Ojämlikhet kostar samhället oerhörda summor. Ojämlika samhällen har mer sämre hälsa, högre kriminalitet och är mer våldsamma. Richard Wilkinson och Kate Pickett, författare till Jämlikhetsanden, menar att allt talar för att människor plågas av risken att förlora ansiktet inför andra, och att den risken ökar i ett ojämlikt samhälle.
I sin blick bär varje människa helt säkert kännetecknet för sin rangplats i den mänskliga hierarkin, och vi andra lär oss alltid att se den.
Ralph Waldo Emerson, The Conduct of Life
Ojämlikhet är en aspekt av samhällets helhetsstruktur. För att förstå dess effekter kan man därför studera hur individer påverkas av den sociala strukturen.
Det är individerna – inte själva samhällena – som lider av dålig hälsa, tar till våld eller blir tonårsmödrar.
Då vi talar eller skriver om dessa frågor händer det ofta att vårt syfte missförstås. Vi hävdar inte att problemet är individualpsykologiskt eller att det faktiskt är folks känslighet, snarare än skalan av ojämlikhet, som bör förändras.
Istället för att kräva antidepressiva medel i kranvattnet eller psykoterapi för alla, är det mest spännande med den bild vi presenterar att den visar att en minskning av ojämlikheten skulle öka välbefinnandet och livskvaliteten för oss alla.
Mot bakgrund av den aldrig tidigare skådade materiella komfort och fysiska bekvämlighet som de moderna samhällena uppnått idag kan det tyckas förnuftigt att vara skeptisk till det sätt på vilket alla talar om stress och att livet bara nätt och jämnt tycks uthärdligt. Jean Twenge, psykolog vid San Diego State University, har dock samlat eftertryckliga belägg för att vi verkligen är mycket oroligare och ängsligare än tidigare. Genom att granska ett stort antal studier om orosnivån hos befolkningen som utförts vid olika tidpunkter har hon dokumenterat mycket tydliga tendenser. Hon fann 269 i huvudsak jämförbara studier över orosnivåerna i USA vid olika tidpunkter mellan 1952 och 1993. Totalt täckte studierna mer än 52.000 individer. Under denna 40 år långa period visade de en ständigt uppåtgående kurva.
Eftersom underlaget var så stort kan den uppåtgående tendensen inte misstolkas. Twenge fann samma mönster oavsett om hon tittade på collegestudenter eller barn. Vid slutet av perioden hade den genomsnittliga collegestudenten nått en högre orosnivå än vad 85 procent av hela befolkningen hade i början av perioden. Än mer förbluffande var hennes upptäckt att det genomsnittliga barnet i USA i slutet av 1980-talet kände större oro än de barn som var psykiatriska patienter på 1950-talet.
En viktig ledtråd till vad som ligger bakom utvecklingen inom psykisk hälsa finner vi i uppgifterna om att den åtföljdes av en överraskande uppgång i vad man först antog vara självkänsla. I jämförelser över en längre tid – som gjordes på i stort sett samma sätt som de som mätte oro och ångest – visade måtten för självkänsla en mycket markant uppåtgående trend.
Så vad kan ha inträffat? Under årens lopp har många forskargrupper som iakttagit individuella differenser i självkänsla vid en viss tidpunkt (istället för tendenser i befolkningsgenomsnittet över en längre period) lagt märke till två kategorier som fått extra höga värden. I den ena kategorin sammanföll hög självkänsla med positiva resultat och gick hand i hand med lycka, självförtroende, förmåga att acceptera kritik och att skaffa sig vänner etc. Men vid sidan av denna grupp urskilde man i studierna upprepade gånger även en annan grupp med höga värden i mätning av självkänsla. Det var de som visade benägenhet för våld och rasism, som var okänsliga mot andra och dåliga på personliga relationer. De i den sistnämnda gruppen tycktes vara primärt defensiva – de förnekade ofta sina svagheter och hade ett slags inre drivkraft som ledde till att de, när självkänslan var hotad, eggade upp sig själva för att bibehålla en positiv jagföreställning, som därför var (och är) bräcklig, av ett desperat slag som har svårt att tåla kritik. De med en sådan osäker hög självkänsla är ofta fixerade den bild och framtoning som de väcker i andras ögon. Denna osunda extrema självhävdelse kallas ofta ”hotad egenkärlek”, ”osäker hög självkänsla” eller ”narcissism”.Twenge upptäckte att år 2006 fick två tredjedelar av amerikanska collegestudenter högre värden än det genomsnittliga värdet för narcissism år 1982.
Det har blivit ganska uppenbart att en stegrad oro och ångest har åtföljts av en tilltagande narcissism och att de två har gemensamma rötter. Båda betingas av en ökning i vad som har kallats ”sociala värderingshot”.
Det finns idag tydliga indicier på vilka huvudkällorna till stress är i moderna samhällen.
Efter att det har klarlagts att ett liv med hög stressnivå är skadligt för hälsan har forskare lagt ned mycket tid på att försöka förstå både hur kroppen reagerar på stress och vilka de viktigaste stresskällorna är i stort. En stor del av forskningen har koncentrerat sig på ett centralt stresshormon som heter kortisol och som lätt kan mätas i saliv eller blod. Det utlöses genom signaler från hjärnan och dess funktion är att fysiologiskt förbereda oss för att möta
potentiella hot och nödsituationer.
Olika experiment har använt olika stressfaktorer. I några fall har man låtit de frivilliga lösa en serie räkneproblem och ibland har man öppet jämfört deltagarnas resultat. I andra fall har de medverkande utsatts för höga ljud, ombetts skriva om någon obehaglig upplevelse eller filmats medan de utfört en uppgift. Efterhur som så många olika slags stressfaktorer använts i dessa experiment insåg Sally Dickerson och Margaret Kemeny, psykologer vid University of California, att de kunde använda resultaten från dessa experiment för att undersöka vilka slags stressfaktorer som mest sannolikt höjde kortisolvärdena. De samlade in resultat från 208 publicerade rapporter över experiment där deltagarnas kortisolvärden uppmättes i stressituationer.
De klassificerade olika stressfaktorer och kom fram till att de ”uppgifter som innefattade ett hot om social värdering (till exempel hot mot självkänsla eller social status), där andra kunde bedöma utförandet på ett negativt sätt, särskilt då utfallet av insatsen var omöjligt att kontrollera, framkallade större och mer tydliga kortisolförändringar än stressfaktorer utan dessa nämnda speciella hot”. De hävdade att ”människor drivs att skydda det sociala självet och är på sin vakt mot hot som kan sätta deras sociala anseende eller status på spel”. Sociala värderingshot kunde leda till att man förlorade i respekt.
Det är svårt att bortse från social status därför att den kommer så nära att definiera vårt värde och i vilken grad vi uppskattas. Att klara sig bra eller att vara framgångsrik är nästan synonymt med att klättra uppför den sociala stegen. Högre status har nästan alltid en bibetydelse som handlar om att vara bättre, överlägsen, mer framgångsrik och dugligare. Om man inte vill känna sig liten, oduglig, sedd över axeln eller underlägsen, är det inte helt nödvändigt att undvika låg social status, men ju högre upp på den sociala stegen man befinner sig, desto lättare blir det att känna stolthet, respekt och självförtroende. Sociala jämförelser ställer oss i växande grad i ett positivt ljus – vare sig det rör förmögenhet, utbildning, jobbstatus, boende, semester eller någon annan framgångsmarkör.
Det är inte bara så att reklammakarna – som vet att vi gärna köper saker som höjer vår status i andras ögon – spelar på vår känslighet för sociala jämförelser. Som vi visar senare är dessutom en av de vanligaste orsakerna till våld – och en av förklaringarna till att våld är vanligare i mer ojämlika samhällen – att det ofta utlöses av att någon som känner sig nedvärderad och oduglig upplever att han blir förnedrad och ”förlorar ansiktet”.
Varför har – som Twenges studier om bräckliga, narcissistiska egon antyder – alla dessa tecken på social oro eller ångest ökat så dramatiskt under det senaste halvseklet? Varför tycks det sociala värderingshotet vara så stort? En rimlig förklaring är att gamla tiders stabila gemenskap har luckrats upp. Förr i tiden växte man vanligen upp bland samma personer och genom hela livet kände man många och var känd av många.Men idag – då så många flyttar från den plats där de växt upp – tenderar bekantskap med grannar att bli ytlig eller helt gå förlorad.
Resultatet har blivit att frågan om vem man är, själva identiteten, alltid står öppen och ifrågasätts.
Psykologiska experiment tyder faktiskt på att vi bedömer varandras sociala status redan efter de första sekunderna av ett möte. Det är inte så underligt att det är de första intrycken som räknas och inte heller att vi känner oro för att bli socialt bedömda!
Om ojämlikheterna är större och vissa räknas som nästan allt och andra som praktiskt taget ingenting blir det viktigare vilken plats i hierarkin var och en intar. I studier har det framkommit att vid val av möjliga äktenskapspartners fäster de i mer ojämlika länder mindre vikt vid romantik och mer vid finansiella utsikter, status och ambitioner, än man gör i mer jämlika samhällen. Större ojämlikhet åtföljs sannolikt av en intensivare statuskonkurrens och ökad statusoro. Det är inte bara så att då insatserna är högre blir allas oro för var vi hamnar större. Det är dessutom så att vi troligen ägnar mer uppmärksamhet åt social status vid värdering av varandra.
Förutom att stor ojämlikhet utgör grunden för alla de problem som förknippas med sociala skillnader, och de splittrande klassfördomar som följer med dem, leder den som vi visar i vår bok till försvagad gemenskap, minskat förtroende mellan människor och ökat våld.
