Norges nya röd-gröna regering tar sats med en regeringsföklaring med norskt tillbakadragande från Irak, stora satsningar på kommunerna och nej till privatiseringar. Det nya kritiserade pensionsförlaget kommer dock att genomföras.
Norska vänsterpartiet Sosialistisk Venstre fick som väntat finansministerportföljen som tilldelas partiets ordförande Kristin Halvorsen. Före detta ordföranden Erik Solheim fick biståndsministersposten, säkerligen mycket på grund av sin bakgrund som fredsmäklare på Sri Lanka. Utbildningsminister blir Öystein Djupedal och administrationsminister blir Heidi Grande Röys, båda SV.
Av de stora stridsfrågorna som kommentatorerna förutspått blev nästan intet kvar. Under de sex månader som partierna samarbetat har allt gåtts igenom på förhand. De nya gasverk som ska byggas kommer att byggas med något slags koldioxidfilter för att inte bidra till växthuseffekten, något SV också krävde i valrörelsen.
Ut ur Irak!
EU-frågan blev heller inget bekymmer då den nya regeringen i regeringsförklaringen kort och gott säger att den inte tänker söka medlemskap i EU. De mycket blygsamma norska trupperna i Irak kommer att dras hem. Likså går landet ur Enduring Freedom-operationen i Afghanistan, men blir kvar bland de fredsbevarande Isaftrupperna, där också Sverige deltar. Afghanistanfrågan kan komma att dyka upp på nytt då Isaf ändå snart slås samman med Enduring Freedom-kampanjen, vilket egentligen lämnar regeringen på ruta ett i den frågan.
I regeringsförklaringen slås fast att regeringen vill satsa på en stark offentlig sektor och inte bidra till privatiseringar. Den förra regeringens försämringar av arbetsrätten kommer aldrig att träda i kraft och den konkurrensutsättning och privatisering av järnvägen som planerats dras tillbaka. Statsbudgeten förstärks med sju miljarder norska kronor (cirka 8,3 miljarder svenska kronor) varav 3,5 miljarder direkt till kommunerna. En miljard går till maxtaxa på dagis (2250 kr) och övriga två miljarder kommer bland annat satsas på infrastruktursatsningar på bra vägar över hala landet, stärkt kollektivtrafik och flygplatser.
Nej till tjänstedirektiv
Regeringsförklaringen ställer sig också uttryckligen positivt till det statliga ägandet i norskt näringsliv, och slår fast att i stället för att säljas ut ska det statliga ägandet utvecklas och göras offensivare, med satsningar på bland annat forskning och utveckling.
I WTO-förhandlingarna kommer regeringen att arbeta tillsammans med de fattiga länderna om en omförhandling av det så kallade Tripsavtalet om patent inom områden som mediciner, biologisk mångfald och växtförädling. Den nya regeringen säger sig också vara uttalad motståndare till att EU genomför ”ett tjänstedirektiv som leder till social dumping”.
En annan framtida knäckfråga för regeringen i WTO-förhandlingarna är den linje som den så kallade G10-gruppen (där Norge deltar) driver om nedskärningar i subventioner till det egna landets bönder. Det blir troligtvis omöjligt för Senterpartiet att försvara en sådan nedskärning. Jordbruksminister Terje Riis-Johansen, Senterpartiet, kommer att få den grannlaga uppgiften att reda ut den frågan, som ännu är lagd på is.
Många kommentarer från vänster i Norge har varit positiva till regeringsförklaringen. Det hårt kritiserade nya pensionssystemets genomförande, som i delar påminner om det nya svenska pensionssystemet, dock utan inslag av spekulation på börsen, och regeringens hårda linje att inte använda mer oljepengar än den förra regeringen gjorde anses dock vara de största besvikelserna.
Den samlade bedömningen i norsk vänsterpress är att det är SV:s höger som tagit i princip alla maktpositioner i den nya regeringen. Den unge Audun Lysbakken, kanske vänsterns kändaste ansikte, erbjöds en ministerpost men tackade nej. Delar av vänstern i partiet menar att han ändå skulle fungerat som ”gisslan” för högern medan andra beklagar att inte vänstern finns representerad i den nya regeringen. I vänsterdagstidningen Klassekampen spekulerades i förra veckan om att Lysbakken i stället skulle erbjudas posten som vice ordförande och Inger Fiskaa, en annan representant för den unga vänstern i partiet, skulle bli partisekreterare. I så fall skulle deras sida få stor makt över den interna partiapparaten. Enligt Erik Solheim, som intervjuades av den SV närstående veckotidningen Ny Tid, gjorde Halvorsen ”sitt yttersta” för att Lysbakken skulle tacka ja till en ministerpost.