Vänsterpartiets ledare Lars Ohly är inte längre motståndare till EU. Vid upprepade tillfällen den senaste tiden har han i radio, tv och i tidningsartiklar uttryckt att Vänsterpartiet bör stryka kravet på att Sverige ska lämna EU.
I en debattartikel i Flamman för någon vecka sedan skrev Ohly att han vill ”släppa gårdagens stridsfrågor” så att Vänsterpartiet ”med full kraft kan ägna oss åt dagens”. Och med det senare menar han att Vänsterpartiet bland annat ska ”fokusera på att demokratisera EU”.
Det står naturligtvis Ohly fritt att ompröva sina politiska ståndpunkter. Men det skulle vara intressant att veta varför och vid vilken tidpunkt kravet om Sverige ut ur EU blev föråldrat, eller med Ohlys ordval en ”gårdagens stridsfråga”.
Tisdagen den 18 december 2007 kom EU-domstolens avgörande i målet C-341/05, det vill säga den så kallade Lavaldomen. Samma dag skickade Vänsterpartiet ut ett pressmeddelande: ”Domen är en katastrof för den svenska modellen med kollektivavtal. Vi varnade inför folkomröstningen om EU-medlemskap 1994 för att viktiga rättigheter skulle hotas. Men Ja-sägarna garanterade att alkoholpolitiken, folkhälsan och kollektivavtalen var våra egna angelägenheter. De ljög. Den enda rimliga slutsatsen för arbetarrörelsen borde vara att det ifrågasätta EU-medlemskapet”, deklarerade Lars Ohly i pressmeddelandet.
För mindre än två år sedan var det följaktligen inte obsolet att ifrågasätta EU-medlemskapet, eller med andra ord att kräva Sverige ut ur EU. Vad är det som hänt under de senaste 18 månaderna som gör att Ohly idag anser att kravet på att Sverige ska lämna EU har bör förpassas till historiens soptipp?
Som jag ser det finns det två alternativa svar: Valet till EU-parlamentet och förhandlingarna om att bilda en så kallad rödgrön koalitionsregering efter riksdagsvalet nästa höst.
Vänsterpartiet gjorde enligt deras egen bedömning ett uruselt resultat i valet till EU-parlamentet i början av sommaren. Redan på valnatten öppnade Ohly för att diskutera utträdeskravet och kort därefter tillkännagav han i Dagens Nyheter att det varit ”ett hinder i valrörelsen att vi är så kritiska till EU att vi vill gå ur”.
Men att Junilistan inte förespråkar ett svenskt utträde ur unionen hindrade inte att EU-valet blev en katastrof. Junilistan rasade från 14,5 procent i valet 2004 till 3,6 procent i valet 2009 och förlorade sina tre mandat i EU-parlamentet.
Jag vill därför påstå att det är en förhastad slutsats att utträdeskravet skulle vara orsaken till Vänsterpartiets kräftgång i EU-valet. Faktum är att vare sig Vänsterpartiet eller Vänsterpartiets kandidater inte någon gång under valrörelsen framställde sig som EU-motståndare eller torgförde kravet på att Sverige ska lämna EU. Istället var budskapet ”Din EU-kritiska röst. Välj Vänsterpartiet den 7 juni”.
Orsaken till att Vänsterpartiet förlorade i förhållande till tidigare EU-parlamentsval kan och bör diskuteras, men det var knappast på grund av att partiet ”är så kritiska till EU att vi vill gå ur” såsom Ohly hävdade i Dagens Nyheter. Det är nästan lika osannolikt och otrovärdigt som att Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten vid det senaste riksdagsvalet på grund av att man i partiprogrammet förespråkar att monarkin ska avskaffas och ersättas med republik.
Då återstår bara det andra alternativet, det vill säga att Ohly är beredd att offra EU-motståndet på Mona Sahlins regeringsaltare. Maria Wetterstrand och Peter Eriksson har redan gjort det. Kan det vara så illa att Lars Ohly nu vill gå i deras fotspår?
