomstående framstår det inte som en nödvändig läsning.
PO Enquist har varit en framgångsrik friidrottare, strax under elitnivån i höjdhopp. Inom litteraturen har han länge varit en mästare. Med sin memoarbok sätter han ett nytt personligt rekord.
