Utrikes 03 oktober, 2012

Ödesval för Venezuela och Latinamerika

På söndag går 18 miljoner venezuelaner till val för att välja president. Chávez, fri från cancern, ställer upp till omval mot oppositionens Henrique Capriles. Flammans Dick Emanuelsson rapporterar från Caracas.

Plötsligt dök de upp snett bakifrån, MC-poliserna, som mer eller mindre prejade mig mot en husvägg.
– ID-handlingar, sa de bryskt och jag blev helt ställd men visade dem passet.
– Vad gör du i Venezuela?, frågade de högst otrevligt och började visitera mig och undrade om jag förfogade över vapen.
– Vapen?, utbrast jag och blev ännu mer förvirrad.
– Får vi se dina handlingar i plånboken, sa den ene medan den andre svängde med mitt pass i handen.
– Du, ta det försiktigt. För här för här finns mycket kriminella element. sa han och överlämnade passet och kickade igång BMW:n. Den andre överlämnade plånboken och därefter drog de iväg med blixtfart.
Där stod jag på Avenida Buenos Aires i ett av Caracas fashionabla kvarter och tyckte att plånboken plötsligt kändes tunnare. Jodå, jag hade blivit praktblåst på nära 300 dollar som jag hade växlat till den venezuelanska valutan Bolivar bara en timma tidigare. Två proffs ur den Nationella Bolivarianska Polisen hade genomfört ytterligare ett framgångsrikt rån, ett av tusentals. Denna gång mot en reporter med sympatier för revolutionen.
Jag hade varit på väg till en resebyrå där jag skulle byta datum för hemresan till Honduras när poliserna dök upp. Nu frågade jag ett gäng biltvättare efter adressen och en man som såg ut som ägaren, en äldre man med europeiskt utseende, sa på lite knagglig spanska att ”hoppa in så kör jag dig till resebyrån som ligger lite längre upp på gatan”. Med tvekan accepterade jag det vänliga erbjudandet. Men vad fan, jag hade ju ingenting mer att förlora, så visst. Han sa att han var tyskättling men hade bott i Venezuela i 40 år.
– Men nu är allt mycket värre och det är ”hans fel”, sa han och pekade på en jätteaffisch på Chávez, samtidigt som han svängde ut på gatan som han trodde resebyrån låg på.

Jag berättade om rånet och han bara skakade resignerat på huvudet och bekräftade att det är mycket vanligt.
– Det har hänt mig flera gånger, de stannar min ”merca” och går runt bilen och ställer sig framför mig med handen fingrande på pistolen. Det är bara att ta upp det du har om det inte ska gå dig illa.
Det är något av livets ironi att jag för två år sedan för Flammans räkning intervjuade den kvinnliga rektorn på vad som är Venezuelas polishögskola.
Frågan om otryggheten och risken att bli rånad eller mördad är stor i Caracas. Och det är just frågan om kriminaliteten som den venezuelanska oppositionen har drivit stenhårt på i denna valkampanj.
– Över 170 000 venezuelaner har mördats de senaste 13 åren som Chávez suttit vid makten. Folk i största allmänhet accepterar inte längre detta och kräver förändringar.
Det säger Rogelio Diaz som är pressekreterare i det kristliga sociala partiet Copei. Det är en av det tidigare tvåpartisystemets grundpelare som under den så kallade fjärde republiken, 1958-1998, roterade vid makten med det socialdemokratiska Accion Democratica (AD).
– Vår presidentkandidat leder med 3-4 procent över Chávez, enligt opinionsundersökningarna. För första gången på tolv år finns det för venezuelanerna ett ljus av hopp som de ser i Henrique Capriles Radonski. Han är en ung, vital kandidat med nya fräscha idéer som han som parlamentsledamot, borgmästare och delstatsguvernör har tillämpat, intygar Diaz.
Den 40-årige Capriles försöker, som alla högerpolitiker i dag i världen, tvätta av sig högerprofilen från 2002. Då hyllade och hälsade han med glädje statskuppen mot Chávez. Vid tillfället var han borgmästare i Baruta, en av fyra kommuner inom Storcaracas, med en välbärgad befolkning. I Baruta återfanns den kubanska ambassaden som den 11 och 12 april attackerades av högerextrema grupper utan att Capriles egen kommunala polis ingrep.
Men det vill inte Diaz tala om.
– Capriles har återtagit gatan från Chávez. Den avgående presidenten är desperat och rädd. Därför för han en smutsig och lögnaktig kampanj mot vår kandidat för Chávez inser att han förlorar valet den 7 oktober.

Medierna och oppositionen talar mycket om att Capriles reser runt och besöker byar och städer och går på gatan och knackar dörr, medan Chávez anhängare och partiapparaten i det socialistiska PSUV arrangerar traditionella massmöten med presidenten som huvudtalare.
– Chávez närmar sig inte längre folket. Han löser inte folks problem eller ger dem en hjälpande hand. Capriles å andra sidan är på ständigt resande fot och besöker människorna dörr för dörr. Han räcker varje venezuelan sin hand och lyssnar på deras problem för att kunna lösa deras problem. Chávez hälsar människorna från taket på en lastbil medan Venezuelas näste president går på gatan och hälsar varje venezuelan i handen han stöter på.
Det är naturligtvis en våldsam överdrift. Det vet varje politisk reporter i Latinamerika. Presidentvalskampanjer är motbjudande spektakel som för varje gång blir allt vidrigare, där den som har pengar och stöd från den ekonomiska eliten i praktiken köper sina röster. Det senaste exemplet är valet i Mexiko i juli där den ekonomiska insatsen i valet kan jämföras med USA-kampanjerna och där allt utom politiska program och förslag konfronteras.
Det är sant att Chávez gör sina ”eriksgator” från en röd tvåvåningsbuss som liknar dubbeldäckarna i London. Men det har blivit mer en traditionell valritual samtidigt som det är en säkerhetsåtgärd. Få presidenter som Chávez har en så utsatt hotbild. Inte för inte utmanade han det republikanska etablissemanget när han fällde de bevingade orden i FN:s generalförsamling att ”här luktar det svavel, för igår stod djävulen själv här i talarstolen”.

Men inte bara USA ser honom som det kanske viktigaste hindret i sin plan för ett återerövrande av sin forna politiska och militära hegemoni i Latinamerika. Den politiska och ekonomiska högeroppositionen som Capriles Radonski representerar har under alla år sedan statskuppen drömt om att återta makten i landet. Också starka politiska och militära krafter i Colombia ser mer än gärna att Chávez störtas eller röstas bort, även om få tvivlar på att det sistnämnda är möjligt. För tvärtemot vad Rogelio Diaz och oppositionen säger så visar undantagslöst alla opinionsundersökningar att Chávez vinner med 15-20 procent. Men inget är förutsägbart.
Och är det någon venezuelansk president som har gjort något för de fattiga och folkflertalet så är det Chávez, enligt Celap, FN:s latinamerikanska ekonomiska organ. Men Copeis Rogelio Díaz vill inte kommentera de officiella internationella siffrorna utan säger, som opposition i allmänhet gör, att ”verkligheten är en annan”.

Chávez har ett oerhört starkt stöd bland de fattiga venezuelanerna. Nu förstärker han de sociala satsningarna genom att ge barn- och familjebidrag till varje familj eller ensamstående mor. Villkoret är att de har barn yngre än 18 år eller familjemedlemmar med handikapp och vars inkomster är lägre än minimilönen. Samma allmänna reform gynnar personer i pensionsålder, en unik händelse i ett Latinamerika.
”Mision Vivivenda”, Uppdrag bostadsbyggande, är kanske den reform som definitivt ger Chávez valsegern på söndag. Sedan 2011 har 228 848 bostäder byggts. Fram till 2018 ska bostadsministeriet ha överlämnat två miljoner bostäder till i första hand de som har drabbats eller kommer att drabbas av klimatförändringens konsekvenser.
– Bostadsfrågan i framför allt de stora städerna som Caracas är dramatisk och de stora satsningarna på bostadsbyggandet med bostadssubventioner har gett miljoner venezuelaner hoppet om att kunna flytta in i en egen lägenhet, säger Darwin
Suarez, frilansande radioreporter.
– Mina kompisar säger att vi är priviligerade eftersom vi bor fyra personer i en trerumslägenhet medan de flesta delar lägenheten med en annan eller till och med tre familjer.

José Rangel är en av dessa hängivna ”chavistas”. Han är bonde i den venezolanska delstaten Táchira. Han berättar att bönderna på 1980- och 90-talen exploaterades hänsynslöst av land- och boskapsägare. Med den moderata jordreform som Chávez successivt började införa kring 2005 har tusentals venezuelanska bönder fått jord, kooperativ och agrarföretag har vuxit upp i stort antal och har sin udd riktat mot den feodala strukturen av storgods på landsbygden.
– Vi hade massor av storgods där landägaren lät jorden ligga i träda, bönderna var analfabeter eller halvanalfabeter. Jag var en av dem men den 30 juli i år utexaminerades jag som gymnasieskolelev. Jag var analfabet när Chávez vann valet 1998. Med ”Mission Robinson” lärde jag mig läsa och skriva och via ”Mission Rivas” gick jag ut gymnasiet. Den 30 oktober skriver jag in mig som universitetsstuderande vid 42 års ålder. Mitt liv började på sätt och viss rätt sent eftersom jag nu har upptäckt en helt ny värld.
Han frågar oss om vad vi tror hade hänt om PDVSA (det statliga oljebolaget) hade varit i händerna på det venezuelanska borgerskapet. Nu är det oljeinkomsterna som garanterar den ekonomiska budgeten för de sociala reformerna.
– Med oppositionen vid makten flyttar vi historiens hjul 14 år tillbaka då 80 procent av venezuelanerna var fattiga och en fjärdedel var extremt fattiga. De vill tillbaka till den tid då 1,6 miljoner venezuelaner var analfabeter. I dag finns det ingen analfabetism.

Rogelio Díaz, från det kristdemokratiska Copei svävar på målet när jag konfronterar honom med bondeledarens ord.
– Med Capriles vid presidentmakten kommer ”Missionerna” att lagstiftas för att alla venezuelaner ska kunna få ta del av dem, för att ska kunna förbättras.
Capriles vill gärna framställa sig som ideologiskt neutral. Men i oppositionens hemliga ekonomiska dokument som avslöjades i slutet av juli, framgår det att just ”Missionerna” kommer att få gradvis minskade anslag från staten, ”eftersom de representerar en tung post inom den samlade offentliga budgeten”, skrev Capriles ekonomiska rådgivare.
Ekonomerna kritiserar de stora matsubventionerna via ”Mission Mercal” där venezuelanerna köper kyckling, kött, grönsaker till halva priset. I en annan del av det hemliga dokumentet menar de att en ny regering ska upphöra med de statliga bostadssubventionerna. De hävdar att det är oundvikligt att inte höja priserna på el, transporter (tunnelbana och buss) och andra subventionerade sektorer som gynnar de fattiga.
Men det som oroar anställda och bönder i företag eller jord som tagits över av staten respektive bönderna, är den åttonde punkten i oppositionens ekonomiska regeringsprogram. Den handlar om att ”omedelbart skapa en ´Utvärderingskommitté av Exproprierade Företag´. I den kommittén ingår representanter för den nya regeringen, de forna ägarna av företag eller jord, samt från den förra regeringen (Chávez) fristående fackföreningar eller grupper av anställda. Målet är att återlämna de konfiskerade egendomarna till sina forna ägare under en tidsperiod på högst två år och ta konkreta steg för ett återupprättande av en juridisk säkerhet för de nationella och internationella investerarna”.

Ekonomerna anser också att den nya regeringen under ett år måste upphäva alla priskontroller som reglerar offentliga tjänster, i klartext en nyliberal avreglering som alltid drabbar de sämst ställda.
Solen lyser och smeker de jättelika huskropparna i stadsdelen 23 de Enero. Här försökte Capriles genomföra ett möte men kastades bokstavligen ut av tusentals människor. De såg försöket att genomföra en bilkaravan från oppositionens kandidat i detta blodröda bostadsområde som en provokation och Capriles insåg snabbt att reträtt var det enda möjliga.
Det är lördag och det råder full aktivitet som organiseras av den lokala Folkmaktskommittén, ett organ som Chávez införde 2010 över hela Venezuela på arbetsplatser och bostadsområden. Många av de lokala chavistiska borgmästarna såg kommittéerna som ett konkurrensorgan men gränstvisterna har lagt sig, säger flera av de aktiva Flamman talar med.
Alla känner ”Juan Contreras” och mellan ölen och romen i denna 35-gradiga karibiska hetta hittar vi parlamentsledamoten för det socialistiska regeringspartiet PSUV. Han är full färd med ge sitt strå till stacken med att inreda lekparken för barnen.
– Av alla de val som har genomförts under 13 år vill jag påstå att det är det viktigaste valet som står framför oss den 7 oktober. För det handlar inte bara om Venezuelas framtid utan möjligheten för alla latinamerikaner att skapa det stora förenade fosterlandet Amerika. Den 7 oktober står Latinamerikas oavhängighet på spel.
Hela området sjuder av politiskt aktivitet, inte bara inför valet utan året runt, säger Contreras.
– Folkmaktskommittén samlar och bjuder in folk till aktiviter och du kan se en märkbar skillnad på hur den politiska medvetenheten hos människorna har vuxit under de 13 år med Chávez.
Han säger att Chávez måste vinna med en stor majoritet för att besegra ”kontrarevolutionens och imperiets kandidat”, som han beskriver Capriles.
– Vinner Chávez bara med 300 000 röster, står det utom allt tvivel att oppositionen kommer att gå ut på gatorna och med den internationella massmedians hjälp tala om valfusk. Steget därifrån är inte långt att utropa den oppositionella delstaten Zulia eller Tachira som ”självständiga”, som de gjorde i Libyen eller vad de försöker göra i Syrien.
Men Chávez fick nyligen oväntat stöd från Center Carter när Jennifer McCoy, chef för centrets Amerikaavdelning, besökte Venezuela i slutet av augusti och deltog i ett simulerat val.
– Det venezuelanska valsystemet är ett av de mesta tillförlitliga i världen.
På söndag kommer en av de två kandidaterna tycka detsamma.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Nyheter 09 december, 2023

”Kriget har öppnat en avgrund av oförsonlighet”

Cecilia Uddén har varit Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent i totalt 22 år. Foto: Robin Lorentz-Allard/Aftonbladet/TT.

Hon är Sveriges mest rutinerade Mellanösternkorrespondent med över 20 års erfarenhet av Israel-Palestina-konflikten. Men något liknande det pågående Gaza-kriget har Cecilia Uddén aldrig tidigare upplevt.

Hon har bevakat Mellanöstern i totalt 22 år, med bas först i Amman och numera i Kairo. Redan från början har hon följt situationen i Israel och Palestina, från Oslo-avtalet till den andra intifadan och de otaliga krigen på 2000-talet mellan Israel och Hamas. Men för Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén är det pågående kriget i Gaza något helt nytt: till skillnad från tidigare finns i dag ingen på någon sida som faktiskt vill ha fred, menar hon.

– Det här är en helt ny situation där allt är uppkastat i luften. Jag var med på 1990-talet då Hamas och Islamiska Jihad utförde många självmordsattentat i Israel. Då förstärkte attentaten alltid viljan till fred. Även om det alltid fanns en grupp som skanderade att ”det bevisar att de inte vill ha fred”, så fanns det också en som tyckte att det bevisade att freden var nödvändig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Utrikes 09 december, 2023

Utan imperialism, inga imperiemöbler

Casamance-regionens civilbefolkning drabbas hårt av konflikterna mellan regering och rebeller, kopplade till den olagliga smugglingen av rosenträ till grannlandet Gambia. Foto: Tilda Kämmlein.

Den bördiga Casamance-regionen i södra Senegal är hemvist åt en av Afrikas mest seglivade separatiströrelser. Striderna har på senare år intensifierats i takt med en snabbväxande träsmuggling till Kinas produktion av möbler i imperiestil.

Senegals politik har sedan självständigheten 1960 präglats av en sällsynt stabilitet. Landet beskrivs som en demokratisk oas – i kontrast med sina konfliktdrabbade grannar – och är den enda staten på det västafrikanska fastlandet som aldrig styrts av militärer.

I skuggan av framgångarna pågår dock ett lågintensivt inbördeskrig i regionen Casamance, i södra delen av landet i gränsområdet mot Gambia, mellan staten och rebellrörelsen MFDC (Mouvement des forces démocratiques de Casamance). Gruppen bildades 1982 och har sedan dess kämpat för regional autonomi. I augusti i fjol skrev båda parter under ett fredsavtal, men konflikten spås vara långt ifrån över.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tilda Kämmlein
Frilansjournalist.
Rörelsen 08 december, 2023

Socialismen handlar om att bygga makt här och nu

Nooshi Dadgostar talar på Vänsterdagarna i Göteborg, 25 november 2023. Foto: Adam Ihse/TT.

Kjell Östberg skriver i Flamman om förslaget till partiprogram för Vänsterpartiet. Det är en läsning som ligger ganska långt från hur diskussionerna gått i programkommissionen – men som kanske kan leda till en bra diskussion, där det blir tydligare vad programförslaget innebär och inte. 

En av de saker vi landat i under arbetets gång har varit att vi vill se en socialistisk rörelse som står med båda benen i de klasskonflikter som pågår här och nu. Därför har strategiska frågor som hur vi bygger sammanhållning och makt vägt tungt för oss. 

Begreppet förhandlingsstyrka är en del av en serie resonemang i programförslaget om hur förändring blir möjligt. Vi har velat ge materialistiska svar på varför radikala förslag kan eka tomt i en politisk situation, för att sedan visa sig vara sprängstoff i en annan. 

Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp

Östberg tar upp löntagarfonderna, som är ett bra exempel på just det. Skälen till att det förslaget kom så långt handlade om att en bred arbetande klass stod samlad organisatoriskt, att politiken drivit fram full sysselsättning och att människor levde i en ny ekonomisk och social trygghet. 

Decennier av framsteg för arbetarrörelsen hade byggt upp en förhandlingsstyrka som blev självförstärkande. Den användes i allt från vilda strejker till centrala avtal och politiska initiativ. 

Att vi lyft fram det beror på att vi ser det som avgörande för vad Vänsterpartiet kan göra idag för att skapa liknande situationer i framtiden. Det är genom att vinna konkreta ekonomisk-politiska segrar i strategiska frågor som vi bygger makt och hopp. 

Ofta kommer det handla om saker som människor upplever som enkla och självklara. Kan vi till exempel göra verklighet av det starka tryck som finns idag på att styra upp ägandet i skolan, så skulle den segern öppna dörren för en liknande diskussion kring exempelvis oansvariga banker. En seger öppnar för nästa. Det vi kallar socialism är den verkliga rörelse som gör upp med de unkna strukturer vi ser idag, för att parafrasera Marx. 

Vi är helt överens med Kjell Östberg om att det kapitalistiska samhället behöver läggas på historiens skräphög. Det är också en av de tydligaste röda trådarna i programförslaget. Trots att förslaget är kortare, argumenterar det långt mer uttryckligt kring varför ägandefrågorna spelar så stor roll. Förändringar där löser högst praktiska problem som samhället står inför idag, och kommer samtidigt åt grunden för kapitalets makt.  

I programförslaget finns två stycken som handlar om Vänsterpartiets visioner om ett bättre samhälle. Det första sammanfattar de tidigare resonemangen om varför just ägandet är centralt. Det andra beskriver det friare liv vi skulle kunna leva om vi genomför det skiftet. 

Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök

Vi har velat ge visionerna rätt roll i rörelsen – de är en del av rörelsens hjärta. Hoppet om ett samhälle som präglas av värme, demokrati och omsorg för morgondagen tar oss ur normaliseringen av den hårda verklighet vi möter i vardagen. 

Skulle vi däremot försöka göra en ritning på hur allt en dag ska se ut, kommer den snart vara hopplöst förlegad. Det finns inget att vinna på att försöka skriva recept för framtidens kök. Vi kan visserligen arbeta här och nu för att ge förutsättningar för en ny strid i löntagarfondernas anda om tio eller trettio år. Designen av de förslagen lämnar vi dock med varm hand till den tidens rörelser. 

Programförslaget bygger på förtroende för att människor kommer använda den förhandlingsstyrka vi tillsammans bygger upp till kloka saker. Det bygger också på ett förtroende för andra vänsterpartister, och att vi är ett parti som genomsyras av socialistisk och feministisk övertygelse. Ett partiprogram som försöker ”förpliktiga” organisationen till olika sätt att agera långt i framtiden kommer bli fyrkantigt, och stå i vägen för det verkliga arbetet. Vi behöver tvärtom ha gott om utrymme att svara strategiskt på de politiska situationerna allt eftersom de uppkommer. 

Verkliga samhällen formas i historiska situationer. Därför är det ett medvetet val att socialismen i förslaget till partiprogram framför allt handlar om att bygga upp den makt och sammanhållning som öppnar för att faktiskt förändra samhället i grunden. 

Jens Börjesson
Sammankallande för Vänsterpartiets programkommission
Krönika 08 december, 2023

Snillen spekulerar. Foto: SVT.

När Utrikesbyrån ger sig på att förstå varför Greta Thunberg solidariserar sig med palestinierna blir nivån pinsamt låg. Panelen lyckas ta sig igenom ett helt program utan att ens nämna klimatrörelsens relation till antikoloniala kamper.

”Varför bryr sig Greta Thunberg om frågor som inte handlar om klimatet och skadar inte detta klimatrörelsen?” frågar sig programledaren Rebecca Randhava och hennes tre panelister. Greta gått igenom ”formativa år” och måste få ändra sina åsikter, poängterar kommunikationsforskaren Sol Agin, men ifrågasätter samtidigt  om klimatplattformen är rätt forum. 

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Tuija Roberntz
Reporter på Flamman.[email protected]
Utrikes 08 december, 2023

Gazakriget försenar svenskt Nato-inträde: ”Vi säger ja när Netanyahu är i Haag”

Erdogan på ett möte till stöd för Palestina den 28 oktober 2023. Foto: Emrah Gurel/AP.

Under kriget mot Gaza har Turkiets handel med USA och Israel fortsatt som vanligt. Samtidigt pressas han av folklig ilska till konfrontation med Väst. Nu kan nya krav från den turkiska högern försena Sveriges Natointräde ytterligare.

I dag ställer Devlet Bahçeli, ordförande för Erdogans högernationalistiska koalitionspartner MHP och skuggledare i regimen, nya krav för att acceptera ett svenskt medlemskap i Nato.

– Vi ställer oss givetvis kyliga till ett svenskt Natointräde. För oss är förolämpningar mot vår heliga skrift detsamma som att förtrycka muslimer. Om en permanent fred uppnås mellan Israel och Palestina, om den palestinska statens oberoende och territoriella integritet erkänns, med Östra Jerusalem som sin huvudstad och med 1967 års gränser, om Israel går med på att betala kompensation, och att en rättegång för Netanyahu förbereds i Haag, så kommer vi att säga ja till Sveriges Natomedlemskap.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Halil Karaveli är senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till boken "Why Turkey is authoritarian" (2018).
Utrikes 08 december, 2023

En postsovjetisk krutdurk

Kazakstans president Qaym-Zjomart Toqayev och Rysslands president Vladimir Putin skakar hand med diplomater i den kazakiska staden Astana. Foto: Pavel Bednyakov/AP.

Centralasien har en lång historia av etniska konflikter. Med ett instabilt närområde och autokrater i presidentpalatsen riskerar regionen att explodera i nya krig.

För de flesta i väst är Centralasien en vit fläck på kartan. Hade de fem muslimskt präglade postsovjetiska republikerna i området varit ett enat land, så skulle dess ekonomi varit bland de 30 största, dess befolkning bland de 20 största och dess territorium det sjunde största i världen. I stället är det är en splittrad region som vanstyrs av autokrater, i den globala uppmärksamhetsekonomins periferi. Men i kölvattnet av den dramatiska geopolitiska utvecklingen runt Ukraina kan avkroken förvandlas till en brännpunkt för världspolitiken – i värsta fall.

För som Vladimir Putins erövringskrig mot Ukraina visar är den postsovjetiska ordningen långt ifrån självklar. Att föreställa sig Putins nyimperialism ta sikte på exempelvis Kazakstan kräver inte mycket fantasi. I landets norra delar finns en betydande rysk minoritet, som skulle kunna behöva ”befrias” så fort den ryska militärmakten har återhämtat sig från debaclet i Ukraina.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 07 december, 2023

En miljöaktivist i örnens näste

Protest i Arkhangelsk mot Moskvas planer på att dumpa sopor i ett dussintal fattiga glesbygdsstäder. Foto: Natalia Beshkareva/Pravda/AP.

När miljöaktivisten och journalisten Dmitrij Sjevtjenko tog sig in på byggarbetsplatsen för Putins nya privatresidens blev han stoppad och beordrad att radera bilderna. Men minneskortet fick han med sig i strumpan.

Ryssland är som de flesta länder: delat. Å ena sidan finns storstäder som Sankt Petersburg och Moskva, där det satsas på storslagna byggen, förbättrad infrastruktur och nöjen. Å andra sidan finns periferin, på ryska kända som regiony, regionerna. Det är eftersatta delrepubliker och områden med en betydligt lägre levnadsstandard, samtidigt som de utarmas på naturresurser, i högre grad drabbas av miljöförstöring, och där attraktiv mark inte sällan olagligt tas över av politiker och oligarker.

Regionerna drabbas också hårdare av miljöförstöring. För några år sedan, när Moskvas soptippar svämmade över, beslöts exempelvis att huvudstadens sopor i stället skulle dumpas i den arktiska orten Sjies. Lokala och tillresta miljöaktivister slog upp tältläger och gjorde allt för att förhindra planerna.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Satir 07 december, 2023

Ellen Lagerson
Illustratör och formgivare.
Kultur 06 december, 2023

Folkhemmet som sunkigt mattorg

Iris Smeds, ”Det tusenåriga riket” (Scen 5 och 7), 2023.

”Det isolerade benet” sätter fingret på samhällets smärtpunkter, och får skriket ut i rymden att kännas meningsfullt.

Tittar du också på nyheterna och känner att du vill skrika rakt ut i rymden utan att något händer? Har du någonsin känslan av att befinna dig i en dröm, fastän allt som händer sker på riktigt utan att larmet går eller att folk gör det mest logiska och grips av panik?

Känslan av dissociation och förtvivlan, som många av oss någon gång delat, är utgångspunkten för en ny utställning med den makabra titeln Det isolerade benet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter 05 december, 2023

Veckan som gått

Foto: AP.

Låt Flamman sammanfatta veckans nyheter.

41 gruvarbetare räddas från en kollapsad tunnel i Himalaya, där de varit instängda sedan den 12 november. Efter att maskinerna som skulle assistera vid räddningen lagt av tvingades man använda den riskfyllda metoden råtthålsbrytning, där arbetarna manuellt fick gräva sig ut de sista rasmassorna genom ett kryptrångt hål.

Firoz Qureshi, en gruvarbetare med ansiktet fullt av vitt damm, säger till Reuters: ”Det var ett svårt uppdrag, men för oss är ingenting svårt.”

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr