Som ung såg den amerikanske historiker Samuel Moyn USA som en garant för världsfreden. Han sökte sig till Vita huset där han sommaren 1999 gjorde praktik i president Bill Clintons nationella säkerhetsråd, samtidigt som Nato under amerikansk ledning bombade Serbien. I New York Times spökskrev han ledare åt presidenten med rubriker som ”Ett rättfärdigt och nödvändigt krig”, där han beskrev landet som de mänskliga rättigheternas banérförare i en tid präglad av terror.
– Vid den här tiden såg jag humanitära krig som rättfärdiga. Jag funderade inte så mycket kring deras legalitet för de var ju ”legitima”, som vi sade på den tiden, säger han i Flammans podd Norrskenet.
När han senare såg anfallskrigen mot Afghanistan och Irak föras med samma argument förstod han att han snarare valt sida i ett inbördeskrig för att hävda amerikansk hegemoni.
– Då tittade många av oss tillbaka och förstod att USA på 90-talet banade väg för en rad katastrofala krig. Och att även Kosovo och senare Libyen visade hur svårt det är att förbättra världen med militära medel.
Dessa insikter ligger bakom hans första bok, The last utopia (2010), i vilken han ifrågasatte 90-talets diskussion om mänskliga rättigheter. Enligt Moyn uppstod de inte på grund av den krigets gradvisa humanisering, utan för att de västliga makterna behövde en alternativ ideologi som kunde tävla med de antikoloniala och ofta socialistiska ropen efter självständighet.
– När jag var ung fick vi höra att de mänskliga rättigheterna var en mycket gammal idé som låg till grund för de atlantiska revolutionerna, och att vi efter Förintelsen insåg behovet av en FN-deklaration. Till sist kom 90-talet och kalla krigets slut, när USA äntligen kunde institutionalisera den här ideologin. Det var denna självförståelse jag ville bryta med.
Boken startade en hård debatt bland historiker om de mänskliga rättigheternas roll.
– Jag visade att självständighetsdeklarationerna inte alls var viktiga dokument under 40-talet, och inte heller på 70-talet när internationell rätt blev en stor fråga. Snarare suddade man då ut det revolutionära arvet, genom att fokusera på individers moraliska rättigheter, snarare än att ta frågan om dekolonisering på allvar.
Då de mänskliga rättigheterna fick sitt internationella genomslag efter Förintelsen ses de inte sällan i dag som ett viktigt ideologiskt verktyg för att bekämpa nyfascismen och högerpopulismen. En linje som bland annat drivits av Ola Larsmo. Men Moyn menar att den föreställningen delvis bygger på en felaktig historieskrivning.
– Det är sant att deklarationerna aldrig hade kommit till utan andra världskriget. Men det handlade inte främst om vad som gjorts mot judarna, och efter kriget pratade man knappt om Förintelsen. Många var medskyldiga, och medan få judar överlevde kunde många andra grupper återvända och berätta.
Dokumenten behövde dessutom skrivas på ett sätt som undertecknarna kunde smälta. Dels de östeuropeiska länder som själva var medskyldiga till Förintelsen, dels de västeuropeiska imperiemakterna. Enligt Moyn hölls språket på en alltför allmän nivå där man visserligen fördömde nazismen, men inte tydligt pekade ut judarna som dess främsta offer. Och fram till 70- och framför allt 90-talet levde de mänskliga rättigheterna ett hemligt liv i väntan på att bli upptäckta, menar Moyn.
I Sverige fick de mänskliga rättigheterna en speciell roll, något som beskrivs väl i boken En svindlande uppgift: Sverige och biståndet 1945–1975 (2021) av historikerna Annika Berg, Urban Lundberg och Mattias Tydén. Med socialdemokratin vid rodret engagerades folkrörelserna i det framväxande biståndet, och det globala engagemanget blev ett sätt att sprida socialismen till fler länder. Snart blev Sverige världens främsta biståndsgivare i relativa tal.
Men i de flesta länder spelade de mänskliga rättigheterna en annan roll. För ledare som Winston Churchill var de snarare ett uttryck för den västerländska civilisationens överlägsenhet, säger Samuel Moyn.
– Den universella deklarationen är inte ett egalitärt dokument utan fokuserar på att upprätta en lägstanivå för ett anständigt liv. Det är också därför den var så lätt att rehabilitera i en nyliberal tid som går ut på att upphäva taket för ojämlikhet.
I fjol kom hans femte bok om mänskliga rättigheter, Humane (2021), i vilken han tar sig an vår tids drönarkrig. Dessa har visserligen blivit mer humana och missilerna allt mer precisa, men det har också möjliggjort krigets fortsättande i periferin utan att omvärlden märker det.
– Under 90-talet ökade antalet amerikanska interventioner. Trots, eller kanske just för att USA nu var en ensam stormakt. Vissa aktivister vill inte erkänna att krigen har blivit något mindre blodiga, men det är viktigt att göra. För detta har möjliggjort normaliseringen av den situation vi har i dag, där politiska mord utan territoriella gränser anses humana så länge man lovar göra det med omsorg.
Efter det första kriget mot terrorn hamnade president George W. Bush i sådant vanrykte att Barack Obama enligt Samuel Moyn återuppfann det som ett humant krig. Hans fredliga framtoning, inte minst tack vare fredspriset till Nobels minne, gjorde det möjligt att fortsätta kriget.
– Risken är nu att man nu har satt ett dåligt prejudikat för framtidens stormakter. Kanske kan man peka på de humana krigen och be Kina följa efter, men vi borde ännu hellre ha lämnat ett tydligt antimilitärt arv. För vi vill knappast att de gör mot oss vad vi har gjort mot så många länder.
