Paul Verhoevens Starship Troopers (1997), baserad på Robert A Heinleins roman från 1958 med samma namn, utspelar sig i en inte alltför avlägsen framtid. Världens alla nationalstater ingår i en federation där militärtjänstgöring krävs för att få fullt medborgarskap. Johnny Rico tar värvning i det mobila infanteriet, mest för att trotsa sina föräldrar och imponera på sin flickvän som ska bli pilot. Strax efteråt attackeras jorden av arachniderna, ett slags gigantiska insekter, och Federationen drar ut i krig. Rico såras i strid men rapporteras död. Hans kamrater skrattar åt beskedet när de besöker honom på sjukstugan. De skaffar förbandstatueringar och super sig fulla. Allvaret maskeras men blir samtidigt extra tydligt genom absurda kontraster. Men under tiden som soldater leker eller tvingas leka händer något annat, något mer.

Jag såg Starship Troopers för första gången sommaren 1999, ett halvår innan jag ryckte in i lumpen. Det blev en av de filmer – och böcker – som jag och mina kamrater ofta återvände till. I fält stoppade vi mjukpack med Lucky Strike i hjälmen. Till sjöss lyssnade vi på soundtracken till olika krigsfilmer och genomförde viskande högläsningar ur Mao Tse-Tungs Militärpolitiska skrifter. Vi lekte ofta. Allvarligt blev det ändå.
Verhoevens filmatisering Heinleins inramas av 1950-talspastellig framtidstro kombinerat med dystopisk Tredje riket-estetik. Det bombastiska soundtracket, signerat Basil Poledouris, påminner en hel del om Holsts klassiska verk Planeterna. Liksom i tidigare produktioner som Robocop och Total Recall ger Verhoeven fiktiva nyhetsreportage en narrativ funktion för att tydliggöra samhälle och sammanhang. Federationen direktsänder avrättningar och medicinska experiment och visar upp barn i uniform som glatt förkunnar: ”I am doing my part” (Jag gör min del). Resultatet – en pastisch av science fiction och propagandakultur. En lek med Heinleins utopiska och allvarstyngda roman.

Heinleins drivkraft lär ha varit 1950-talets debatt om amerikanska kärnvapen, vars utveckling och användande han stödde, men också ett glödande kommunisthat. Kritiker menar att romanen presenterar en militaristisk och naiv syn på kriget och dess konsekvenser. Kalla kriget som kuliss ger viss karaktär åt insektsfiendens myller, kontrollerat av en gigantisk hjärna. Heinlein själv tjänstgjorde som officer i amerikanska flottan under 1930-talet, men deltog aldrig i strid. Samtidigt var han också aktiv i socialistiska EPIC, End Poverty in California-rörelsen. Heinlein lämnade flottan 1934 av medicinska skäl. Ju längre tid som passerade mellan honom och hans tid i flottan, desto längre ut på högerkanten klev han politiskt.
Filmen snuddar enbart vid de filosofiska och politiska diskussioner som Heinlein låter Rico föra med kamrater och överordnade. Huvudtesen är att individen måste göra uppoffringar och kompromisser för kollektivets bästa i ett fungerande samhälle. I sammanhanget Starship Troopers, där grundläggande rättigheter som allmän rösträtt inte existerar, blir konsekvenserna elitistiska. På andra platser kan tesen vara konstruktiv, rent av revolutionär, till exempel om man vill bygga en stark rörelse. Under gemensamma svårigheter kan människor knyta enormt starka band till varandra. När vi bildar armkedjor, även om vi möts av pepparsprej och batonger. När vi delar skyttevärn, även om vi slåss för furstars lögner. Det är det som skapar starka kollektiv. Det som sker bakom skådespelet.

Rico blir till sist kompanichef i det mobila infanteriet. Han har varit nära döden flera gånger och förlorat kamrater i strid. Han har förändrats till en tänkande reflekterande person som har sett hur människors liv används som spelbrickor i krigets syften. När Rico blir befordrad tror jag att han känner sig lurad, men valet han gör verkar inte svårt. Han återvänder till sitt kompani och sammanfattar sin överlevnadsstrategi i en order. ”Everyone fights, no one quits” (Alla slåss, ingen drar sig ur). Det är den enda metod Rico känner till för att hålla ihop sitt kompani. Den enda metoden för att få hem så många som möjligt levande.
Starship Troopers kan ses som en skildring av en totalitär stat med en platt och stereotyp människosyn och ett tydligt ”de andrande” av fienden som är skrämmande i sin dagsaktualitet. Den kan också betraktas som en lek med science fiction-genren, en politisk allegori eller en snygg och lättsmält populärkulturell produkt.
För mig är den mer än så.
Starship Troopers fyller mig med en barnslig men genuin känsla av tillhörighet. Den påminner mig om mina hundratals fält- och sjödygn, men också om när jag som fjortonåring för första gången öppnade Kommunistiska manifestet och förankrades med människor och rörelser över tid och rum för alltid. Hur vi ömt torkat spyor ur sjösjuka kamraters bleka ansikten och generöst stoppat stelfrusna fötter i varma armhålor. Hur vi kämpat oss igenom litteratur och demonstrationer, trötta och små var och en för sig men oövervinnerliga tillsammans. Ögonblick av kollektivism. När jag tittar på Starship Troopers är det dessa jag ser.