Utrikes 03 oktober, 2012

Ödesval för Venezuela och Latinamerika

På söndag går 18 miljoner venezuelaner till val för att välja president. Chávez, fri från cancern, ställer upp till omval mot oppositionens Henrique Capriles. Flammans Dick Emanuelsson rapporterar från Caracas.

Plötsligt dök de upp snett bakifrån, MC-poliserna, som mer eller mindre prejade mig mot en husvägg.
– ID-handlingar, sa de bryskt och jag blev helt ställd men visade dem passet.
– Vad gör du i Venezuela?, frågade de högst otrevligt och började visitera mig och undrade om jag förfogade över vapen.
– Vapen?, utbrast jag och blev ännu mer förvirrad.
– Får vi se dina handlingar i plånboken, sa den ene medan den andre svängde med mitt pass i handen.
– Du, ta det försiktigt. För här för här finns mycket kriminella element. sa han och överlämnade passet och kickade igång BMW:n. Den andre överlämnade plånboken och därefter drog de iväg med blixtfart.
Där stod jag på Avenida Buenos Aires i ett av Caracas fashionabla kvarter och tyckte att plånboken plötsligt kändes tunnare. Jodå, jag hade blivit praktblåst på nära 300 dollar som jag hade växlat till den venezuelanska valutan Bolivar bara en timma tidigare. Två proffs ur den Nationella Bolivarianska Polisen hade genomfört ytterligare ett framgångsrikt rån, ett av tusentals. Denna gång mot en reporter med sympatier för revolutionen.
Jag hade varit på väg till en resebyrå där jag skulle byta datum för hemresan till Honduras när poliserna dök upp. Nu frågade jag ett gäng biltvättare efter adressen och en man som såg ut som ägaren, en äldre man med europeiskt utseende, sa på lite knagglig spanska att ”hoppa in så kör jag dig till resebyrån som ligger lite längre upp på gatan”. Med tvekan accepterade jag det vänliga erbjudandet. Men vad fan, jag hade ju ingenting mer att förlora, så visst. Han sa att han var tyskättling men hade bott i Venezuela i 40 år.
– Men nu är allt mycket värre och det är ”hans fel”, sa han och pekade på en jätteaffisch på Chávez, samtidigt som han svängde ut på gatan som han trodde resebyrån låg på.

Jag berättade om rånet och han bara skakade resignerat på huvudet och bekräftade att det är mycket vanligt.
– Det har hänt mig flera gånger, de stannar min ”merca” och går runt bilen och ställer sig framför mig med handen fingrande på pistolen. Det är bara att ta upp det du har om det inte ska gå dig illa.
Det är något av livets ironi att jag för två år sedan för Flammans räkning intervjuade den kvinnliga rektorn på vad som är Venezuelas polishögskola.
Frågan om otryggheten och risken att bli rånad eller mördad är stor i Caracas. Och det är just frågan om kriminaliteten som den venezuelanska oppositionen har drivit stenhårt på i denna valkampanj.
– Över 170 000 venezuelaner har mördats de senaste 13 åren som Chávez suttit vid makten. Folk i största allmänhet accepterar inte längre detta och kräver förändringar.
Det säger Rogelio Diaz som är pressekreterare i det kristliga sociala partiet Copei. Det är en av det tidigare tvåpartisystemets grundpelare som under den så kallade fjärde republiken, 1958-1998, roterade vid makten med det socialdemokratiska Accion Democratica (AD).
– Vår presidentkandidat leder med 3-4 procent över Chávez, enligt opinionsundersökningarna. För första gången på tolv år finns det för venezuelanerna ett ljus av hopp som de ser i Henrique Capriles Radonski. Han är en ung, vital kandidat med nya fräscha idéer som han som parlamentsledamot, borgmästare och delstatsguvernör har tillämpat, intygar Diaz.
Den 40-årige Capriles försöker, som alla högerpolitiker i dag i världen, tvätta av sig högerprofilen från 2002. Då hyllade och hälsade han med glädje statskuppen mot Chávez. Vid tillfället var han borgmästare i Baruta, en av fyra kommuner inom Storcaracas, med en välbärgad befolkning. I Baruta återfanns den kubanska ambassaden som den 11 och 12 april attackerades av högerextrema grupper utan att Capriles egen kommunala polis ingrep.
Men det vill inte Diaz tala om.
– Capriles har återtagit gatan från Chávez. Den avgående presidenten är desperat och rädd. Därför för han en smutsig och lögnaktig kampanj mot vår kandidat för Chávez inser att han förlorar valet den 7 oktober.

Medierna och oppositionen talar mycket om att Capriles reser runt och besöker byar och städer och går på gatan och knackar dörr, medan Chávez anhängare och partiapparaten i det socialistiska PSUV arrangerar traditionella massmöten med presidenten som huvudtalare.
– Chávez närmar sig inte längre folket. Han löser inte folks problem eller ger dem en hjälpande hand. Capriles å andra sidan är på ständigt resande fot och besöker människorna dörr för dörr. Han räcker varje venezuelan sin hand och lyssnar på deras problem för att kunna lösa deras problem. Chávez hälsar människorna från taket på en lastbil medan Venezuelas näste president går på gatan och hälsar varje venezuelan i handen han stöter på.
Det är naturligtvis en våldsam överdrift. Det vet varje politisk reporter i Latinamerika. Presidentvalskampanjer är motbjudande spektakel som för varje gång blir allt vidrigare, där den som har pengar och stöd från den ekonomiska eliten i praktiken köper sina röster. Det senaste exemplet är valet i Mexiko i juli där den ekonomiska insatsen i valet kan jämföras med USA-kampanjerna och där allt utom politiska program och förslag konfronteras.
Det är sant att Chávez gör sina ”eriksgator” från en röd tvåvåningsbuss som liknar dubbeldäckarna i London. Men det har blivit mer en traditionell valritual samtidigt som det är en säkerhetsåtgärd. Få presidenter som Chávez har en så utsatt hotbild. Inte för inte utmanade han det republikanska etablissemanget när han fällde de bevingade orden i FN:s generalförsamling att ”här luktar det svavel, för igår stod djävulen själv här i talarstolen”.

Men inte bara USA ser honom som det kanske viktigaste hindret i sin plan för ett återerövrande av sin forna politiska och militära hegemoni i Latinamerika. Den politiska och ekonomiska högeroppositionen som Capriles Radonski representerar har under alla år sedan statskuppen drömt om att återta makten i landet. Också starka politiska och militära krafter i Colombia ser mer än gärna att Chávez störtas eller röstas bort, även om få tvivlar på att det sistnämnda är möjligt. För tvärtemot vad Rogelio Diaz och oppositionen säger så visar undantagslöst alla opinionsundersökningar att Chávez vinner med 15-20 procent. Men inget är förutsägbart.
Och är det någon venezuelansk president som har gjort något för de fattiga och folkflertalet så är det Chávez, enligt Celap, FN:s latinamerikanska ekonomiska organ. Men Copeis Rogelio Díaz vill inte kommentera de officiella internationella siffrorna utan säger, som opposition i allmänhet gör, att ”verkligheten är en annan”.

Chávez har ett oerhört starkt stöd bland de fattiga venezuelanerna. Nu förstärker han de sociala satsningarna genom att ge barn- och familjebidrag till varje familj eller ensamstående mor. Villkoret är att de har barn yngre än 18 år eller familjemedlemmar med handikapp och vars inkomster är lägre än minimilönen. Samma allmänna reform gynnar personer i pensionsålder, en unik händelse i ett Latinamerika.
”Mision Vivivenda”, Uppdrag bostadsbyggande, är kanske den reform som definitivt ger Chávez valsegern på söndag. Sedan 2011 har 228 848 bostäder byggts. Fram till 2018 ska bostadsministeriet ha överlämnat två miljoner bostäder till i första hand de som har drabbats eller kommer att drabbas av klimatförändringens konsekvenser.
– Bostadsfrågan i framför allt de stora städerna som Caracas är dramatisk och de stora satsningarna på bostadsbyggandet med bostadssubventioner har gett miljoner venezuelaner hoppet om att kunna flytta in i en egen lägenhet, säger Darwin
Suarez, frilansande radioreporter.
– Mina kompisar säger att vi är priviligerade eftersom vi bor fyra personer i en trerumslägenhet medan de flesta delar lägenheten med en annan eller till och med tre familjer.

José Rangel är en av dessa hängivna ”chavistas”. Han är bonde i den venezolanska delstaten Táchira. Han berättar att bönderna på 1980- och 90-talen exploaterades hänsynslöst av land- och boskapsägare. Med den moderata jordreform som Chávez successivt började införa kring 2005 har tusentals venezuelanska bönder fått jord, kooperativ och agrarföretag har vuxit upp i stort antal och har sin udd riktat mot den feodala strukturen av storgods på landsbygden.
– Vi hade massor av storgods där landägaren lät jorden ligga i träda, bönderna var analfabeter eller halvanalfabeter. Jag var en av dem men den 30 juli i år utexaminerades jag som gymnasieskolelev. Jag var analfabet när Chávez vann valet 1998. Med ”Mission Robinson” lärde jag mig läsa och skriva och via ”Mission Rivas” gick jag ut gymnasiet. Den 30 oktober skriver jag in mig som universitetsstuderande vid 42 års ålder. Mitt liv började på sätt och viss rätt sent eftersom jag nu har upptäckt en helt ny värld.
Han frågar oss om vad vi tror hade hänt om PDVSA (det statliga oljebolaget) hade varit i händerna på det venezuelanska borgerskapet. Nu är det oljeinkomsterna som garanterar den ekonomiska budgeten för de sociala reformerna.
– Med oppositionen vid makten flyttar vi historiens hjul 14 år tillbaka då 80 procent av venezuelanerna var fattiga och en fjärdedel var extremt fattiga. De vill tillbaka till den tid då 1,6 miljoner venezuelaner var analfabeter. I dag finns det ingen analfabetism.

Rogelio Díaz, från det kristdemokratiska Copei svävar på målet när jag konfronterar honom med bondeledarens ord.
– Med Capriles vid presidentmakten kommer ”Missionerna” att lagstiftas för att alla venezuelaner ska kunna få ta del av dem, för att ska kunna förbättras.
Capriles vill gärna framställa sig som ideologiskt neutral. Men i oppositionens hemliga ekonomiska dokument som avslöjades i slutet av juli, framgår det att just ”Missionerna” kommer att få gradvis minskade anslag från staten, ”eftersom de representerar en tung post inom den samlade offentliga budgeten”, skrev Capriles ekonomiska rådgivare.
Ekonomerna kritiserar de stora matsubventionerna via ”Mission Mercal” där venezuelanerna köper kyckling, kött, grönsaker till halva priset. I en annan del av det hemliga dokumentet menar de att en ny regering ska upphöra med de statliga bostadssubventionerna. De hävdar att det är oundvikligt att inte höja priserna på el, transporter (tunnelbana och buss) och andra subventionerade sektorer som gynnar de fattiga.
Men det som oroar anställda och bönder i företag eller jord som tagits över av staten respektive bönderna, är den åttonde punkten i oppositionens ekonomiska regeringsprogram. Den handlar om att ”omedelbart skapa en ´Utvärderingskommitté av Exproprierade Företag´. I den kommittén ingår representanter för den nya regeringen, de forna ägarna av företag eller jord, samt från den förra regeringen (Chávez) fristående fackföreningar eller grupper av anställda. Målet är att återlämna de konfiskerade egendomarna till sina forna ägare under en tidsperiod på högst två år och ta konkreta steg för ett återupprättande av en juridisk säkerhet för de nationella och internationella investerarna”.

Ekonomerna anser också att den nya regeringen under ett år måste upphäva alla priskontroller som reglerar offentliga tjänster, i klartext en nyliberal avreglering som alltid drabbar de sämst ställda.
Solen lyser och smeker de jättelika huskropparna i stadsdelen 23 de Enero. Här försökte Capriles genomföra ett möte men kastades bokstavligen ut av tusentals människor. De såg försöket att genomföra en bilkaravan från oppositionens kandidat i detta blodröda bostadsområde som en provokation och Capriles insåg snabbt att reträtt var det enda möjliga.
Det är lördag och det råder full aktivitet som organiseras av den lokala Folkmaktskommittén, ett organ som Chávez införde 2010 över hela Venezuela på arbetsplatser och bostadsområden. Många av de lokala chavistiska borgmästarna såg kommittéerna som ett konkurrensorgan men gränstvisterna har lagt sig, säger flera av de aktiva Flamman talar med.
Alla känner ”Juan Contreras” och mellan ölen och romen i denna 35-gradiga karibiska hetta hittar vi parlamentsledamoten för det socialistiska regeringspartiet PSUV. Han är full färd med ge sitt strå till stacken med att inreda lekparken för barnen.
– Av alla de val som har genomförts under 13 år vill jag påstå att det är det viktigaste valet som står framför oss den 7 oktober. För det handlar inte bara om Venezuelas framtid utan möjligheten för alla latinamerikaner att skapa det stora förenade fosterlandet Amerika. Den 7 oktober står Latinamerikas oavhängighet på spel.
Hela området sjuder av politiskt aktivitet, inte bara inför valet utan året runt, säger Contreras.
– Folkmaktskommittén samlar och bjuder in folk till aktiviter och du kan se en märkbar skillnad på hur den politiska medvetenheten hos människorna har vuxit under de 13 år med Chávez.
Han säger att Chávez måste vinna med en stor majoritet för att besegra “kontrarevolutionens och imperiets kandidat”, som han beskriver Capriles.
– Vinner Chávez bara med 300 000 röster, står det utom allt tvivel att oppositionen kommer att gå ut på gatorna och med den internationella massmedians hjälp tala om valfusk. Steget därifrån är inte långt att utropa den oppositionella delstaten Zulia eller Tachira som ”självständiga”, som de gjorde i Libyen eller vad de försöker göra i Syrien.
Men Chávez fick nyligen oväntat stöd från Center Carter när Jennifer McCoy, chef för centrets Amerikaavdelning, besökte Venezuela i slutet av augusti och deltog i ett simulerat val.
– Det venezuelanska valsystemet är ett av de mesta tillförlitliga i världen.
På söndag kommer en av de två kandidaterna tycka detsamma.

Inrikes 27 september, 2023

”Idéer från vänster kan bli mainstream”

Elinor Odeberg och Philippa Sigl-Glöckner samtalar med Silvia Kakembo på Södra teaterns scen. Foto: Jacob Lundberg.

Stämningen var hoppfull när internationella vänsterekonomer samlades på Södra teatern i Stockholm för att diskutera hur ekonomin kan underställas demokratiskt inflytande.

Glöm snacket om löneprisspiraler och omättliga arbetare som driver på inflationen genom orimliga lönekrav. Mitt under polykrisens perfekta storm av krig och pandemi dök den upp: vinstpristornadon. Vad som ursprungligen avfärdades som en absurd idé är i dag en allmänt accepterad sanning om ekonomin. Och den har kraften att vända hela den ekonomiska spelplanen över ända.

Ingen vet det bättre än Isabella Weber (bilden).

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 27 september, 2023

Etnisk rensning framför omvärldens ögon

Anhöriga till soldater som dog förra veckan begraver sina söner innan de lämnar. Foto: Marut Vanyan.

Efter månaders blockad av enklaven Nagorno-Karabach gav Armenien i förra veckan till slut upp: svält, sjukdomar och bombardemang har fått en stadig ström armenier att lämna området. Forskare talar nu om folkmord.

För två veckor sedan stod jag vid blockaden av enklaven Nagorno-Karabach mellan Armenien och Azerbajdzjan. Ingen humanitär hjälp hade kommit in på flera månader och människor som jag talade med inne i den armeniska regionen i Azerbajdzjan berättade om hunger, sjukdomar och desperation. Detta trots att Internationella domstolen i Haag vid två tillfällen beordrat landet att öppna den.

Blockaden framför var stillsam. Ett par azerbajdzjanska lastbilar körde fram och tillbaka med byggmateriel nedanför kullen där landets flagga hängde högt. Bakom låg den ryska militärbasen där de fredsbevarande styrkorna skulle finnas.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Rasmus Canbäck
Frilansjournalist och författare med fokus på den postsovjetiska världen.[email protected]
Nyheter 26 september, 2023

Veckan som gått

Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Per Gahrton (bilden) avlider vid 80 års ålder.

Gahrton började som riksdagsledamot för Folkpartiet, där han företrädde partiets vänsterfalang och bland annat förespråkade vapenleveranser till Nordvietnam. 1969 utsågs han av Veckojournalen till ”årets argaste unga man”.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Kommentar/Utrikes 26 september, 2023

Stefanos Kasselakis vill förvandla Syriza till de amerikanska Demokraterna. Foto: Yorgos Karahalis/AP.

Efter att ha öppnat partiledarvalet har Greklands största vänsterparti tagits över av en okänd affärsmagnat som vill förvandla partiet till de amerikanska Demokraterna. Vänsterpopulismens flaggskepp ser därmed ut att förlisa på egen hand.

I söndags kväll kom den kalldusch som medlemmarna i det grekiska vänsterpartiet Syriza anat skulle välla över dem.

I andra omgången av partiets ledarval vann den unge affärsmannen Stefanos Kasselakis mot den tidigare arbetsmarknadsministern Effie Achtsioglou med över 56 procent av rösterna.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Inrikes 24 september, 2023

Liberalerna förstår inte pacifismens kärna

På årsdagen av den ryska invasionen medverkade Greta Thunberg i en demonstration arrangerad av pacifistiska organisationer som Svenska freds. Foto: Fredrik Persson/TT.

Ledarskribenter förlöjligar utan att begripa dess kärna – som är att ifrågasätta militarismen, en ideologi som ständigt har dragit in världen i krig.

Under sommaren har Jesper Ahlin Marceta på DN Ledare skrivit en del om pacifismen, ofta på tidningens sedvanliga mästrande sätt. Jag tror att det är svårt att förstå vad det innebär att vara pacifist utan att först förstå att pacifismen, likt antifascism och antikommunism, främst är en reaktiv ideologi. Pacifismen är antimilitaristisk. För att förstå den bör vi därför förstå den ideologi som den motsätter sig.

Den klassiska militarismen, som var mainstream bland eliten under början av 1900-talet, ser krig som är en naturlig och viktig del av den mänskliga tillvaron: nationer som inte befinner sig i krig riskerar att förlora sina dygder och bli dekadenta. Den klassiska militarismen är i stort sett död som ideologi i Sverige och västvärlden.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Karim Jebari
Filosof och forskare vid Institutet för framtidsstudier.
Kultur 24 september, 2023

Hur Naomi blev den andra Naomi

Trots att ”Doppelgänger”, Naomi Kleins sjätte bok, är hennes mest personliga, är hon fortfarande lika vass och relevant. Foto: Dan Hansson/SvD/TT.

Konspirationsteoretiker, säger Klein, ”har fel om fakta, men prickar rätt på känslorna”. Myra Åhbäck Öhrman har läst Naomi Kleins nya ”Doppelgänger”.

”Till mitt försvar var det aldrig min avsikt att skriva den här boken”.

Så inleder Naomi Klein Doppelganger: A trip into the mirror world, och jag är benägen att tro henne. I jämförelse med hennes tidigare verk, som No logo (1999), en kritik av varumärkefieringen hos okontrollerad global kapitalism och The Shock doctrine (2007), om hur nationella kriser utnyttjas för att minska motståndet mot kontroversiella politiska förändringar, känns premissen okaraktäristiskt privat. Klein tar nämligen avstamp i något så vardagligt som irritationen över att ständigt förväxlas med ”Den andra Naomi” – Naomi Wolf.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Utrikes 23 september, 2023

Att komma fram till Samarkand

Positionen i gränslandet mellan de historiska civilisationerna har gjort Samarkand till en unik plats. Foto: Jonas Sjöstedt.

På resa mellan Uzbekistans mytomspunna städer upptäcker Jonas Sjöstedt ett land inklämt mellan två världsdelar och i skärningspunkten mellan storstadens modernitet och glesbygdens tradition – där arvet från Sovjet är lika närvarande som det från de islamiska och centralasiatiska civilisationerna.

Det är fantastiskt vackert, ändå är nästan inga turister på plats när jag och tonårsbarnen vandrar runt Registan, det gamla torget i Samarkand med byggnader som en gång i tiden var skolor. Här studerades filosofi, astrologi, matematik och teologi redan för 500 år sedan. Kanske beror frånvaron av människor på att det är så varmt, nästan 40 grader. Vi sätter oss på en bänk i skuggan under ett par träd på en innergård och bara tar in skönheten och atmosfären. Det är som att kliva in i en saga.

Samarkand, Bukhara och Khiva. Namnen på de uråldriga städerna längs Sidenvägen har något lockande och sagolikt över sig. Det är historiska städer med fantastiska gamla moskéer, uråldriga koranskolor, gränder och myllrande marknader där det säljs frukt, nötter och textilier. Det är vackra innergårdar där folk dricker te i skuggan under mullbärsträden. För äldre svenskar har säkert Thorstein Bergmans vemodiga visa ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, som sjungits in av såväl Lena Andersson som Lill Lindfors, bidragit till denna längtan.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Sjöstedt
Frilansjournalist och tidigare partiledare för Vänsterpartiet.
Utrikes 23 september, 2023

Bland sanddyner och teknikpionjärer formas framtidens bosättare

Med modeord som ”uppstartsnation” kombineras territoriell nybyggaranda med högteknologiskt entreprenörskap. Så hoppas Israel skapa en sionism för nästa generation.

Dagens Israel är ett splittrat land. Mängder med människor har tagit till gatorna i Tel Aviv sedan regeringen i våras föreslog en kontroversiell lag som fråntar Högsta domstolen rätt att påverka regeringens beslut. Eftersom Israel saknar en grundlag har Högsta domstolen spelat en viktig roll för landets demokrati, och den har fungerat som en garant för sekulär politik i ett land som präglas av allt mer extrema värderingar.

Samtidigt är frågan om ockupationen frånvarande och den minoritet som vill blanda in Palestinafrågan anklagas för att riskera att skada den unika enigheten i demonstrationstågen. Protesterna handlar om Israels demokrati, och därmed även om något så existentiellt som landets identitet och fortlevnad.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 22 september, 2023

Det judiska är större än Israel

Israel blir allt smärtsammare att förhålla sig till för sekulära judar. Foto: Kristopher Radder/AP.

Öknens planterade träd ger inte längre skugga åt övergreppen.

I helgen har många judar firat in det nya året. Trots att jag är judinna har ingen i min familj iakttagit högtider, men för ett par år sedan blev jag bjuden till en trevlig rosh hashana-middag hos en vän. Vi åt gratinerad blomkål och challebröd, och vid bordet satt två familjer med barn i lågstadieåldern. Framåt slutet av måltiden plockades traditionens symboliska höjdpunkt fram, äpplet (året som runt och rikt) och honungen (förhoppningen om ett sött år). Jag noterade att det var ett rosigt, svenskt äpple som en gäst kanske plockat med sig från sin tomt och som nu låg uppskuret på min assiett. ”Åh, så här fina äpplen har de nog inte i Israel!”, utbrast jag, varpå en av de större pojkarna svarade: ”Det bor faktiskt judar över hela världen, inte bara i Israel!”

Jag blev mållös. Den brådmogne unge mannen hade redan dragit samma slutsats som jag själv gjort först sent i livet, nämligen att den judiska världen är större än Israel. Och att för att landa i min identitet och lära mig något av den judiska historien, så behöver jag frigöra mig från en självförståelse som är kopplad till Israel. Jag behöver varken reflexmässigt springa till landets försvar, eller ha mindervärdeskomplex för att ha tappat kontakten med sederna. Det judiska är så rikt att den lilla bit som intresserar mig räcker gott och väl – drivkraften att ifrågasätta, kollektivt analysera texter, göra uppror, hålla fast vid idén om en gränslös värld, som sammanfattas i en av de äldsta skrifternas vackraste sats: tiqqun olam, förpliktelsen att laga världen.

Ändå förstår jag precis vad Israel representerar när jag tänker tillbaka på 1945, när en värld reser sig ur en katastrof för att bygga något nytt. Då står spillran av ett folk och undrar vad som finns kvar att leva för efter att inget land, inte ens det egna, erbjudit skydd mot nazisternas skoningslösa jakt på judar. När ens mamma, pappa, make eller barn i bästa fall återfinns som ett av tusentals namn i en loggbok, med stämpeln Vernichtet (förintad) i maginalen. Då är drömmen om ett eget land lätt att identifiera sig med. Som den israeliske författaren Amos Oz har sagt: ”Den värsta tragedin jag kan tänka mig är kollisionen mellan det rätta och det rätta.” Det rätta att bereda judar en egen plätt jord efter det stora sveket, och det rätta i att inte mörda palestinier och jaga dem ur deras hem.

Rörelsen själv talar om ‘savannisering’, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Mina föräldrar var aldrig religiösa. Så även om de aldrig övervägde att emigrera till Israel, så tjusades de ändå av landet som byggts upp av raska socialistiska kibbutzniks i en Medelhavsversion av Unga örnar, med småsamhällen byggda kring kollektivjordbruk och jätteförskolor. Att donera pengar till Keren Kajemet, den israeliska markägande stiftelsen som planterar träd i Negev, blev den perfekta kompromissen. Vem älskar inte träd som växer i öknen? I veckans nummer visar Johanna Adolfsson hur något så oskuldsfullt tjänar som vapen för en ockupation. Rörelsen själv talar om ”savannisering”, men själv skulle jag kalla det för ekologiskt förpackad apartheid.

Hon visar också hur landet, genom att klä nybyggandet i företagslingo, hoppas nå ut till en ny generation. Hittills har de massiva demonstrationerna mot detroniseringen av landets högsta domstol engagerat teknikentreprenörerna, som sett affärerna äventyras när landet faller i internationell onåd. Men kanske går det ändå att fresta några Silicon valley-hipsters att bosätta sig i öknen och skapa lagligt muslimfria zoner. Blir det till slut visionen om nya kapitalflöden som lättar högerregeringens huvudvärk och splittrar protestvågen?

Om några dagar infaller Yom Kippur och efter det kommer en högtid av ett helt annat slag: Bok- och biblioteksmässan i Göteborg. I år är det Judisk Kultur i Sverige som är hedersgäst och det blir gott om tid för samtal om vad det innebär att vara jude i dag. Några israeler är bjudna, men precis som den unge mannen vid bordet sade: Det bor faktiskt judar över världen, inte bara i Israel.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Krönika/Kultur 22 september, 2023

Bästa vapnet mot algoritmerna är dumhet. Foto: Ørn E. Borgen/NTB/TT.

Hur smart målgruppsanpassningen än blir kommer reklamen ändå att förbli lika blåst eftersom målgruppen är det. Och det älskar jag oss för.

För cirka ett år sedan, när jag precis kommit ut som transtjej, fick jag under en period otroligt mycket Youtube-reklam för testosterontillskott – uppenbart riktad till osäkra manosfär-killar som dagdrömmer om stenhårda magmuskler lite oftare än deras homofobi borde tillåta. I går försökte Instagram sälja en vaginalsalva till mig med den käcka sloganen ”Luktar bävern knas?” Jag tror det är detta som kallas maskininlärning.

Att vi numera är övervakade och spårade dygnet runt har tyvärr länge varit deppig allmänbildning snarare än kittlande konspirationsteori. Våra sociala liv utspelar sig på spelplaner styrda av Google och Meta, som säljer data om dig till andra som i sin tur vill sälja produkter till dig, i det charmigaste av system.

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
45 kr
Papper månadsvis (4 nr)
59 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr