Efter hetsjakten på Roks och Fi, utropades mer eller mindre den svenska feminismens död. Moa Elf-Karlén och Johanna Palmström har samlat texter från feministiska aktivister, för att ta tempen på den svenska feminismen. Och visat att den lever i allra högsta grad. På fritidsgårdar, i fackklubbar och i replokaler. Genom jourverksamhet, aktioner och feministiskt självförsvar. Överallt där könsmaktsordningen genomsyrar vår vardag byggs också rum för motstånd.
Även de feministiska arenornas normer och strukturer belyses. Alex Grönkvist beskriver det historiskt konkreta men märkliga osynliggörandet, och stundtals explicita uteslutandet, av transpersoner i feministiska sammanhang. Frida Darj lyfter fram lesbiska frågor som ofta marginaliseras, som samhällets obefintliga åtgärder vid våld i samkönade relationer. Lawen Mohtadi skriver om den feministiska rörelsens färgblindhet. Viktor Bernhardz berättar om Claes Borgström-syndromet. Att feministiska män hyllas medan kvinnor betraktas som jobbiga hysterikor.
I takt med att jag läser väcks en del frågor. Klassiska feministiska frågor som inte har några snabba svar. Riskerar inte feminismerna att urvattnas om de försöker omfatta alla? Om det finns krav och strategier; hur mobiliserar vi? När ska vi på allvar börja problematisera männen? Glädjande nog så diskuterar författarna tillbaka och presenterar konkreta krav. Granska din egen position. Har du kuk, sätt ner foten mot andra män. Organisera dig.
Äga rum är en genomskärning av den svenska feminismen idag, och samtidigt en aktivisthandbok. I antologins avslutande text berättar Moa Elf-Karlén och Johanna Palmström att de inledde arbetet med Äga rum i jakt på nya visioner. Men visionerna fanns redan när de tittade sig omkring. Efter att ha läst och därmed diskuterat med antologins författare har mina frågor fått, om inte svar, så åtminstone en hel del råd på vägen.
Elf-Karlén och Palmströms ord utgör en stärkande avrundning: ”Det är viktigt att ha sitt eget rum. Men det är också viktigt att slå upp dörren mot andra rum. Vad som behövs är korsdrag.” Det tror jag är pudelns kärna. Vi behöver inte fylla gamla rum med verksamhet, de är redan fyllda. Vi behöver ockupera nya. Och lämna dörrarna öppna mot gatan.