Professorn
Charlotte Brontë.
Övers. Anna-Karin Malmström Ehrling och Per Ove Ehrling.
Modernista.
Blåst!
Eva-Marie Liffner.
Natur och Kultur.
Har Emily, Charlotte och Anne Brontë och John Ronald Reuel Tolkien någonting gemensamt? Givetvis är risken stor att reducera de tre förstnämnda författarskapen genom att klumpa ihop dem. Ett ihopklumpande som inte sällan hänger samman med en romantiserande föreställning om tre viktorianska prästgårdssystrar som skrev romantiska, lite svulstiga, berättelser. Men faktum är att åtminstone Emily och Charlotte Brontë förenas även i ett litterärt släktskap präglat av sin tids skräckromantiska strömningar. Båda har i denna tradition skrivit klassikerna Wuthering Heights (1847) respektive Jane Eyre från samma år vars gränsöverskridande teman och lika gränsöverskridande kvinnliga huvudpersoner givit upphov till en stor skara feministiska läsningar. Tolkien å sin sida har blivit världsberömd för sin Sagan om ringen-trilogi där han målar upp en lockande och detaljrik fantasivärld vars konservativa, riddarromantiska tankegods tvärtom tycks bevaka gränser.
När förlaget Modernista nu fortsätter sin nyutgivning av Charlotte Brontës verk så är det med den tidiga men postumt utgivna och relativt okända Professorn (1857). Och på Natur och Kultur utkommer Eva-Marie Liffner med Blåst! (som för övrigt var den första svenska titeln på Emily Brontës Wuthering Heights som kom att bli Svindlande höjder), en metalitterär hyllning som lyckas placera Brontë-systrarna och Tolkien i samma vindlande berättelse. Professorn är, liksom Jane Eyre och Villette (1853), en ganska klassisk utvecklingsroman om en föräldralös huvudperson med små materiella tillgångar men med en integritet med vilken hen ändå lyckas skapa sig en plats i världen. Här är dock huvudpersonen en man, William Crimsworth, som liksom Villettes huvudperson Lucy Snowe tar anställning som lärare på ett belgiskt internat och måste stånga huvudet mot både hopplösa elever och intrigerande kollegor innan tillvaron ordnar sig till det bästa och han möter sitt livs kärlek. Stereotypa beskrivningar av de belgiska katoliker haglar i båda verken tätt. Om ”Den Galna Kvinnan” som göms undan på vinden i Jane Eyre kan läsas som ett förkroppsligande av rädslan för den ”primitiva” Andra i det brittiska imperiets utkanter, så står Brontës katolska karaktärer för en lömskare, mer dold sort av sinnlig annanhet som de döljer under (enligt berättarröstens synsätt förkastlig) katolsk pietet. Det är överhuvudtaget lätt, om än förenklande, att se Professorn som en slags prototyp för Brontës senare författarskap med sina fattiga men intelligenta huvudpersoner som i lärarens roll tvingas navigera i en komplicerad och ofta främmande värld. Men det som gör Jane Eyre så intressant är att den trots allt hela tiden blottar sprickor i ordningen. Gränsen mellan hjältinnan Jane och Bertha Mason, ”Den Galna Kvinnan”, som tillsynes är hennes absoluta motpol luckras på flera ställen upp. Detta sker aldrig i Professorn där den Jane Eyre-liknande kvinnotypen och den ”falska” och ”sinnliga” som förkroppsligas av skolans katolska föreståndarinna i stället betraktas enbart utifrån, i egenskap av föremål för den manliga huvudpersonens begär. Det är välbehövligt att Brontës författarskap på nytt tillgängliggörs i sin helhet, men även om bland andra författaren George Eliot ansåg Villette vara överlägsen Jane Eyre, är det lätt att se varför både Villette och Professorn hukar i det verkets skugga.
Eva-Marie Liffner tar i sin nya roman vara på det gotiska hos både Charlotte och Emily Brontë men skruvar upp det, precis som hon gör med C.J.L. Almqvists romantik i den tidigare romanen Lacrimosa. Blåst! är en stundtals brutal skildring av två mörka miljöer som på olika sätt präglas av döden: Brontë-syskonens vindpinade och sjukdomsansatta engelska landsbygd och Första Världskriget, där Tolkien en tid deltog. Men samtidigt är det just dödens närhet som vitaliserar den mäktiga fantasin hos såväl barnen Brontë som soldaten Tolkien. Men i Blåst! är litteraturens förmåga att besegra döden inte enbart metaforisk. Den förmår de facto öppna portaler mellan olika tider och världar, och på så sätt skapa en bro och ett oväntat litterärt utbyte mellan Brontës 1800-tal och Tolkiens 1900-tal. Emily och Charlotte Brontë och J.R.R. Tolkien är måhända inte en självklar kombination, men en som fungerar oväntat väl. Liffner lyfter fram den övernaturliga dimensionen i Brontë-systrarnas (framförallt Emily Brontës) skräckromantik och det romantiska hos Tolkien.
Tyvärr blir den gotiska rekvisitan i form av ödsliga hedar och hemsökta träsk lite väl tung. Liffners roman, som säkerligen medvetet lekar just med bilden av det svulstiga hos både Tolkien och Brontë och därför överdriver det, tjusar och fängslar med alla sina vackra och groteska bilder utan att lämna något riktigt avtryck. Men den påminner läsaren om skickligheten i Emily och Charlotte Brontës betydligt mer avvägda sätt att använda det gotiska och väcker en längtan efter att gå tillbaka till de gamla klassikerna.
