I brevet varnades länderna för att ett deltagande i en planerad FN-styrka skulle ses som en ”fientlig handling” av regeringen i Khartoum. USA:s FN-ambassadör John Bolton krävde ett ”kraftfullt svar” på brevet. Men vid ett extrainkallat möte i FN:s säkerhetsråd misslyckades USA med att få alla medlemmar med på ett fördömande av Sudan.
Samtidigt kritiserades USA:s president George W Bush och Storbritanniens Tony Blair av höga FN-tjänstemän för deras ”megafondiplomati” när det gäller Darfur.
FN:s eget sändebud i Sudan, Jan Pronk, anser att man i stället för att skicka en FN-styrka till Darfur bör stärka den befintliga fredsstyrkan från Afrikanska Unionen (AU). Den inställningen delas av många, däribland Sudans regering.
Förra månaden beslutades i FN:s säkerhetsråd att skicka en styrka på över 20 000 man för att ersätta AU-styrkans 7000 soldater. I beslutet klargjordes dock att en FN-kontingent i Darfur enbart skulle bli aktuell om den accepterades av Sudans regering. Hittills har Sudan emellertid motsatt sig ett FN-ingripande men gått med på att förlänga mandatet för AU-styrkan tillsvidare.
Tiotusentals människor har dödats och hundratusentals drivits på flykt sedan stridigheterna där på allvar blossade upp mellan rebeller och regeringsstyrkor 2003. Men siffrorna är osäkra och har blivit ett tillhygge i kampen om den internationella opinionen. Minst 200 000 döda och två miljoner flyktingar är andra uppgifter som har cirkulerat.
Sedan det fredsavtal, som skrevs under av regeringen och några rebellgrupper i våras, bröt samman har Khartoum skickat ytterligare trupper till området i ett försök att militärt besegra rebellerna.
En vanlig uppfattning, eller snarare missuppfattning, i Väst är att det handlar om en tämligen enkel konflikt mellan arabiska nomadfolk och afrikanska bönder som slåss om samma jord. I denna föreställning ryms också vanligtvis uppfattningen att den arabdominerade regeringen i Khartoum tillsammans med den arabiska Janjaweed-milisen bedriver etnisk rensning i Darfur och har gjort sig skyldiga till folkmord på den afrikanska befolkningen i området.
Men endast USA anser att det som sker i Darfur kan betecknas som folkmord. Det skall emellertid mer ses som ett politiskt ställningstagande än en bedömning av den faktiska situationen.
Den komplicerade konflikten i Darfur går tillbaka till 1916, då området införlivades i Sudan av den brittiska kolonialförvaltningen. Allmän försummelse av området från centralregeringens sida allt sedan dess har förvärrat motsättningar mellan olika grupper i Darfur. Även kriget i södra Sudan som pågick från mitten av 1980-talet fram till 2005 och Libyens försök på 1980-talet att utvidga sitt inflytande i det närliggande området, har bidragit till att fördjupa konflikten. Det var under dessa konflikter som Janjaweed-milisen skapades.
Milisen har begått svåra övergrepp mot lokalbefolkningen i Darfur, men den kan inte sägas stå direkt under Khartoumregeringens inflytande.
USA:s förhållande till Sudan är på många sätt ambivalent. Fram till 2001 ingick Sudan i ”ondskans axel” men efter attacken mot World Trade Center i New York har USA försökt att få med Sudan i ”kampen mot terrorismen”.
Samtidigt finns en stark kristen och judisk lobby i USA som anser att Sudan är ett fäste för fundamentalistisk islam och som därför bedriver kampanjer för bojkott av landet och kräver att FN eller Nato ingriper. I dessa kampanjer deltar också flera internationella enskilda organisationer.
En anledning till att USA nu trappar upp kampanjen mot Sudan kan vara landets växande inflytande i regionen. Sudan har bland annat agerat medlare mellan övergångsregeringen och de islamiska domstolarna i Somalia. Dessutom har det spända förhållandet med grannlandet Tchad förbättrats under senare tid, efter ingripande av Libyens ledare Muammar Gaddafi.
En afrikansk lösning av konflikten i Darfur skulle inte bara stärka Afrikanska unionen och Sudan utan också de starka strömningar på kontinenten som bakom USA:s agerande i Afrika snarare ser ett försök från supermakten sida att stärka sin ställning i ett strategiskt område än omtanke om afrikanerna.