I dagarna kom besked om att Nordkalk får öppna kalkbrytning i Ojnareskogen. Trots att miljön i området kommer att förstöras, trots att det hotar ett intilliggande Natura 2000-område och trots att dricksvattenförsörjningen riskerar att påverkas negativt.

Ojnareskogen blev rikskänd för ett par år sedan, då aktivister mer eller mindre bosatte sig i skogen för att hindra kalkbrytningen. Men egentligen är Ojnare lika mycket en symbol över hur företagsintressen får gå före miljön i Sverige. För några år sedan luckrades reglerna i miljöbalken upp. Vilket har gjort det svårare att skydda exempelvis områden med viktig biologisk mångfald, som Ojnareskogen.

I samma anda är Sverige ett av de länder där det är mest lönsamt med gruvdrift. Vi har nämligen lägst mineralskatt av alla gruvländer i hela världen. Bolag betalar en mineralavgift på två promille av värdet på det som utvinns i Sverige. Det kan jämföras med Australien, som har en gruvskatt på 30 procent. Eller enkelt uttryckt: Vi låter företag förstöra vår miljö och har inte ens vett att ta betalt för det. Allt det här ska och måste ändras. Beslutet om Ojnare kommer också att överklagas.

Men det finns också en annan konflikt kring gruvboomen och kalkbrytningen i Ojnareskogen som sällan lyfts i medier. Samtidigt som många oroas över miljöförstöring och ökad exploatering, finns andra som hoppas på att samma exploatering ska leda till fler jobb i bygden. För den som bor i Norrlands inland eller på Gotlands landsbygd och ser a-kassadagarna rinna iväg, kan prat om vikten av att bevara en skogsplätt mest kännas som ett hån.

Nu är det inte så enkelt som att valet står mellan jobb och förstörd miljö eller arbetslöshet och god miljö. I Norrbotten har bolag på vissa håll velat starta gruvdrift och räknat med att hålla igång i sju år. Kortsiktigare tänk får man leta efter.

I fallet med Ojnare räknas det med att kalkbrytningen kan leda till runt 60 nya jobb. Hans Lööf, professor i nationalekonomi gjorde en genomgång på SvD Brännpunkt när Ojnareskogen var i ropet för ett par år sedan. Han räknar med att vart fjärde jobb kan rationaliseras bort efter ett decennium. Dessutom kommer inte kalkbrytningen att pågå mer än ett par decennier. Sedan är kalken slut. Det är alltså ingen långsiktig lösning på arbetslösheten på Gotland.

Men inte desto mindre: En miljörörelse som också är vänster, måste kunna ge svar till människor om hur de ska kunna leva och arbeta i sin hembygd utan att förstöra den. Det kan handla om en aktiv glesbygdspolitik. Vänsterpartiets förslag om att höja skatten på mineraler och använda pengarna till investeringar i regioner där det faktiskt drivs gruvor är ett bra förslag och det finns säkert flera.

På så sätt bygger vi en folklig miljörörelse som verkligen kan sätta tryck bakom våra krav.