Utrikes 03 oktober, 2012

Ödesval för Venezuela och Latinamerika

På söndag går 18 miljoner venezuelaner till val för att välja president. Chávez, fri från cancern, ställer upp till omval mot oppositionens Henrique Capriles. Flammans Dick Emanuelsson rapporterar från Caracas.

Plötsligt dök de upp snett bakifrån, MC-poliserna, som mer eller mindre prejade mig mot en husvägg.
– ID-handlingar, sa de bryskt och jag blev helt ställd men visade dem passet.
– Vad gör du i Venezuela?, frågade de högst otrevligt och började visitera mig och undrade om jag förfogade över vapen.
– Vapen?, utbrast jag och blev ännu mer förvirrad.
– Får vi se dina handlingar i plånboken, sa den ene medan den andre svängde med mitt pass i handen.
– Du, ta det försiktigt. För här för här finns mycket kriminella element. sa han och överlämnade passet och kickade igång BMW:n. Den andre överlämnade plånboken och därefter drog de iväg med blixtfart.
Där stod jag på Avenida Buenos Aires i ett av Caracas fashionabla kvarter och tyckte att plånboken plötsligt kändes tunnare. Jodå, jag hade blivit praktblåst på nära 300 dollar som jag hade växlat till den venezuelanska valutan Bolivar bara en timma tidigare. Två proffs ur den Nationella Bolivarianska Polisen hade genomfört ytterligare ett framgångsrikt rån, ett av tusentals. Denna gång mot en reporter med sympatier för revolutionen.
Jag hade varit på väg till en resebyrå där jag skulle byta datum för hemresan till Honduras när poliserna dök upp. Nu frågade jag ett gäng biltvättare efter adressen och en man som såg ut som ägaren, en äldre man med europeiskt utseende, sa på lite knagglig spanska att ”hoppa in så kör jag dig till resebyrån som ligger lite längre upp på gatan”. Med tvekan accepterade jag det vänliga erbjudandet. Men vad fan, jag hade ju ingenting mer att förlora, så visst. Han sa att han var tyskättling men hade bott i Venezuela i 40 år.
– Men nu är allt mycket värre och det är ”hans fel”, sa han och pekade på en jätteaffisch på Chávez, samtidigt som han svängde ut på gatan som han trodde resebyrån låg på.

Jag berättade om rånet och han bara skakade resignerat på huvudet och bekräftade att det är mycket vanligt.
– Det har hänt mig flera gånger, de stannar min ”merca” och går runt bilen och ställer sig framför mig med handen fingrande på pistolen. Det är bara att ta upp det du har om det inte ska gå dig illa.
Det är något av livets ironi att jag för två år sedan för Flammans räkning intervjuade den kvinnliga rektorn på vad som är Venezuelas polishögskola.
Frågan om otryggheten och risken att bli rånad eller mördad är stor i Caracas. Och det är just frågan om kriminaliteten som den venezuelanska oppositionen har drivit stenhårt på i denna valkampanj.
– Över 170 000 venezuelaner har mördats de senaste 13 åren som Chávez suttit vid makten. Folk i största allmänhet accepterar inte längre detta och kräver förändringar.
Det säger Rogelio Diaz som är pressekreterare i det kristliga sociala partiet Copei. Det är en av det tidigare tvåpartisystemets grundpelare som under den så kallade fjärde republiken, 1958-1998, roterade vid makten med det socialdemokratiska Accion Democratica (AD).
– Vår presidentkandidat leder med 3-4 procent över Chávez, enligt opinionsundersökningarna. För första gången på tolv år finns det för venezuelanerna ett ljus av hopp som de ser i Henrique Capriles Radonski. Han är en ung, vital kandidat med nya fräscha idéer som han som parlamentsledamot, borgmästare och delstatsguvernör har tillämpat, intygar Diaz.
Den 40-årige Capriles försöker, som alla högerpolitiker i dag i världen, tvätta av sig högerprofilen från 2002. Då hyllade och hälsade han med glädje statskuppen mot Chávez. Vid tillfället var han borgmästare i Baruta, en av fyra kommuner inom Storcaracas, med en välbärgad befolkning. I Baruta återfanns den kubanska ambassaden som den 11 och 12 april attackerades av högerextrema grupper utan att Capriles egen kommunala polis ingrep.
Men det vill inte Diaz tala om.
– Capriles har återtagit gatan från Chávez. Den avgående presidenten är desperat och rädd. Därför för han en smutsig och lögnaktig kampanj mot vår kandidat för Chávez inser att han förlorar valet den 7 oktober.

Medierna och oppositionen talar mycket om att Capriles reser runt och besöker byar och städer och går på gatan och knackar dörr, medan Chávez anhängare och partiapparaten i det socialistiska PSUV arrangerar traditionella massmöten med presidenten som huvudtalare.
– Chávez närmar sig inte längre folket. Han löser inte folks problem eller ger dem en hjälpande hand. Capriles å andra sidan är på ständigt resande fot och besöker människorna dörr för dörr. Han räcker varje venezuelan sin hand och lyssnar på deras problem för att kunna lösa deras problem. Chávez hälsar människorna från taket på en lastbil medan Venezuelas näste president går på gatan och hälsar varje venezuelan i handen han stöter på.
Det är naturligtvis en våldsam överdrift. Det vet varje politisk reporter i Latinamerika. Presidentvalskampanjer är motbjudande spektakel som för varje gång blir allt vidrigare, där den som har pengar och stöd från den ekonomiska eliten i praktiken köper sina röster. Det senaste exemplet är valet i Mexiko i juli där den ekonomiska insatsen i valet kan jämföras med USA-kampanjerna och där allt utom politiska program och förslag konfronteras.
Det är sant att Chávez gör sina ”eriksgator” från en röd tvåvåningsbuss som liknar dubbeldäckarna i London. Men det har blivit mer en traditionell valritual samtidigt som det är en säkerhetsåtgärd. Få presidenter som Chávez har en så utsatt hotbild. Inte för inte utmanade han det republikanska etablissemanget när han fällde de bevingade orden i FN:s generalförsamling att ”här luktar det svavel, för igår stod djävulen själv här i talarstolen”.

Men inte bara USA ser honom som det kanske viktigaste hindret i sin plan för ett återerövrande av sin forna politiska och militära hegemoni i Latinamerika. Den politiska och ekonomiska högeroppositionen som Capriles Radonski representerar har under alla år sedan statskuppen drömt om att återta makten i landet. Också starka politiska och militära krafter i Colombia ser mer än gärna att Chávez störtas eller röstas bort, även om få tvivlar på att det sistnämnda är möjligt. För tvärtemot vad Rogelio Diaz och oppositionen säger så visar undantagslöst alla opinionsundersökningar att Chávez vinner med 15-20 procent. Men inget är förutsägbart.
Och är det någon venezuelansk president som har gjort något för de fattiga och folkflertalet så är det Chávez, enligt Celap, FN:s latinamerikanska ekonomiska organ. Men Copeis Rogelio Díaz vill inte kommentera de officiella internationella siffrorna utan säger, som opposition i allmänhet gör, att ”verkligheten är en annan”.

Chávez har ett oerhört starkt stöd bland de fattiga venezuelanerna. Nu förstärker han de sociala satsningarna genom att ge barn- och familjebidrag till varje familj eller ensamstående mor. Villkoret är att de har barn yngre än 18 år eller familjemedlemmar med handikapp och vars inkomster är lägre än minimilönen. Samma allmänna reform gynnar personer i pensionsålder, en unik händelse i ett Latinamerika.
”Mision Vivivenda”, Uppdrag bostadsbyggande, är kanske den reform som definitivt ger Chávez valsegern på söndag. Sedan 2011 har 228 848 bostäder byggts. Fram till 2018 ska bostadsministeriet ha överlämnat två miljoner bostäder till i första hand de som har drabbats eller kommer att drabbas av klimatförändringens konsekvenser.
– Bostadsfrågan i framför allt de stora städerna som Caracas är dramatisk och de stora satsningarna på bostadsbyggandet med bostadssubventioner har gett miljoner venezuelaner hoppet om att kunna flytta in i en egen lägenhet, säger Darwin
Suarez, frilansande radioreporter.
– Mina kompisar säger att vi är priviligerade eftersom vi bor fyra personer i en trerumslägenhet medan de flesta delar lägenheten med en annan eller till och med tre familjer.

José Rangel är en av dessa hängivna ”chavistas”. Han är bonde i den venezolanska delstaten Táchira. Han berättar att bönderna på 1980- och 90-talen exploaterades hänsynslöst av land- och boskapsägare. Med den moderata jordreform som Chávez successivt började införa kring 2005 har tusentals venezuelanska bönder fått jord, kooperativ och agrarföretag har vuxit upp i stort antal och har sin udd riktat mot den feodala strukturen av storgods på landsbygden.
– Vi hade massor av storgods där landägaren lät jorden ligga i träda, bönderna var analfabeter eller halvanalfabeter. Jag var en av dem men den 30 juli i år utexaminerades jag som gymnasieskolelev. Jag var analfabet när Chávez vann valet 1998. Med ”Mission Robinson” lärde jag mig läsa och skriva och via ”Mission Rivas” gick jag ut gymnasiet. Den 30 oktober skriver jag in mig som universitetsstuderande vid 42 års ålder. Mitt liv började på sätt och viss rätt sent eftersom jag nu har upptäckt en helt ny värld.
Han frågar oss om vad vi tror hade hänt om PDVSA (det statliga oljebolaget) hade varit i händerna på det venezuelanska borgerskapet. Nu är det oljeinkomsterna som garanterar den ekonomiska budgeten för de sociala reformerna.
– Med oppositionen vid makten flyttar vi historiens hjul 14 år tillbaka då 80 procent av venezuelanerna var fattiga och en fjärdedel var extremt fattiga. De vill tillbaka till den tid då 1,6 miljoner venezuelaner var analfabeter. I dag finns det ingen analfabetism.

Rogelio Díaz, från det kristdemokratiska Copei svävar på målet när jag konfronterar honom med bondeledarens ord.
– Med Capriles vid presidentmakten kommer ”Missionerna” att lagstiftas för att alla venezuelaner ska kunna få ta del av dem, för att ska kunna förbättras.
Capriles vill gärna framställa sig som ideologiskt neutral. Men i oppositionens hemliga ekonomiska dokument som avslöjades i slutet av juli, framgår det att just ”Missionerna” kommer att få gradvis minskade anslag från staten, ”eftersom de representerar en tung post inom den samlade offentliga budgeten”, skrev Capriles ekonomiska rådgivare.
Ekonomerna kritiserar de stora matsubventionerna via ”Mission Mercal” där venezuelanerna köper kyckling, kött, grönsaker till halva priset. I en annan del av det hemliga dokumentet menar de att en ny regering ska upphöra med de statliga bostadssubventionerna. De hävdar att det är oundvikligt att inte höja priserna på el, transporter (tunnelbana och buss) och andra subventionerade sektorer som gynnar de fattiga.
Men det som oroar anställda och bönder i företag eller jord som tagits över av staten respektive bönderna, är den åttonde punkten i oppositionens ekonomiska regeringsprogram. Den handlar om att ”omedelbart skapa en ´Utvärderingskommitté av Exproprierade Företag´. I den kommittén ingår representanter för den nya regeringen, de forna ägarna av företag eller jord, samt från den förra regeringen (Chávez) fristående fackföreningar eller grupper av anställda. Målet är att återlämna de konfiskerade egendomarna till sina forna ägare under en tidsperiod på högst två år och ta konkreta steg för ett återupprättande av en juridisk säkerhet för de nationella och internationella investerarna”.

Ekonomerna anser också att den nya regeringen under ett år måste upphäva alla priskontroller som reglerar offentliga tjänster, i klartext en nyliberal avreglering som alltid drabbar de sämst ställda.
Solen lyser och smeker de jättelika huskropparna i stadsdelen 23 de Enero. Här försökte Capriles genomföra ett möte men kastades bokstavligen ut av tusentals människor. De såg försöket att genomföra en bilkaravan från oppositionens kandidat i detta blodröda bostadsområde som en provokation och Capriles insåg snabbt att reträtt var det enda möjliga.
Det är lördag och det råder full aktivitet som organiseras av den lokala Folkmaktskommittén, ett organ som Chávez införde 2010 över hela Venezuela på arbetsplatser och bostadsområden. Många av de lokala chavistiska borgmästarna såg kommittéerna som ett konkurrensorgan men gränstvisterna har lagt sig, säger flera av de aktiva Flamman talar med.
Alla känner ”Juan Contreras” och mellan ölen och romen i denna 35-gradiga karibiska hetta hittar vi parlamentsledamoten för det socialistiska regeringspartiet PSUV. Han är full färd med ge sitt strå till stacken med att inreda lekparken för barnen.
– Av alla de val som har genomförts under 13 år vill jag påstå att det är det viktigaste valet som står framför oss den 7 oktober. För det handlar inte bara om Venezuelas framtid utan möjligheten för alla latinamerikaner att skapa det stora förenade fosterlandet Amerika. Den 7 oktober står Latinamerikas oavhängighet på spel.
Hela området sjuder av politiskt aktivitet, inte bara inför valet utan året runt, säger Contreras.
– Folkmaktskommittén samlar och bjuder in folk till aktiviter och du kan se en märkbar skillnad på hur den politiska medvetenheten hos människorna har vuxit under de 13 år med Chávez.
Han säger att Chávez måste vinna med en stor majoritet för att besegra ”kontrarevolutionens och imperiets kandidat”, som han beskriver Capriles.
– Vinner Chávez bara med 300 000 röster, står det utom allt tvivel att oppositionen kommer att gå ut på gatorna och med den internationella massmedians hjälp tala om valfusk. Steget därifrån är inte långt att utropa den oppositionella delstaten Zulia eller Tachira som ”självständiga”, som de gjorde i Libyen eller vad de försöker göra i Syrien.
Men Chávez fick nyligen oväntat stöd från Center Carter när Jennifer McCoy, chef för centrets Amerikaavdelning, besökte Venezuela i slutet av augusti och deltog i ett simulerat val.
– Det venezuelanska valsystemet är ett av de mesta tillförlitliga i världen.
På söndag kommer en av de två kandidaterna tycka detsamma.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Kultur 14 juli, 2024

Bladvändare om Walter Benjamins badsemester

Enstöringen Ludwig Wittgenstein, doldisen Ernst Cassirer, slarvern Walter Benjamin och nazisten Martin Heidegger. Foto: Wikimedia, AP (montage).

Wolfram Eilenbergers gruppbiografi över 20-talets filosofer sätter det personliga i förgrunden, men fastnar ibland i sina egna arketyper.

I Wolfram Eilenbergers Trollkarlarnas tid: Filosofins stora årtionde 1919-1929, tecknas ett fängslande grupporträtt av fyra förgrundsgestalter inom den tyskspråkiga filosofin. Den bortglömda Ernst Cassirer, den ångestfyllda, rebelliska Martin Heidegger, den frisinnade men enstöriga Ludwig Wittgenstein, och det vilsna geniet Walter Benjamin.

Det är en brokig skara – på många vis. Men de är sammanbundna av tiden, närmare bestämt efterkrigsåren och Weimarrepublikens politiska och sociala flux. Med undantag för Heiddegger och Cassirer stötte de aldrig in i varann, men om de hade gjort det så hade det garanterat lett till hätska diskussioner. Eilenbergs metod – att väva samman vitt skilda tänkare, aktiva under samma period, känns igen från den tidigare på svenska utgivna Frihetens lågor: Filosofins räddning i en mörk tid 1933–1943, som skildrade Simone de Beauvoir, Simone Weil, Hannah Arendt och Ayn Rand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Inrikes 13 juli, 2024

I vår tids politik har det mänskliga blivit en bugg

Att politikerna låter som papegojor har lämnat plats för falukorvspopulisterna Jan Emanuel Johansson och Sara Skyttedal. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Sociala medier har fått politiker att välja korta, förutbestämda budskap framför att svara på journalisternas frågor. Inte konstigt att så många föredrar roliga frifräsare som verkar äkta – som Donald Trump och Sara Skyttedal.

Inför det amerikanska presidentvalet 1908 kom en ny teknologi att sprida kandidaternas budskap när William Taft och William Jennings Bryan spelade in sammanlagt 22 fonografcylindrar, en primitiv uppfinning som möjliggjorde inspelningar som varade två minuter per cylinder. Rösten separerades från människan, partiernas budskap kokades ned till ”ljudsnuttar” (sound bites), minnesvärda korta kommentarer.

Trots att reklamen i tidskriften Edison Phonograph Monthly försökte påvisa vilket radikalt teknologiskt skifte det innebar att kunna höra ”presidentkandidater i ens eget hem och lyssna till deras politiska åsikter uttryckta i deras verkliga röster” sågs inte inspelningarna som mer än kuriosa: en entreprenör i New York tog till och med betalt för ”debatten” han skapade i en spelhall, när han spelade upp cylindrarna bakom pappfigurer på Taft och Bryan.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Agri Ismaïl
Författare.
Ledare 12 juli, 2024

Underskatta inte hotet från LO

LO:s nya ordförande Johan Lindholm vill se en mer offensiv socialdemokrati. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Den nytillträdda LO-ordföranden Johan Lindholm hotar att dra in pengarna till Socialdemokraterna. Vi har hört det förr, men denna gång kan det vara på allvar.

Plötsligt skakar marken i arbetarrörelsen. De sex miljoner kronor LO ger årligen till partiet kan komma att dras in om inte Socialdemokraterna levererar arbetarpolitik, sade LO:s nyvalde, beryktat bråkige ordförande Johan Lindholm till Expressen härom veckan (25/6).

Framför allt handlar det om karensavdraget, som Lindholm, med rätta, kallar ”orättvis klasslagstiftning”. De som drabbas hårdast är de som tjänar sämst. Som kör bussen, tar hand om barnen och de gamla, lagar maten, håller rent, bygger landet. LO:s medlemmar, som inte kan arbeta från soffan när de blir sjuka.

Attityden är främmande. LO har nämligen länge fungerat som Socialdemokraternas fackliga utskott. Den del av organisationen som ansvarat för klassfrågorna, men som framför allt följer partilinjen och ordnar fram arbetarröster i valet.

Företrädare för både Socialdemokraterna och facken ska ha blivit nervösa. Men menar Lindholm verkligen allvar?

Hade någon frågat mig för några år sedan hade jag fnyst åt frågan. Min fackliga erfarenhet består nämligen, tyvärr, av en rad besvikelser. Över att sjunkande medlemstal möts med klagosång och passivitet. Att de reformistiska rötterna sitter så djupt att man går med på att sälja ut både strejkrätten och lagen om anställningsskydd. Att inte kunna försäkra kollegan som funderar på att gå med i facket, att ja, 500 kronor är mycket på en städlön, men den dagen du behöver hjälp kommer facket att finnas där. Trakasserier, uppdrivet tempo och utslitna axlar väger många gånger nämligen lätt, när det i andra vågskålen finns samförstånd och fred.

Med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster.

År 1995 var 85 procent av arbetarna anslutna till ett fackförbund. 2023 hade siffran sjunkit till 59 procent. En förklaring till det stadiga tappet, som fackligt engagerade gärna för fram, är nyliberalismens intåg i Sverige och i människors medvetanden. Kollektivism blev omodernt. Klasskampen hamnade i skuggan av kulturkrig.

Det ligger mycket i det. Men lika mycket handlar tappet om att medlemmarna tagit sin hand från en organisation som inte längre håller vad den lovar. Som levererar just besvikelser.

Visst hade Johan Lindholm kunnat varit en fortsättning på den utvecklingen. En frasradikal som sluter upp i ledet när det gäller. Men mycket talar faktiskt för motsatsen. Som ordförande för Byggnads var han en av dem som vägrade skriva under las-överenskommelsen. Han representerade ett av de förbund som slutade ge pengar till Socialdemokraterna, och i sitt installationstal på LO-kongressen lyfte han vikten av organisatorisk självförbättring för att stärka medlemssiffrorna.

Men viktigare än Johan Lindholm som person är faktiskt tiden. Mitt i all rasistisk smörja drar nämligen en vänstervind genom landet. Främst tar den sig uttryck i att Socialdemokraterna för första gången verkar mena allvar med att vilja driva en så radikal fråga som arbetstidsförkortning – som till och med spås bli valfråga 2026.

Läs mer

Låt oss inte vara naiva. LO kommer aldrig att hejda sig själv från en god, klassöverskridande kompromiss, oavsett vem som styr. Men med ett LO som vågar stå mer självständigt mot socialdemokratin, ställa krav och sätta klassfrågorna i centrum, finns goda chanser att skjuta det politiska landskapet åt vänster. Det är en utveckling att möta med så öppna armar det bara går.

Melinda Kandel
Tjänstledig städare och tidigare aktiv i Fastighetsanställdas förbund.
Kultur 11 juli, 2024

Isande precision om Chiles klassamhälle

Hanna Nordenhöks översättning av Zeráns språk är precist. Meningarna är korta, något som passar det svenska språket. Foto: Lorena Palavecino.

Likt ett klassiskt drama med subtila lager vecklas hembiträdet Estelas tragedi ut. Det motstånd som kokat i henne sedan länge ekar även på Santiagos gator. Allt är på väg att brista.

När romanen börjar har tragedin redan inträffat. Hembiträdet Estela García är inlåst, häktad? Flickan är död. Från sin cell talar Estela, hon vill bli utsläppt, hon ska berätta för oss vad som har hänt. Är det mord och var det Estela som begick det?

Med det till synes enkla greppet, blir jag fångad av den chilenska författaren Alia Trabucco Zeráns senaste roman Rent hus. Men det handlar inte bara om mordmysteriet eller den olycksbådande profetian, uttalad av Estelas mor och som tagen ur en grekisk tragedi, om att döden alltid kommer i par om tre. Trabucco Zerán har strukturerat romanen i korta kapitel som blir till lagom stora munsbitar, skrivna med ett rakt och direkt språk. På så sätt bryter hon med den spanskspråkiga litterära traditionen av långa meningar med satser som avlöser varandra. Resultatet ser enkelt ut, men det kräver stor precision och skicklighet. Estela talar direkt till mig.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Adriana Aires Rastén
Översättare och poet
Rörelsen 11 juli, 2024

Drömmen om jämlikhet har ersatt socialistiska ambitioner

Tygpåse i tunnelbanan med ett jämlikhetsbudskap. Foto: Helena Landstedt/TT.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

I en artikel i Flamman #24 hävdar Carl Cederström att giljotinen skrämde Marx från att använda ordet jämlikhet. Tanken som han hämtat från den amerikanske historikern Darrin McMahon är att maskinen blev en symbol för upplysningen och dess jämlikhetstanke. Med ”skräckväldets” massavrättningar skulle en motvilja ha uppstått mot att använda ordet jämlikhet.

Stämmer detta? Jag har inte läst McMahon men är tveksam till tesen. I artikeln lämnas inte heller några belägg för att Marx på grund av giljotinen skulle ha skrämts från att använda ordet jämlikhet. I stället hänvisas till att det bland de utopiska socialisterna fanns en motvilja och att den skulle ha delats av Marx.

Jag är övertygad om att helt andra skäl är anledningen till att Marx inte använde ordet jämlikhet i Kommunistiska manifestet. Cederström berör också i förbigående dessa skäl. Jämlikhet var för Marx en ”illusion” som distraherade folk från den verkliga kampen som gick ut på att störta kapitalismen.

I Manifestet slås tydligt fast att kommunisternas läror ingalunda vilar på ”idéer och principer”. Jämlikhet är en sådan idé. Idéer är ju i grunden bara ett uttryck för rådande maktförhållanden och den klasskamp som pågår enligt Marx. Under kapitalistiska förhållanden är jämlikhet därför en omöjlighet.

Uppgiften är att få ett slut på utsugningen, på löneslaveriet, att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning. Detta innebär inte att Marx var motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut var andra uppgifter viktigare. Marx’ uppfattning delades av den socialdemokratiska arbetarrörelse som växte fram under slutet på 1800-talet. Programmatiskt talades inte om jämlikhet utan uppgiften var att ersätta kapitalismen med en ny produktionsordning.

Marx var inte motståndare till social och ekonomisk jämlikhet, men så som verkligheten såg ut då var andra uppgifter viktigare.

Detta är slående om vi går till den svenska socialdemokratins partiprogram. Jämlikhetstanken finns i programmen från första början men den är inte central. Det första partiprogrammet från 1897 skrevs av Axel Danielsson efter mönster från den tyska socialdemokratins Erfurtprogram. Uppgiften är arbetarklassens befrielse genom avskaffandet av det privata ägandet av produktionsmedel. Så länge detta är huvuduppgiften finns ingen anledning att lägga stor energi på att åstadkomma den jämlikhet som ändå med automatik skulle komma med det socialistiska samhället.

Inte förrän med det partiprogram som antas 1944 och som är skrivet av Ernst Wigforss dyker ordet jämlikhet upp tre gånger. Perspektivet och inriktningen är inte längre ett avskaffande av den privata äganderätten till produktionsmedlen. Nu ska det borgerliga samhället omdanas så att ”bestämmanderätten över produktionen lägges i hela folkets händer”. Då blir jämlikhetsfrågan central och ordet relevant. Det är ett samhälle på ”frihetens och likställighetens grund” som ska ersätta kapitalismen.

Läs mer

I takt med att de socialistiska ambitionerna sedan bli mindre framträdande i partiprogrammen under slutet av 1900-talet ökar frekvensen av ordet jämlikhet. Jämlikhet blir under 1960- och 1970-talet den centrala politiska frågan samtidigt som ägandefrågan tonas ned programmatiskt till förmån för ett individperspektiv som tar sig uttryck i formuleringar om människors lika värde och krav på lika chanser.

Per Sundgren
Författare och tidigare politiker.
Kultur 10 juli, 2024

Konstfest med något för alla i Örebro

”El Rey gick ovan el Rainbow blev en vacker Rosa, festmåltid på Ekekas Mantel” av Valeria Montti Colque. Foto: Ricard Estay/Statens konstråd.

Konst för vem som helst blir ofta lite hur som helst. Men Jonatan Habib Engqvist låter sig till sist förföras av rituell tårtparad med andinska gudar.

Jag har sett ett par upplagor av Open art Örebros återkommande konstbiennal, i år precis som tidigare är det ett sammelsurium av huvudsakligen föreställande skulpturer och arkitektoniska ingripanden av varierande verkshöjd runtom i Örebros stadskärna.

Rätt lyckad är Waldemart Klyuzkos röd-vita spärrband på Rådhusets samtliga fönster och på en byggnadsställning runt den gamla Engelbrektsstatyn på Stortorget. Avspärrningens funktion – av att både varna och skydda – fungerar alldeles utmärkt som hänvisning till det pågående kriget i Ukraina, utan medföljande historielektion.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonatan Habib Engqvist
Författare och kurator.
Inrikes 09 juli, 2024

Hyresgästföreningen vill se mer trädgårdsstad: ”Villor kan behöva rivas”

Gamla Enskede är ett exempel på en trädgårdsstad. Foto: Pär Fredin/TT.

Ett nytt S-förslag vill se mer blandad bebyggelse i utanförskapsområden. Enligt en ny rapport från Hyresgästföreningen behövs det även mer hyreslägenheter i villaområden.

Fler villor i utsatta områden. Det var en av punkterna när Lawen Redar i juni presenterade Socialdemokraternas integrationspolitiska program. Syftet är att främja integrationen genom att få folk att leva mer blandat.

Att bebyggelse behöver blandas är också en av slutsatserna i rapporten Den verkliga trädgårdsstaden, som nyligen presenterades av Hyresgästföreningen. Enligt Martin Hofverberg, chefsekonom på HGF, är ett av syftena att ta tillbaka ett ord vars betydelse kapats.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar/Utrikes 08 juli, 2024

Med sin karaktäristiska gröna kostym har Marine Tondelier visat upp ett resolut motstånd mot extremhögern. Foto: Louise Delmotte/AP.

Det klimatpolitiska stjärnskottet Marine Tondelier lyckades förena den grälsjuka vänstern med mittenväljarna i en republikansk allians mot extremhögern. Kan hon visa vägen framåt i ett splittrat land?

När Emmanuel Macron chockartat kallade till nyval 9 juni efter att högerextrema Nationell samling segrat Europavalet, ringde Ekologisternas ledare Marine Tondelier omedelbart upp sina kollegor hos Socialistpartiet och Det okuvade Frankrike.

Hon förklarade att fältet låg öppet för extremhögern, och att det nu var dags att släppa käbblandet. Efter en sömnlös natt i ständiga telefonmöten lyckades Tondelier med bedriften att sy ihop en ny allians mellan de bittra vänsterrivalerna. Dagen därpå kunde hon meddela att en principöverenskommelse nåtts om att bilda Nya Folkfronten.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Halil Karaveli
Senior forskare vid Institute for security and development policy (ISDP) i Stockholm, och författare till ”Fransk klasskamp och demokratins framtid” (Verbal förlag).
Utrikes 08 juli, 2024

Chiquita-domen stoppar inte bananjättarnas brutalitet: ”Ond frukt”

Enligt Fredrik Gertten bör man inte lita på bananbolagens egna certifieringar eftersom de bara innebär löften om att inte avverka urskog. Foto: Keith Srakocic/AP.

En dom mot Chiquita har gett hopp om förändring i den smutsiga fruktindustri. Men enligt regissören Fredrik Gertten är den enda lösningen att helt sluta köpa bananer.

”De måste ha varit tretusen.”

Det säger den enda överlevande efter en massaker på arbetare vid en bananplantage i delstaten Magdalena vid Colombias nordkust i Gabriel Garcia Marquez klassiska roman Hundra år av ensamhet.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Kommentar/Utrikes 07 juli, 2024

I sydfranska Sète kan extremhögern vara på väg att bryta den röda dominansen. Foto: wikimedia commons.

I sydfranska Sète är det tydligt att vänsterns folkfront är den enda kraft som kan hindra Le Pen. Nu har Macrons anhängare ett val: demokrati eller främlingsfientlighet?

I sydfranska Sète märks det knappt att högerextrema Nationell samling just fått 33,5 procent av rösterna i parlamentsvalets första omgång. På Kommunistpartiets fasad vid en central genomfartsgata hänger valaffischerna med kandidaten Gabriel Blascos ansikte och slagord om den nya folkfront som samlar större delen av den breda franska vänstern.

Socialistpartiets lokaler på ett torg jag passerar vid hamnen är också stängda och ser sömnigare ut. Men intrycket är detsamma: här är vänstern på hemmaplan. Det är inte mycket som tyder på att staden dagen före gav Nationell samling en stor majoritet av sina röster.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]