Nick Cassidy, en förrymd fånge och före detta polis, checkar in på ett hotell i New York, äter en fin middag och klättrar ut genom ett fönster och hotar att hoppa.
Han har nämligen, ska det visa sig, blivit utsatts för ett justitiemord orkestrerat av affärsmannen David Englander. Englander har sett 30 miljoner dollar av sin rikedom försvinna med Lehman Brothers kollaps och förlorade sedan ännu mer när bostadsmarknaden rasade. För att återupprätta sitt anseende och sin rikedom iscensätter han ett försäkringsbedrägeri och använder Nick Cassidy som syndabock.

Ja, det är förstås på film. En direkt-till-dvd-film som heter Man on a ledge och är en i raden att visa att finanskrisen 2008 tagit sin plats i populärkulturen. Intressant är att krisen inte bara har gett upphov till finanskrisskildringar som Margin Call och The Company Men utan också att den rika eliten nu skärskådas. Se till exempel skildringen av vulgärt överflöd i framtidsvisionen The Hunger Games. Eller i David Cronenbergs bioaktuella filmatisering av Don DeLillos Cosmopolis: 28-årige, mångmiljonären Eric Packer åker där limousin genom Manhattan på väg till sin frisör. Men på grund av demonstrationer utanför som citerar inledningsraden ur Kommunistiska manifestet – romanen bär ett tydligt eko av globaliseringsrörelsens eget Waterloo: Slaget om Seattle 1999 – tar resan en hel dag och Packers medarbetare, doktor och älskarinnor träder in och ut ur limousinen på resans gång. Det som Don DeLillos hysteriska realism lyckas med i romanen misslyckas filmatiseringen med dock. Där romanen är en satir som frilägger finanselitens absurda världsfrånvändhet mystifierar filmen detsamma.

Intressantare är det paneuropeiska tv-samarbetet som just nu går att se på SVT. I inledningsavsnittet av The Spiral gestaltas hur en grupp konstnärsaktivister gör en aktion mot en affärsman som har vernissage för sitt nya skrytkonstverk, en gigantisk gyllene giraff. Aktivisterna vänder sig inte bara mot det ekonomiska överflödet, slöseriet, utan sätter den i relation till att affärsmannen nyss avskedat 1 000 personer. Det är alltså inte bara en estetisk, moralisk kritik, utan också en politisk kritik – det vill säga med ett maktperspektiv.
Vilket för oss tillbaka till Man on a ledge.

David Englander är på många sätt den klassiska rikingen på film. En hänsynslös egoist. Korrupt. I slutändan beredd att för egen hand döda för vinnings skull. Med andra ord: en fantasi. Kanske en gestaltning av vad manusregissören uppfattar som karaktäristiska drag för den verkliga finansvärlden.
Och det är verkligheten som är intressant här. I likhet med alla ovan nämnda filmer, och böcker, skildrar Man on a ledge ett samhälle med ett upphävt samhällskontrakt. Den där berömda procenten har seglat iväg och utan darr på handen lämnat de återstående 99 procent kvar på kajkanten. Eller fönsteravsatsen i såväl Nick Cassidys som hundratals i verkligheten drabbade grekers och spanjorers fall.
I slutet av filmen är Englander på väg att lyckas fly. Men folksamlingen nere på marken – som tidigare har hoppats att Nick Cassidy ska hoppa från sin avsats – blir plötsligt en aktör i filmen. En
lodis, en hen av gatan, ställer sig i vägen och fler följer. Budskapet är inte svårt att greppa. Blinkningen till Occupy Wall Street-rörelsen är lika symboliskt subtil som, säg, en gyllene giraff.