På väg ut till minnesstunden med ljus i Ojnareskogen möter polisen upp. Vi får bara köra halva vägen för att de sista skogsmaskinerna från Mellanskog ska få plats på den smala skogsvägen när de lämnar platsen. Den sista vägen får vi gå, och på så vis får vi också se hur vacker den omgivning är som Nordkalk ämnar göra om till ett stort hål. Den lite glesa tallskogen ligger bokstavligen på andra sidan vägen från ett naturreservat och det står redan här klart att detta handlar om betydligt mer än att rädda några utrotningshotade arter, om nu någon tycker att det är ett för oviktigt skäl att stoppa kalkstensbrytningen.
Väl på plats ser vi de sista lastbilarna från Mellanskog köra iväg, det medlemsägda skogsbolaget gav efter för påtryckningar när Nordkalk inte ens ville vänta in HD:s beslut i frågan innan de började avverkningen. Aktivisterna på plats är lyckliga, det är pensionärer som kramas om av unga dreadlocksprydda killar, runt omkring finns hundar och barn, bönder och trubadurer. En kille kör demonstranter med sin Jeep. Trots att lokalpressens krönikörer har hånat demonstranterna som ”skogsmullar” råder här stor bredd. Det tänds ett ljus på varje stubbe av de träd som hann fällas innan avverkningen stoppades.
Det händer något i Ojnareskogen som är viktigt just nu. Det är plötsligt inte längre självklart att stora multinationella bolag ska få göra om norra Gotland till en schweizerost i utbyte mot 60 fasta jobb under cirka tjugo års tid. Dricksvattnet är redan nu hotat, och riktigt dåligt på många platser. 80 procent av dricksvattnet från sjön Bästeträsk kommer rinnande från den skog som Nordkalk vill göra om till en krater.
– Miljöministern är skakad, det har jag hört från källor i regeringen, skriker en aktivist i sin megafon.
Alla jublar, det är seger i luften. I Svenska Dagbladet skriver nationalekonomen Hans Lööf att det ”ser ut som en typisk u-landskalkyl där fattiga länder försörjer världen med råvaror för småpengar i sammanhanget.” Högst någon procent av kalkfyndighetens förädlingsvärde hamnar på Gotland och plötsligt inser många av oss att vi sitter i samma sits som de som kämpar mot rovdrift i tredje världen. Det ger tillfälliga jobb men ödelägger betingelserna för liv.
Icke desto mindre kommer cirka 60 personer på Norra Gotland att förlora sina jobb om det inte ska brytas mer kalk på Gotland. Att det är en tragedi går inte att förneka. Mestadels unga män och kvinnor, som många av dem har samlats till en motdemonstration mot Fältbiologernas läger längs väg 148 tidigare under dagen. De skanderar ”jobb, jobb, jobb” och bär en banderoll med det korta och kärnfulla budskapet ”För Nordkalk!”. I lokaltidningen klagar de på att många av aktivisterna inte ens kommer från ön och att det är de som ska bo och arbeta här när aktivisterna har åkt hem. Men det är en nidbild som inte är riktigt sann, det kryllar av lokalbefolkning bland aktivisterna och bonden som blockerat maskinerna med sin traktor är naturligtvis inte inskeppad från fastlandet.
För tillfället har kampen segrat. Även länsstyrelsen har stoppat avverkningen så Nordkalk kan inte ta in en ny entreprenör. Men det är bara en delseger, det är långt ifrån säkert att HD ens tar upp målet. Då står hoppet till att Länsstyrelsen utöver den makt många anser att de har och stoppar brytningen. Som flera har påpekat har Miljödomstolen i sin dom i princip uteslutande använt fakta som Nordkalk har bidragit med och de geologexperter som har uttalat sig har haft fel vid tidigare tillfällen. Grundvattnet har blivit bräckt och obrukbart som dricksvatten trots att de har garanterat motsatsen.
– Jag har lärt mig mer här på en vecka än på de senaste tio åren, säger en journalist nästan lyriskt till mig när han skjutsar oss till vår bil.
Han är här på sin fritid och har fått nya perspektiv på livet.
– De här unga fältbiologerna är fantastiska!, säger han när vi lämnar ljusen och dragspelsmusiken på det myggtäta kalhygget.
