Inledning
Med temat ”Irak: kriget, ockupationen och folkrätten” hölls i Stockholm den 13-14 november en offentlig utfrågning avseende kriget i Irak och den pågående ockupationen. Deltagare var dels irakiska vittnen och experter direkt från Bagdad, samt svenskar med erfarenhet från Irak, framstående akademiker, folkrättsexperter, fredsforskare, publicister och analytiker
Slutsatserna nedan är ett kort sammandrag grundat på olika anföranden och utfrågningar under hearingen, tillgänglig skriftlig dokumentation samt relevanta internationella konventioner och folkrättsliga grundprinciper.
I. Kriget, folkrätten och USA:s globala maktpolitik
Det av USA initierade och ledda kriget mot Irak som inleddes den 20 mars 2003 var ett olagligt angreppskrig och som sådant i strid med FN-stadgan och gällande folkrätt, vilket såväl FN:s generalsekreterare som bl.a. den svenska regeringen klargjort. Kriget måste karakteriseras som ett brott mot freden vilket utgör det svåraste av alla internationella brott och var en av de fyra brottskategorierna vid Nurnbergrättegångarna 1946.
Våldsförbudet utgör hörnstenen i FN-stadgans folkrätt och är resultatet av sekellånga ansträngningar för att olagligförklara och eliminera krig som ett medel att lösa internationella konflikter. USA har genom att 2002 anta en officiell regeringsdoktrin som förespråkar s.k. förebyggande krig öppet ifrågasatt grundprincipen för fredlig samlevnad mellan nationerna.
Alla regeringar måste i sina bilaterala relationer och i olika internationella fora på nytt ge uttryck för sin uppslutning kring FN-stadgan och dess absoluta våldsförbud och skärpa sina fördömanden av USA:s och dess allierades angreppskrig mot Irak.
II. Ockupationen av Irak: inverkan på samhälle, ekonomi, kultur och hälsa.
Det militära angreppet mot Irak genomfördes med stor hänsynslöshet och resulterade i omfattande förstörelse av liv och egendom. Den av USA ledda ockupationsmakten med dess fulla ansvar för bl.a. ordning och säkerhet, får helt påtaga sig konsekvenserna av den omfattande förstörelsen och plundringen av irakiska byggnader och egendom som ägde rum under tiden kort efter ockupationens inledande. Vidden av förstörelsen och storleken på återuppbyggnadskostnaderna har konsekvent underskattats av USA.
USA har utnyttjat sin position som ockupant för att i strid med Haagkonventionerna fragmentera, privatisera, omstöpa och sätta i beroendeställning den irakiska ekonomin och berövat det irakiska folket dess långsiktiga möjligheter till att fatta suveräna ekonomiska och politiska beslut i folkets intresse.
I enlighet med de internationella rättsprinciper som ålägges en ockupationsmakt måste kraven nu konsekvent ställas på att USA och dess allierade villkorslöst betalar skadestånd och helt täcker kostnaderna för Iraks återuppbyggnad efter krigets och ockupationens skadegörelse.
III. Ockupationen av Irak: humanitär rätt och mänskliga rättigheter
Bombningarna, blockaderna och de militära räderna in i irakiska städer som söker bevara sin identitet väcker avsky. Angreppet mot Falluja har orsakat stora förluster av civila och hundratusentals människor har drivits på flykt. Dessa illdåd måste fördömas med eftertryck
Den systematiska tortyren i Abu Graib och andra irakiska fängelser chockade en hel värld. Dessa övergrepp och skändligheter har visat sig vara del av en planmässig politik med direkta kopplingar till USA:s statsledning för åsidosättande av det absoluta förbudet mot tortyr, en av de starkaste internationella rättsnormerna. Förbudet mot tortyr är fastlagt i en rad konventioner och tortyr mot krigsfångar utgör svåra krigsförbrytelser.
Världssamfundet måste reagera med yttersta skärpa mot USA:s övergrepp i Irak annars undergrävs tilltron till hela det internationella systemet för humanitär rätt och mänskliga rättigheter. Det föreligger en gemensam skyldighet från alla stater som tillträtt Genevekonventionerna att agera mot överträdelser av dessa. Alla möjligheter till agerande för att utreda och fördöma de begångna brotten måste prövas inom ramen för tortyrkonventionen, konventionerna om mänskliga rättigheter och FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Detta ställer krav på såväl stater som folkrörelser att agera snabbt och kraftfullt.
IV. Självbestämmande och demokrati för Iraks folk eller fortsatt ockupation?
Irak fortsätter i allt väsentligt att vara ett ockuperat land. Fred, självbestämmande och demokrati för Irak förutsätter att ockupationstrupperna lämnar landet och att det irakiska folket själv och utan utländsk inblandning får avgöra sin styrelseform.
Det val som den av ockupationsmakten tillsatta regimen planerar att genomföra uppfyller inte grundläggande demokratiska principer för självbestämmande och utesluter en stor del av valmanskåren från den politiska processen. Det syftar enbart till att legitimera den fortsatta kontrollen över landet och kommer att följas av ett långvarigt krig för att bekämpa det fortsatta motståndet mot den utländska truppnärvaron.
Istället för att godta ett fortsatt krig i Irak måste FN och dess medlemsstater verka för en omedelbar politisk lösning innefattande tillbakadragande av de främmande ockupationsstyrkorna, förhandlingar med deltagande av alla irakiska aktörer, inklusive motståndet, för att genomföra en genuin självbestämmandeprocess med demokratiska val som avvecklar konflikten och lägger grunden för fred, försoning och återuppbyggnad i Irak. Detta är den modell som FN verkat i enlighet med vid avvecklande av tidigare ockupationer och konflikter.
