Efter den israeliske ambassadörens konstbråk har den ökande antisemitismen blivit ett tema. Det största problemet anses dock inte vara det ”klassiska” judehatet från nynazistiskt håll, utan ”den nya antisemitismen”. Begreppet syftar i första hand på judehat bland araber och muslimer, men innefattar ibland även vänsterns Israelkritik och olika kristna gruppers antijudiska åsikter.
När riksdagen debatterade frågan i förra veckan krävde särskilt kristdemokraterna krafttag, med hänvisning till ”alarmerande rapporter”.
Den ena av rapporterna, Det förnekade hatet – antisemitism bland araber och muslimer i Sverige, presenterades på DN Debatt i oktober av doktoranden Mikael Tossavainen och professorn Sverker Oredsson.
Strax före jul uppmärksammades att det europeiska centret för bevakning av rasism och främlings-fientlighet (EUMC) stoppat en rapport som visar att antisemitismen ökar i Europa, särskilt i Frankrike. Rapporten var, på EUMC:s uppdrag, skriven av Werner Bergmann och Juliane Wetzel på Berlins forskningscenter kring antisemitism. Efter en smärre diplomatisk kris har denna offentliggjorts på EUMC:s hemsida.
Berlinrapporten är dock inte ens en rapport, utan ännu bara ett utkast. På EUMC:s hemsida framgår att det är mycket motvilligt utkastet publiceras – EUMC har skrivit ett tvåsidigt uttalande om ansvarsfriskrivning, med mycket kraftig kritik mot dess vetenskapliga kvalitet.
Författarna har, heter det, inte hållit sig till sina egna definitioner och avgränsningar av begreppet antisemitism, de generaliserar enskilda handlingar från mus-limskt / arabiskt håll till att representera strömningar bland stora delar av dessa invandrargrupper, och bakgrundssiffrorna är inte pålitliga. Dessutom har överdrivna slutsatser dragits kring orsakssamband, menar EUMC, som drar slutsatsen: ”EUMC:s åsikt kvarstår, att detta utkast i nuvarande form inte är lämpligt att publicera”.

Även Tossavainens rapport, som lagt mycket utrymme på att teoretiskt förklara de antisemitiska schablonerna och varför muslimer kan tänkas vara emot judar, har fått kritik för bristande vetenskaplighet.
Exempelvis nämns att Tossavainens rapport å ena sidan inte gör anspråk på att vara ”heltäckande eller uttömmande” men i nästa mening menar att resultaten är ”entydiga och illavarslande: samma mönster av judehat som spridit sig bland grupper av araber och muslimer i Europa /…/ finns även i Sverige och detta hat resulterar även här i hets, hot och våld mot judar.”
Kritiken siktar också in sig på Tossavainens underlag – en handfull svenska muslimska hemsidor samt ett tiotal lärare från storstädernas förorter, som vittnat om ”ohöljt judehat bland vissa arabiska och muslimska elever”.
Ingenstans diskuteras vilken vikt och representativitet som skall ges dessa hemsidor respektive lärarna. Och, påpekar kritikerna, under rubriken Källförteckning har Tossavainen skrivit att han valt att inte offentliggöra intervjuerna med ”ett antal personer verksamma i förortsskolor”.
”Lejonparten av källmaterialet är opublicerat och inte heller systematiskt arkiverat någon annanstans”, fortsätter Tossavainen.

Bägge dessa rapporter saknar i stort sett jämförelser bakåt i tiden.
Men sådana finns. Den israeliska statens samordningsforum för bekämpning av antisemitism publicerar incidentrapporter och årliga sammanställningar. Den senaste sammanställningen, publicerad för bara en vecka sedan, visar att antalet antisemitiska incidenter minskar i världen – från 1 079 för 2002 till 983 för 2003. Undantagen är Frankrike, med en ökning från 77 till 141, och Ryssland, från 71 till 119.
Att siffrorna för Sverige är lägre än Säpos dito illustrerar dock också ett källproblem, liksom att definitionen av antisemitism, åtminstone av samordningsforumets hemsida att döma, tycks innefatta det mesta av kritiken mot Israel.

Men incidenter är inte det enda måttet. Två färska italienska opinionsundersökningar – den ena inom Italien, den andra i åtta EU-länder – visar att klassiska fördomar om judar lever kvar.
Den italienska rapporten, med titeln Ett virus under inkubation, oroas särskilt över att en tredjedel håller med om den klassiska stereotypen om hemlig judisk kontroll över finans och media, och bägge rapporterna anar en korrelation mellan israelisk politik och antisemitismen, men avhåller sig från att dra långtgående växlar. De varnar bägge för att det finns en hög risk för inkubation av fördomar i vissa områden i Italien. Huruvida detta innebär en ökning står ej klart, liksom om det finns något samband mellan fördomar och antisemitiska handlingar.
Fördomarna är starkast i Österrike, Tyskland, Spanien och Italien, alltså andra världskrigets fasciststater, och bland äldre människor med låg utbildning och högersympatier.

Finns då inga säkra siffror? Svaret torde vara nej. Brottsförebyggande rådet, Brå, håller för närvarande på med en större attitydundersökning bland svenska skolelever, som presenteras senare i år.
Den enda indikator som återkommande används är Säkerhetspolisens årliga rapport kring hot mot rikets säkerhet.
Säpo använder samma metodik från år till år, och mäter antisemitiska, rasistiska, vänsterextrema och djurrättsrelaterade brott på en enkel grund – antalet polisanmälningar där anmälaren angivit att en sådan koppling är möjlig, eller där andra tydliga tecken finns på denna koppling.
– Vi för bara statistik över anmälda brott. Det finns ett stort mörkertal och man kan inte säga något om själva nivåerna utifrån enbart statistik, säger Michael Johnson på Säpos författningsskydd.
Rapporten för 2003 kommer att presenteras först senare i vår och till dess vill Johnson inte uttala sig närmare om nivåerna. Men det har gjorts en preliminär sammanställning där det första halvåret 2003 och första halvåret 2002 jämförts.
Och här finns inga tecken på att den antisemitiska brottsligheten skulle ha ökat, enligt Johnson. Möjligen tvärtom.
På frågan om det finns mellanliggande faktorer, som förändringar i benägenheten att polisanmäla, eller i polisens interna rutiner, är Michael Johnsons svar ”troligen inte”.

Säpos statistik tar sikte på flera olika typer av så kallade hatbrott, varav de antisemitiska brotten är den tydligt minsta gruppen.
Och en annan skillnad är mot vem brotten slår. Drygt hälften av brotten där vänsteraktivister misstänks – de vanligaste är skadegörelse och klotter. De antisemitiska brotten drabbar i något högre grad människor direkt. Hets mot folkgrupp och olaga hot/ofredande står för två tredjedelar av brottsrubriceringarna. Misshandel är ovanligt.
Vad gäller främlingsfientliga brott, vilket är den ojämförligt största kategorin, är det än tydligare att det är enskilda människor som drabbats. Samma gäller de homofoba brotten. Misshandel och olaga hot/ofredande står för nästan två tredjedelar av anmälningarna.
Det kan också nämnas att Säpos statistik inte särredovisar den brottslighet som vänstern drabbas av från extremhögern. Vid över 100 tillfällen har lokaler vandaliserats eller fått fönstren krossade.
Bara ett åtal har väckts, visade en granskning i Aftonbladet i april 2003. Vid ett tjugotal tillfällen har medlemmar i Ung vänster misshandlats och mordet på syndikalisten Björn Söderberg måste förstås nämnas.