Donia Salehs roman “Röd galla” berör frågan om vad vi kan kräva av och uthärda för varandra. Lejla Cato önskar att fler kunde skriva lika kompromisslöst.
De senaste veckorna har frågan om hur vi behandlar psykisk ohälsa debatterats på kultursidorna. Roland Paulsen har, som den sociolog han är, i sin artikelserie i DN kritiserat vården och menar likt flera andra att psykisk ohälsa inte enbart kan härledas till individuella orsaker. Sett i det ljuset kommer Donia Salehs senaste roman särskilt lägligt. I en individualistisk kultur är Röd galla en anmärkningsvärd och välbehövlig skildring av hur och varför vi vårdas.
Intrigen följer en nutid som rör sig kronologiskt i en mindre och inte namngiven svensk stad dit jaget Aya återvänt. Det är vår på väg mot sommar och Aya cyklar genom uppväxtorten som liknar en spökstad – överallt möter hon relationer som av olika anledningar har brutits. Men Aya har i alla fall sitt arbete på hemtjänsten och hon har moster Golan. I båda rollerna är Aya den som vårdar. Tillvaron i Sverige varvas med minnen från ett inte namngivet Kurdistan, många gånger är minnena centrerade kring Golan. Så även romanen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
På så sätt är Golan Röd gallas huvudkaraktär. Hon är en före detta partisan som drömmer om revolution. Ideologiskt och personligt är Golan okuvlig. I det påminner hon om Milan i Händelsehorisonten av Balsam Karam. Där Milans politiska övertygelse skickar henne till ett svart hål i rymden förs Golan in i en annan mörk evighet. Erfarenheten av krig upplöser, såsom trauma vill, gränsen mellan då och nu. Minnena tränger ut verkligheten och Golan fortsätter återuppleva fasan då alla män avrättades och ”luften hade partiklar av blod”. Det är en ensam och psykotisk tillvaro orsakad av politiskt våld.
Att läsa en roman så fri från ängslighet är uppfriskande och får mig att önska att fler ska skriva lika kompromisslöst.
För detta behandlas Golan med el som ska utradera minnena och göra henne frisk. Men är det möjligt? Och en människa som ”stryker handen mot kinden” är inte en beprövad metod, så vad hjälper det? Det undrar Aya när hon sitter vid mosterns sjukhussäng. Röd galla skildras från en närståendes ytterst lojala position.
Liksom i debutromanen Ya Leila från 2020 använder Saleh två kontrasterande rörelser, en mot och en bort från, för att göra bokens fråga akut. För Röd galla rör frågan relationen till dem vi älskar – vad vi kan kräva av och vad vi måste uthärda för varandra. Kärlek är inte bara det vackra och det lyckliga. När Golans dotter Helin distanserar sig, för att relationen till modern skadar henne, är Aya kvar. Hon är kvar fastän hon stundvis hatar Golan och fastän det innebär att på ”heder och samvete” trycka ned fingrarna i Golans hals, att hjälpa mostern att upprätthålla sin bulimi. Kärlek som rubbar jagets gränser och moral är inget nytt motiv i litteraturhistorien, men den okonstlade djärvheten med vilken Saleh skildrar det fula och smutsiga är utmärkande.
Det gäller även miljöbeskrivningarna.
I den skimrande floden flyter petflaskor och plastpåsar, glasåtervinningen som töms dundrar in i brukarens pissluktande hem, fåglar och lunchande medelklass ”slafsar” i sig mat. Stämningen i Röd galla är kvalmig. Svett, sperma, galla, kiss, allt rinner och osar. Saleh är inte rädd för att stöta sig med läsaren, vilket syns inte minst i de rafflande dialogerna som med få replikmarkörer skriver fram ett träffsäkert talspråk på svenska och persiska. Att läsa en roman så fri från ängslighet är uppfriskande och får mig att önska att fler ska skriva lika kompromisslöst och hänförande som Donia Saleh.
Svagare är Saleh i hanteringen av vissa för intrigen centrala händelser. Röd galla följer en dramaturgisk kurva där vissa vändningar känns förhastade. Spänningen stiger visserligen, men på bekostnad av scenens komplexitet. Jag vill att texten ska få mig att tänka på karaktärerna som mänskliga, och inte som narrativa funktioner.
