Det gröna partiet på Irland avgick från regeringen i söndags efter en veckas politiskt kaos. Därmed blir nyvalet framflyttat från den 11 mars till troligen den 25 februari. De gröna gav det ovanliga löftet som oppositionsparti att börja med att rösta för regeringens budget. Avhoppet är inte grundat i motstånd mot de extrema nedskärningarna som slår hårdast mot pensionärer, långtidssjuka och låginkomsttagare. För De gröna handlar det om att försöka vinna tillbaka väljare genom att lämna den mest impopulära regeringen i Irlands historia. Opinionsundersökningar pekar på att det gröna partiet utplånas vid valet.
Sinn Fein väntar framgångar
Brian Cowen lämnade i lördags posten som ordförande i högerpartiet Fianna Fail, efter massiv intern kritik. Han kvarstår dock som premiärminister. Partiet, som hade drygt 41,5 procent av rösterna i valet 2007, hade bara 15 procent i en av de senaste opinionsundersökningar. Det vänsternationalistiska partiet Sinn Fein var större och samlade 17 procent. Sinn Fein har stora förhoppningar om att göra sitt bästa val någonsin. Ordföranden Gerry Adams ställer upp i en valkrets som gränsar till Nordirland, där han lämnat den parlamentariska församlingen Stormont. Socialistiska partiet, med trotskistiska rötter och den agitatoriske ledaren och EU-parlamentarikern Joe Higgins, har tillsammans med andra små vänsterpartier skapat den förenade vänsteralliansen som kan vinna enstaka platser i parlamentet. Valet förväntas leda till en koalitionsregering mellan högerpartiet Fine Gael och socialdemokratiska Labour. Båda partierna har redan lovat att inte avvika från den av EU/IMF utstakade ekonomiska politiken.
Den svenskkurdiska komikern Özz Nûjen ska driva med politikerna ända fram till valet. Foto: Lisa Mattisson.
Priset för bästa ståuppshow dedikerar Özz Nûjen till sin döda syster. Med sin Sverigeturné i 101 orter vill han få folk att rösta i valet, på alla partier utom ett – men inte det du tror.
– In är det svåra. Ut kommer man alltid.
Det säger platschefen Hala när hon skramlar med nycklarna så att Özz Nûjen och jag kan komma in bakom Rivals scen. Özz replik kommer blixtsnabbt:
– Precis som i Sverige. Ut kommer man alltid, upprepar han.
Stockholmsteatern Rival, där antifascisten och nöjeskungen Karl Gerhard en gång invigde den då toppmoderna biosalongen, är Özz Nûjens hemmascen. Häromveckan tog Özz hem Årets föreställning på Svenska standupgalan för sin show Medborgare Nûjen med 131 föreställningar i 101 svenska städer. Finalen är på Södra teatern på valdagen den 13 september. Så ja, de politiska skämten haglar även i den 90 minuter långa föreställningen. I veckan ska han spela i Märsta.
Mitt mål är ju att få folk att skratta så snoret rinner. Och sedan så ska de vilja gå och rösta.
Han slänger av sig sin puffiga dunjacka och slår sig ned i soffan. Här i logen, specialdesignad av kollegan Robert Gustafsson som har specifika krav på komfort: bland annat har ett kostsamt badrum installerats. Själv blir Özz nöjd om det finns kaffe. Men när jag ber honom att sätta sig vid sminkspeglarna blir det problem.
– Jag hatar sammet, klarar inte av känslan!
Kvickt plockar han upp en handduk ur ett skåp och brer ut över den mjuka, rosa stolen. Nu så.
Medan bilderna tas håller Özz en miniföreläsning för oss om nyöversättningar av Homeros Odysséen. Den senaste är gjord av en kvinnlig översättare och lägger fram en mindre smickrande bild av den grekiske sagohjälten, med mord och våldtäkter. Sådant som äldre manliga översättare tonat ned och omtolkat.
Hemmascen. På Rival i Stockholm känner sig Özz Nûjen hemma. Det är också en av 101 stopp i Sverige. Foto: Lisa Mattisson.
– Jag är nyhetsnarkoman, säger han för att förklara sitt oväntade intresse för antika grekiska epos.
– Så fort jag är ledig läser jag nyheter, helst text-tv.
Det blir mycket radiolyssning också i bilen på väg till föreställningarna ute i landet. Inte minst som nyhetsflödet är källan till en show som hela tiden måste uppdateras. Och det går fort nu.
– Nu pratar jag ju en del om Grönland. Vi blev medlemmar i Nato för att slippa krig och nu kanske det blir krig inom Nato. Är det inte typiskt Sverige att man tjatat om det i 40-50 år och så när man till slut hugger så blir det fel? Det var väl det sista vi trodde – att vi skulle behöva försvara Grönland.
Affischen till Medborgare Nûjen visar ett svenskt id-kort med de igenkännbara tunna säkerhetslinjerna och komikerns milt leende, vattenkammade huvud. Så även om turnén handlar om valet 2026, är showen djupt personlig. Den är dedikerad till hans syster Debbie, som avled bara 50 år gammal för snart exakt ett år sedan.
Özz blundar och lutar huvudet bakåt i soffan. Plötsligt ser han mycket trött ut.
– Min älskade syster. Innan hon dog hade hon ett enskilt samtal med oss alla. Jag ville få henne att skratta, men det slutade med att det var hon som fick mig att skratta. Det sista hon sade till sina barn var: ”Vad ni än gör, se till att bli fina och goda medmänniskor och att rösta”.
Priset han fick här om dagen betyder särskilt mycket. Han ser det som ett pris till henne.
– Debbie var advokat och människorättskämpe. Hon hjälpte kvinnor och barnfamiljer. Hon var min stora idol och är det fortfarande.
Han säger att han är glad över priset och uppmärksamheten, och plockar fram ett citat ur en recension i Sydöstran. Där står att han lyckas med något som inga panelsamtal klarar av, nämligen att han ”gör politiken begriplig, relevant och engagerande”.
Rivals scen lyser rött av strålkastarljusen mot de nästan 900 stolarna som ska fyllas när Özz ska hit igen i april för två föreställningar.
Är det viktigt att utstråla självförtroende när man kommer in på scenen som komiker?
– Nej då, inte alls. Du ska komma in som dig själv. Är du nervös så säg det. Det viktiga är att du vet vem du är och att publiken ser det.
Han ställer sig i mitten och tittar ut över den osynliga publiken: ”Så här mycket folk har jag inte sett sen jag hade kalas för att jag hade gått ned 15 kilo… inget att applådera, jag gjorde bara en omskärelse”, improviserar han.
Saknad. För ett år sedan förlorade Özz Nûjen sin syster i sjukdom. Han saknar henne varje dag och showen är tillägnad henne. Foto: Lisa Mattisson.
Okej, så borde jag som judinna skoja om att jag inte sett så mycket folk sedan jag var på banken?
Jag ångrar mig genast. Usch, ska jag stå här och dra antisemitiska skämt?
– Banken, haha. Det där var så dåligt så det blev bra. Det är helt irrelevant om det är grovt, så länge det blir kul. Visst, det är inte okej, men det är roligt.
Forskaren och opinionsbildaren Tobias Hübinette har länge uppmärksammat och kritiserat de komiker som sprider nidbilder av asiater, nu senast när en film spreds med kändisparet Jenny och Niklas Strömstedt.
Vad tänker du om Tobias Hübinette när han kritiserar skämt om asiater?
– Han har naturligtvis rätt. Men ibland är man desperat och då tar man allt möjligt. Då finns det inga gränser för hur lågt man kan sjunka för att få folk att skratta. Så man är en riktig skratthora då. Men löjligast av allt var han ledarskribenten som kritiserade Hübinette i Nya Wermlands tidning. Stod där och pöste med armarna i kors i sin ledarbyline som om han vet allt.
– Men det blir också konstigt när någon säger det den andra inte får skämta om.
I Medborgare Nûjen är det riksdagens minsta parti Liberalerna som får mest stryk. Ett skämt går ut på att de är så små så det inte ens finns en öl med så låg alkoholprocent.
– Det är ett enkelt skämt, men de tycker att det är kul. Så klart beror det på publiken. Samt leverans och tajming.
Det har kostat mig mycket att skämta om extremhögern. Det har hänt att jag fått kämpa för mitt liv, med knytnävarna.
Ståupp, berättar Özz, är en judisk varietétradition från USA. Den har rötter i reformistisk judisk tro, men var ett sätt för många nyanlända att tjäna sitt levebröd och sedan blev det tv och radio med profiler som Jerry Seinfeld, Woody Allen, Amy Schumer och Sarah Silverman. Jag hittar en uppgift om att 80 procent av alla komiker i New York var judar år 1978. Så då måste vi skoja en stund om att kurder och judar har så mycket gemensamt. Det går hem.
– Du har väl hört om den där juden som bodde ensam på en öde ö?
Det har jag inte men börjar fnissa redan innan Özz drar in andan för att dra skämtet.
– Han byggde två synagogor. Så när de upptäcker honom 20 år senare frågar de: men varför bygger du två synagogor? För den andra skulle jag aldrig gå till!
Sådana konflikter och starka känslor finns i den kurdiska gemenskapen också. Höger- och vänsterfalanger.
Vass. Den amerikansk-judiska komikern Joan Rivers var en stor inspiration för Özz. Foto: Lionel Cironneau/AP.
Av de judiska komikerna är det Joan Rivers (1933–2014) som Özz uppskattar mest. En parant dam, dotter till ryska immigranter och som blev en berömd tv-personlighet. Ett gyllene skämt av henne går såhär: ”En man kan ligga runt hur mycket han vill. Om en kvinna är otrogen 19 gånger blir hon kallad slampa.”
– Jag såg henne live i Montreal för många, många år sedan. Grov i käften, ojojoj.
Om du hör ett bra skämt, kan du sno det då?
– Man kan bli imponerad av ett hantverk. Men i standup måste du utgå från dig själv. Visst, sno folks skämt, men efter ett tag kommer det att lysa igenom.
Så du blir inte stressad när du hör någon som är galet rolig och bra?
Jag skämtar om att jag är medlem i KKK, korta knubbiga kurder.
– Jag blir bara inspirerad och glad. När jag ser något vackert, roligt, fängslande eller förföriskt så blir jag betagen. Då vill man ju också antingen trumfa det eller göra det ännu vackrare eller bättre.
Vad är knepet? – Att lära känna sig själv. Ta det jobbiga hos dig själv och gräv. Förhäv aldrig dig själv och var modig.
Skojar du om alla partier?
– Jag ger alla ministrar en känga. Men också oss svenskar, som är helt lamslagna. Politik är alldeles för viktigt för att läggas i händerna på politiker. Vi måste behålla maktbalansen. Avsätta politiker och sätta dit nya.
Men gör inte politikerna som de vill ändå?
– Det tar jag också upp, till exempel det här med privatiseringarna. 70 procent är emot dem. Medan 70 procent av politikerna i riksdagen i dag jobbar för skolföretag, vårdbolag och byggbolag. Det säger jag till publiken: när ni röstar, kolla upp om hen sitter i en bolagsstyrelse för ett skolföretag.
Jag kollar på hans turnéschema. Bara i Norrbotten är det 20 stopp. Kiruna, Gällivare, Haparanda, Kalix, Luleå, Luleå, Piteå, Skellefteå… Även förstäder som Södertälje, Bålsta och Hallunda. Junsele har 723 invånare.
Runtresande. Ståuppen tar Özz Nûjen från norr till söder. Foto: Lisa Mattisson.
– Jag har bokat upp Folket hus där som tar 260 gäster. Så om det blir fullt betyder det att var tredje junselebo är där. Det är en public service-grej för mig.
Du vill få folk att rösta.Men många röstar ju på Sverigedemokraterna. De gillar inte alls sådana som vi.
– De kanske gör det av frustration. Och de blir matade med så kallad ”sanning”. Det är ju det som har hänt i vårt samhälle de senaste 30–40 åren. Sverigedemokraterna har inte förändrats, det är de andra partierna som köpt deras bild av verkligheten. Men det finns andra bilder att ge.
Özz Nüjen och jag är ungefär lika gamla och har vuxna minnen av en tid när politiker unnade sig att vara lite mer avslappnade, som när Göran Persson dansade med kossan Doris (2001) eller Gudrun Schyman var med i Let’s dance (2010). Nu är allting bara gravallvar och krigsförberedelser.
Humor och politik. Hur går den kombinationen i dag?
– Jag är typ den enda ståuppkomikern som håller på med det i Sverige just nu. Det kostar för mycket tror jag. Jag vet svenska ståuppkomiker som har lagt av med att skämta om politik eller stå i frontlinjen med åsikter.
Till Sverige kom Özz och hans familj som flyktingar 1983 tillsammans med tusentals kurder. I en radiointervju har han beskrivit hur hans familj tvingades fly som åttaåring och hur de flydde över minfält – och att han fortfarande kan minnas lukten från natten. Ett annat minne är lättnaden över att i Sverige kunna prata kurdiska fritt, något som var förbjudet i Turkiet.
Men i Sverige har rasismen tidvis varit närvarande i Özz Nûjens liv. I tv-programmet Min sanning har han berättat om hur hans skämtande om extremhögern har lett till hotelser och hat, och att han ett tag tvingades växla mellan flera olika bostäder.
Mindre provaktivt. Özz Nûjen menar att svensk humor har blivit mindre frispråkig under de senaste 25 åren. Foto: Lisa Mattisson.
– Det har kostat mig mycket att skämta om extremhögern. Det har hänt att jag fått kämpa för mitt liv, med knytnävarna.
Du firar också att du varit artist i ett kvarts sekel. Har humorn förändrats på ett kvarts sekel?
– Samhället har förändrats i grunden. För 25 år sedan var många komiker frispråkiga och samtidigt väldigt politiska. I dag är det mer vardagshumor om att skruvkorken sitter kvar på pet-flaskan eller pinsamheter under dejting. Man vill inte trampa på några ömma tår.
Vad går bäst hem, höger- eller vänsterhumor?
– Det ligger i vårt DNA att heja på den lilla människan, som genom list och humor besegrar fienden som man tror är oövervinnerlig. Mitt mål är ju att få folk att skratta så snoret rinner. Och sedan så ska de vilja gå och rösta.
Ställningstagande. ”Om du inte polariserar mot fascism, vad är du då?” undrar Özz Nûjen. Foto: Lisa Mattisson.
Vem är roligast av alla politiker?
– Det är den pompösaste av dem alla: Ulf Kristersson. Eftersom han spelar att han är ledare. Men det finns ingen pondus i honom. Hur han än försöker och anstränger sig. Och det är kul. Alla inklusive han själv vet vem som egentligen bestämmer. Det finns ju kortare män än han, absolut, men som har mer pondus. Den som är rolig att se på i debatterna är Nooshi. Hon avslöjar med ansiktet vad hon tycker och tänker.
Han himlar med ögonen för att imitera vänsterledaren.
– Så fort Jimmie Åkesson eller Ulf Kristersson drar något ur röven så ser man hennes resting bitch face.
Det ser mörkt ut med allting, men Özz försäkrar att han är en positiv jävel.
– Jag säger som jag brukar: så länge det finns kurder så finns det hopp.
Åren efter millennieskiftet dök en ny generation ståuppkomiker upp, som byggde en karriär på att skämta om sin egen invandrarbakgrund. Soran Ismail, Ahmed Berhan, Branne Pavlovic, Gina Dirawi, Zinat Pirzadeh. Många blir kvar i det facket, medan andra börjar erövra andra humorfält.
– För att få folk att veta vem du är måste du utgå från dig själv. Ta Johan Glans. Vem är han? Jo, han är från Skåne och har inga axlar. Han har kortärmade skjortor, väldigt lite pigment och är inte farlig för någon. Då får man fram en jävla kul figur. Så började han och nu är han en av våra absolut största.
– Samma med mig: jag skämtar om att jag är medlem i KKK, korta knubbiga kurder. När man väl är etablerad kan man ta sig an andra ämnen.
Han håller inte heller med mig om min spaning. Det finns flera yngre ståuppkomiker med invandrarbakgrund.
– Kaeli Abdi, född i Somalia till exempel. Hon är jätterolig!
Skrattar vi fortfarande åt samma saker, eller har polariseringen gjort att vi skrattar åt olika saker i dag?
– Folk pratar om polarisering som dåligt. Jag tycker det är bra. Om du inte polariserar mot fascism, vad är du då?
Paulina Sokolow: Ordet Förintelsen räcker inte till
Nazisttysklands förintelseläger Auschwitz-Birkenau i januari 1941. Foto: AP.
Förintelsen. Vad ser du framför dig när du hör ordet? För mig framträder det som ett mäktigt, mörkt arkiv av svartvita ohyggliga bilder från lägren av skelettmänniskor och kommendanter, blandat med foton ur min egen familjs fotoalbum. Unga kvinnor, min morfars äldre systrar, som inte fick leva. Överlevare med armtatueringar jag träffat genom åren, böcker jag läst, filmer och serier jag sett. Autentiska dokument blandat med fiktion i all sin artrikedom och berättarform. Högt och lågt. Allt detta spretiga material ryms i det fasansfulla och samtidigt praktiska ordet Förintelsen. Vi samlas kring det och de flesta av oss är i stora drag överens om vad det åsyftar.
Begreppet är så självklart att man kan tro att det funnits åtminstone sedan vidden av nazisternas mördande blev känd i Europa omkring krigsslutet 1945. Men under förberedelserna inför ett föredrag om den svenska konstnären och förintelseöverlevaren Lenke Rothman (1929–2008) blir jag påmind om att ordet med stort F upptogs betydligt senare. Innan användes det råare ”judeutrotningen”.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Lotta Lindqvist: Dermot flydde rättvisan – men torskar ändå
Dermot Clemenger har varit på flykt undan rättvisan, men skrev i sms att han skulle återvända till Sverige när hans 30 köp av sexuell handling blev preskriberade. Det hände i början av veckan. Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Dermot Clemenger går fri. Preskriptionstiden för de 31 sexköp han åtalats för gick ut i går natt.
Let’s Dance-profilen kommenterar själv på Instagram. Han kallar medieuppbådet runt brotten – komplett med den lilla språngmarschen som Expressen filmade – för en ”häxjakt”. Tonsätter gör han med Magnus Ugglas Kung för en dag: ”då finns det ingen som tar en, man är kung, kung, kung i baren”.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Offentlig hårflätning är ett synligt tecken på motstånd. Bilden är från en kurdisk demonstration i Istanbul i januari 2026. Foto: Francisco Seco/AP/TT.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Än en gång ser världen hur kurder förföljs, fördrivs och dödas – öppet, inför våra ögon. Och återigen möts detta av tystnad. Varför är det ingen som gör något?
Under lång tid har Syriens så kallade övergångsregering getts politisk legitimitet av västerländska makter. Ett tydligt exempel är när företrädare för EU-kommissionen reste till Syrien för att skaka hand med Ahmed al-Sharaa, även känd som al-Jolani – Syriens nuvarande ledare och tidigare al-Qaida-medlem. Samma EU som säger sig försvara demokrati och mänskliga rättigheter har därmed normaliserat hans makt, trots hans ansvar för attacker mot druser och nu även mot kurder.
När Assadregimen föll beskrev många utvecklingen som en befrielse av Syrien. Men den avgörande frågan ställdes aldrig: befrielse för vem – och på vems bekostnad? Det dröjde inte länge förrän verkligheten hann ikapp retoriken. Jolani var aldrig ett demokratiskt alternativ. Han var, och är, en jihadist i ny skrud, med samma våldsamma metoder.
Kurderna som bar bördan när världen fruktade IS lämnas nu ensamma.
Hur många gånger måste världen påminnas om att inte glömma kurderna – för att ändå göra det igen? Än i dag talar vissa om ett ”fritt Syrien” enbart utifrån att Assad inte längre är vid makten, som om frånvaron av en diktator automatiskt innebär frihet. I verkligheten styrs landet nu av en annan extremist, och återigen är det kurderna som betalar priset.
Sedan den 6 januari har kurder i Aleppo utsatts för systematiska angrepp av Jolanis rebellgrupp HTS och turkiskstödda miliser. Bilder och videor visar hur kurdiska barn misshandlas av beväpnade styrkor, och hur kvinnliga kurdiska krigare slungas från tak. Dessa övergrepp dokumenteras och sprids av förövarna själva.
Angreppen är inte begränsade till etniskt homogena områden. Aleppo är en mångfacetterad stad där kurder lever sida vid sida med andra etniska och religiösa minoriteter – bland dem armenier, assyrier/syrianer och andra redan utsatta grupper. När våldet eskalerar drabbas även dessa samhällen genom tvångsförflyttningar, rädsla och förstörelse.
Turkiets roll i detta våld kan inte ignoreras. Under lång tid har Turkiet bedrivit en konsekvent politik för att krossa varje form av kurdiskt självstyre, både inom och utanför landets gränser. Precis som i Afrin 2018 används i dag islamistiska miliser som verktyg för att rensa områden på kurdisk närvaro.
Över 100 000 människor har redan drivits på flykt, och siffran fortsätter att stiga. Kurdledda styrkor har tvingats lämna sina hem och områden. Målet är tydligt: att undanröja den kurdiska närvaron och ta kontroll över de kurdiska regionerna. Dessa krafter kommer inte att upphöra förrän detta mål är uppnått.
Kurderna stod i frontlinjen mot IS under terrorgruppens mest brutala år, 2014–2019. När världen levde i skräck för halshuggningar, massmord och systematiska övergrepp var det kurdiska kvinnor och män som tog striden på marken. De försvarade sina städer, sina familjer – och i praktiken även Europa. De offrade sina liv för att stoppa islamistisk terrorism vars konsekvenser hotade långt bortom Syriens och Iraks gränser.
I dag, när kurder attackeras, fördrivs och dödas, möts de av tystnad. De som bar bördan när världen fruktade IS lämnas nu ensamma. Detta är inte bara ett svek mot kurderna. Det är ett svek mot de värderingar Europa och väst säger sig försvara: mänskliga rättigheter, solidaritet och demokrati.
Det internationella samfundet och den svenska regeringen måste omedelbart:
upphöra med all politisk legitimering av Syriens övergångsregering så länge övergrepp mot kurder, druser och andra minoriteter fortsätter
ställa tydliga och offentliga krav på att attacker mot civila upphör, med oberoende internationell övervakning
skydda kurdiska civila genom humanitärt stöd och politiskt erkännande av deras rätt till säkerhet och självbestämmande
hålla förövarna ansvariga genom internationella rättsprocesser för dokumenterade krigsbrott.
Omvärldens tystnad är inte neutral. Den är ett aktivt val som möjliggör fortsatt våld. EU och dess medlemsstater kan inte fortsätta tala om mänskliga rättigheter samtidigt som de legitimerar krafter som förföljer ett helt folk.
Innovitaskolan kritiseras för att ha angett fler elever än vad skolan faktiskt har. (Bilden föreställer en annan skola.) Foto: Kicki Nilsson/TT.
Tystade lärare, uppblåsta elevunderlag, och hundratals miljoner i vinst till utländska ägare. Avslöjandena om Academediaägda Innovitaskolan i Norrtälje visar vad som händer när skolan ska leka affär.
NEJ TILL MILJÖPARTIET.
Det budskapet gick överraskande nog att läsa på ett grönvitt brodyrtyg i Innovitaskolans skyltfönster på Södermalm för tre år sedan. Kort därefter stängdes skolan, som tog emot elever från årskurs ett till sex, på grund av vikande elevunderlag.
Mer kontakt än så har jag inte haft med koncernen. Förrän i dag.
Nu avslöjar Norrtelje Tidning (26/1) vad som pågått bakom kulisserna på Innovitaskolan i Norrtälje, en annan skola inom den mäktiga koncernen Academedia. Lärare beskriver arbetsmiljön som ”bortom all räddning”. På två år har nästan 100 elever försvunnit och ett tiotal lärare lämnat sina tjänster, flera efter att ha slagit larm till både Arbetsmiljöverket och Skolinspektionen.
Det är inte längre elevernas bästa som styr, utan att hålla ihop berättelsen utåt medan man hungrar efter nästa utdelning.
Lärare beskriver skolan som en ”sektliknande plats”. De uppger att de avråtts från att göra orosanmälningar utan ledningens godkännande, att tillbudsanmälningar ifrågasätts öppet och att kritik mot ledningen möts med tillrättavisningar om tonläge och ”olämpligt beteende”. En pedagog beskriver återkommande panikattacker varje kväll. Andra säger att glädjen på arbetsplatsen är ”lika med noll”.
Samtidigt ska skolledningen, enligt flera uppgifter, ha krävt att elever rapporteras som närvarande trots att de inte deltagit i undervisningen. Syftet uppges vara att hålla fasaden intakt, både gentemot myndigheterna, föräldrarna och koncernen. Konsekvenserna blir absurda: lärare underkänner elever som på pappret har full närvaro.
Utåt sett är bilden en annan. På hemsidan anges elevtal långt under kommunens egen statistik, medan skolpengen fortsätter att rulla in. Bara under 2025 betalade Norrtälje kommun ut nära 44 miljoner kronor till skolan. Samma år ökade Academedia sin vinst och aktieutdelning, med en rullning till ägarna på 400 miljoner kronor i höstas, samtidigt som hundratals anställda sagts upp inom koncernen.
Hur länge ska vi acceptera detta absurda system?
Så länge skolor drivs som bolag, är svaret. För skolkoncernerna väger varumärke och elevsiffror tyngre än både arbetsmiljö och undervisning. Lärare som tänker själva blir ett problem, medan barnen bara blir siffror i ett kalkylblad. Då är det inte längre elevernas bästa som styr, utan att hålla ihop berättelsen utåt medan man hungrar efter nästa utdelning.
Skylten på Södermalm kändes som en miss, eller möjligen en provokation. I dag framstår den som ett symptom på ett helt skolsystem som blivit en sektliknande plats, med den anonyma lärarens egna ord. Där det inte spelar någon roll hur många gånger det bevisats att vinstuttagen skapar fel incitament – till obehöriga lärare som inte ens alltid kan svenska, och nedskärningar på allt från bibliotek och gårdar till stödinsatser för barn som hamnar efter.
När utbildningsminister Simona Mohamsson i en intervju med Dagens Industri (25/1) säger det självklara, att aktiedrivna bolag måste bort ur skolan, sätter sig den övriga regeringen på tvären. Inte minst Sverigedemokraterna, vars utbildningspolitiska talesperson Patrick Reslow i samma artikel skryter om att det är deras motstånd mot vinstförbud som håller uppe skolbolagens börsvärden trots Mohamssons utspel. Sin påstådda nationalism till trots tycks de alltså fullt bekväma med att svenska skattepengar hamnar i utländska fickor.
Academedia är Nordens överlägset största skolkoncern, ett ord man skulle önska slippa använda, med ett trettiotal varumärken och dotterbolag som Vittra, Pysslingen och Cybergymnasiet. Deras vinst har nästan fördubblats på tre år, och enligt en beräkning av tankesmedjan Balans ägs den till 60 procent av utländska fonder.
Och vilka är det som betalar för detta internationella vinstregn? Som vanligt: barnen och lärarna.
Magnus Dahlströms stil är sig lik i hans nya varulvsthriller.
I Magnus Dahlströms ”Vinter” är världen frusen in i själen. Carl Björkenborn imponeras av den strama stilen men kvävs också av en uppgiven nihilism.
I mörkret möts han av isande ögon och en hårig hand. Runt honom: benbitar, kranier och en trasig ryggrad. I näsan sticker stanken av blöt päls, kött och blod. Trots att det är mitt i sommaren är det minus elva grader, och världen är täckt av frost. Han är här som tandläkare, på en liten ort, kanske i Härjedalen. Kommunen har inte råd med en sköterska och det går inte att locka någon med fast tjänst, så i tre månader tjänstgör han ensam på mottagningen. Konstigt nog oroas ingen av patienterna av den plötsliga temperaturskillnaden, eller ens av de illavarslande utväxterna på hörntänder och käkparti, som dykt upp på en den ena, en den andra. Han är ensam och utlämnad, inför odjurets blottade käkar.
Detta är premisserna för Magnus Dahlströms tionde roman. Vinter (Albert Bonniers förlag, 2026) består av tre berättelser á 200 sidor: ”Vargen”, ”Snömannen”, och ”Människan”. Tillsammans bildar de en dystopisk framtidsvision. De utspelar sig på samma namnlösa ort och är löst sammanfogade av antydda släktband. Frostnatten är startskottet och sedan blir det bara kallare. I den sista historien, omkring år 2100, blir det aldrig varmare än minus 30. Hörntändernas hot hägrar också hela tiden. I varje berättelse blir någon till sist en hårig best med isande ögon. En varulv.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Alexander Mork Eidem ser fram emot sin pjäs ”Män som väver” som handlar om manlig vänskap. Foto: Lisa Mattisson.
I den nya pjäsen "Män som väver" försöker tre karlar leva tillsammans vid en vävstol, tills allt spricker. För författaren och regissören Alexander Mørk-Eidem är våldet en del av att vara man.
När regissören Alexander Mørk-Eidems far, en klassisk socialdemokrat i norska Arbeiderpartiet, gick bort för tre år sedan började han intressera sig för vad de tänker på, männen som inte pratar om sina inre liv. Med Ulf Lundells dagböcker och Petter Hellsings textilkonst som råmaterial skapade han sedan pjäsen Män som väver, med premiär på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm i slutet av januari.
– Inte för att jag brydde mig om Lundell, men det var så mycket ocensurerad skit i böckerna. Mycket roligare än Norén. Han skriver för duktigt, säger regissören när vi möts utanför Stadsteatern i mitten av november.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
En vanlig vy i stadsbilden, men också livsmiljö för tusentals byggarbetare. Foto: Anamo.
Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Den gröna omställningen i norr har visat sig vara en perfekt storm för att introducera barackbostäder i Sverige. Omdöpta till ”entreprenörboenden” huserar de tusentals gästarbetare som behöver någonstans att bo.
Kommunen har befogenhet att kräva högre boendestandard än vad barackerna tillhandahåller, men är samtidigt beroende av industrisatsningarna för att vända negativa befolkningstrender och säkerställa framtida skatteintäkter. Då blir det svårt att ställa krav. Tid är pengar och klimathotet väntar inte. Barackerna är den enda bostadslösning som kan hålla jämna steg med kapitalismens accelererande logik, här maskerad som del av en grön omställning.
De lågkvalitativa mikrobostäderna möter inte kraven för permanenta bygglov, men godkänns och etableras under förevändningen att de är temporära. Genom tidsbegränsade bygglov, som kan ges för upp till tio år med möjlighet till fem års förlängning, görs en rad undantag. Tillgänglighetskrav kringgås och boenden så små som 8,5 kvadratmeter möjliggörs.
Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.
För godkännande krävdes tidigare att de tillgodosåg ”ett tillfälligt behov”. Men med 2017 års lagtillägg undantogs bostäder från detta krav. Det motiverades med att bostadsbehovet i många av landets kommuner var så stort att det inte kunde mötas inom rimlig tid enbart genom ordinarie plan- och byggprocesser. Regeringens utgångspunkt var att det på sikt skulle lösas genom permanent byggande, och lagregleringens giltighetstid tidsbegränsades därför till 1 maj 2023. Men så förlängdes det. Och i slutet av oktober 2025 röstade riksdagen igenom att göra det temporära undantaget permanent.
Barackerna är en återkommande boendelösning för gästarbetare i byggbranschen – bostadsarkitekturen för de som bygger en framtid de själva exkluderas från. Att bo på 8,5 kvadratmeter, omgiven av övervakningskameror, ansiktsigenkänningsteknologi och laminerade förhållningsregler, är kanske okej några dagar, men utstationeringarna pågår snarare i månader och år än dagar och veckor. Det är naivt att tro att de sedan åker hem och aldrig mer sätter sin fot i en byggbarack. Snarare flyttar arbetarna vidare till nya byggarbetsplatser. Vad som produceras är hela liv i undantagstillstånd. Lagen om tidsbegränsade bygglov skyddar såtillvida omgivningen, platsen där bodarna ställs upp, snarare än människorna som begagnar dem.
Fängelse? Baracker har inte bara blivit lösningen för att husera byggarbetare, utan också för att råda bot på trångboddheten på Sveriges fängelser. Foto: Anamo.
Att barackerna blivit en återkommande lösning för svenska fängelseanstalter med expansionsbehov, vittnar om vilken ogästvänlig arkitektur vi huserar våra gästarbetare i. De välkomnas enbart i egenskap av arbetskraft och gränsen mellan gäst och fånge suddas ut i ett globalt system som ingen undgår. De portabla barackerna materialiserar denna tendens för kringresande byggnadsarbetare.
Att det inte längre krävs att tillfälliga behov föreligger, betyder att bostäderna nu kan sprida sig till resten av samhället. Utvecklingen i Skellefteå ger en skrämmande fingervisning: barackerna i Ursviken etablerades för de byggnadsarbetare som skulle bygga batterifabriken Northvolt Ett. Något år senare uppfördes likadana baracker för studenter inne i centrala Skellefteå, och de i Ursviken omvandlades så småningom till hyresobjekt för fabriksanställda. 6 000 kronor drogs då från lönen varje månad för 8,5 kvadrat på en arsenik- och dioxinkontaminerad industritomt. Alternativ fanns inte. Det här är den lösning på bostadsbristen som rådande system producerar.
Det brukar sägas att ”nöden stiftar sin egen lag”. Nödtillståndet är lika återkommande i den globala kapitalismen som undantagen det producerar för vissa grupper. Det här är en systematiserad skandal. Ambitionen att lösa Sveriges bostadskris med permanenta bostäder och den relativt höga lägstanivå som detta innebär har övergetts. Politiken som lett oss hit kvarstår. Nu sänker vi bostadsstandarden!
Den svenska EU-parlamentarikern träffade representant för Palantir, bolaget som bland annat anklagas för krigsbrott i Gaza. Foto: Caisa Rasmussen/TT, J. Scott Applewhite/AP (montage).
Under en Londonresa förra veckan passade Alice Teodorescu Måwe på att träffa Sverigechefen för kontroversiella Palantir, som anklagas för medskyldighet till krigsbrott i Gaza.
I mitten av januari gjorde kristdemokraten Alice Teodorescu Måwe ett besök i London. Där träffade hon flera personer inom brittisk media och politik, bland annat ”skuggutrikesminister” Priti Patel från Torypartiet och journalisten Fraser Nelson, långvarig redaktör på högerkonservativa Spectator.
Hon passade även på att träffa Anders Fridén, Sverigechef på det amerikanska teknikbolaget Palantir.
Lås upp
Laddar...
Redan prenumerant? Logga in här
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Jag minns slitet som ung arbetssökande, skriver Jonas Algers. Foto: Pontus Lundahl/TT, Henrik Montgomery/TT (montage).
Hundratusentals svenskar vill arbeta mer men hålls fast i osäkra jobb, deltider och arbetslöshet. Regeringens bild av lata arbetslösa stämmer inte, och statistiken visar varför.
Det är 2019. Jag ligger vaken i det lilla rummet jag hyr för 7 200 kronor i månaden och stirrar på mobilen.
Kvällen innan har jag serverat fattoush, lamm och spanskt vin till Köpenhamns societet. Jag vet exakt när man ska fylla på vatten och när man ska låta ett sällskap vara i fred. Artig nog för att få dricks, diskret nog för att inte synas. Chefen sms:ar och frågar om jag kan ta ett extrapass imorgon men jag tackar nej.
Jag älskar kollegorna och tjänar motsvarande 170 kronor i timmen. Men jag har inget kontrakt. Ingen aning om hur många timmar jag får nästa vecka. Ingen försäkring om jag skulle ramla ned den livsfarliga trappan till källaren. Imorgon måste jag slänga i väg ännu ett gäng cv:n.
Hur kan regeringen tala om bristande drivkrafter, när det är just de som söker jobb som blir fler?
Jag har en master i nationalekonomi och en studieskuld på flera hundra tusen. Jag har sökt 200 jobb och varit på intervjuer på FN, myndigheter och parlamentet och i morgon ska jag söka tjänsten som kanske blir min nyckel till framtiden.
Chefen säger att jag inte är välkommen tillbaka.
Så här var mitt 2019. Arbetslöshet varvat med tillfälliga jobb och ansökningar som aldrig leder någonstans. Jag biter ihop. Blir kort i tonen. Har inte råd med konserter, utekvällar eller ens kafébesök. Känner mig ensam, som att livet rinner mig ur fingrarna.
Har jag gjort dumma val? Kommer jag att vända detta? Hur kan jag se till att inte oroa morsan och farsan?
Så här ser det ut för hundratusentals människor i Sverige.
Nästan en halv miljon svenskar är ”undersysselsatta” – alltså jobbar ofrivilligt för få timmar i veckan. Enligt forskare ökar risken för ”arbetsfattigdom”, människor som jobbar men ändå knappt får ekonomin att gå ihop. Ofta med korta kontrakt och arbetslöshet däremellan.
Otillräckligt. En halv miljon svenskar jobbar ofrivilligt deltid. Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT.
Arbetsmarknadsdepartementet påstår däremot att dagens system ger ”låga drivkrafter till arbete” och Kristersson påstod att det fanns 17 000 lediga jobb hos Arbetsförmedlingen som inte kräver utbildning – något myndigheten själv gick ut och dementerade.
Det regeringen gärna förtiger är att för att klassas som arbetslös måste du aktivt söka jobb.
Den 23 januari släpper SCB nya siffror som sannolikt kommer visa att den svenska arbetslösheten är tredje högst i EU, efter Spanien och Finland men över Italien och Grekland. Den har ökat stadigt sedan 2022, särskilt bland dem med eftergymnasial utbildning. SCB räknar ihop de arbetslösa och undersysselsatta i vad man kallar för det ”outnyttjade arbetskraftsutbudet” – det arbete som kunde utförts om alla hade ett heltidsjobb. Det uppgår till över 600 000 heltidstjänster.
Hur kan regeringen tala om bristande drivkrafter, när det är just de som söker jobb som blir fler? Menar de att en plötslig epidemi av lättja spridit sig i Sverige sedan 2022? Varför drabbar den i så fall bara oss och inte resten av EU?
Problemen på svensk arbetsmarknad handlar dels om en stram ekonomisk politik som bromsar ekonomin och slår mot jobben. Dels om flaskhalsar som håller folk borta från meningsfullt arbete: Till exempel sökte 1 532 personer till 35 platser lokförarutbildningen i Ängelholm 2022. Mellan 2022 och 2024 kollapsade antalet lärlingsplatser för elektriker med 30 procent och inom VVS med 45 procent. Samtidigt varnar Chalmers och KTH för att regeringens nedskärningar på universiteten tvingar dem att dra ned på ingenjörsplatser – trots att det råder brist på ingenjörer.
Trots detta tror arbetsmarknadsminister Johan Britz att det är ”drivkrafterna” som är problemet.
Då tänker jag på mina två vänner ”August” och ”Stefan”. August är lika svensk som en Bernadotte, en grym gitarrist som spelat i otaliga band. Han har alltid jobbat, på LSS-boenden, skolor och restauranger, men vill nu vid 32 års ålder få något stabilt och flytta ihop med sin flickvän. Hans IT-utbildning från några år sedan har inte lett någonstans.
Stefan kommer från en glesbygdsort men bor nu i storstan och fick en dotter för ett halvår sedan. Trots jobb och studier har han varit arbetslös i ett år, och går sambon på nerverna i deras lilla enrummare. Allt oftare darrar hans röst av desperation.
Kristersson vill få dig att tro att det är fel på våra ”drivkrafter”. Att jag tyckte om att varva usla jobb med arbetslöshet. Att om August bor ännu trängre och Stefan får ännu mindre råd till sin dotter kommer det att få ordning på deras bristande viljestyrka. Att de både förtjänar och tjänas av mer smärta.