I Torbjörn Flygts senaste bok får vi följa en grupp ganska vanliga människor med olika social bakgrund. I centrum har vi tre par ur tre samhällsklasser där den interna konflikten dominerar. Vi får följa dem i utvecklingen, eller stagnationen, av deras konflikter. De rör sig inom ett snävt geografiskt område men kommer bara i anonym kontakt med varandra.
Torbjörn Flygt slog igenom med sin bok Underdog för några år sedan och sällade sig med den till den växande skara författare som tog sig an klassperspektivet med stor framgång.
I Himmel kastas man mellan en rik överklass, en utfattig medelklass och frustrerade invandrade pizzabagare.

Läser man boken med fokus på genus och etnicitet blir man inte glad. Louise och Fredrik är ett ganska odrägligt rikemanspar där kvinnan längtar sig sjuk efter sin man som hon tror bedrar henne regelbundet och därför själv skaffar sig hemlig älskare, som hämnd. Lena är lärare och hennes man Janson arbetslös och så sjuk av sitt spelberoende att familjen hamnar i misär. Lena förlåter honom, och förlåter honom i evighet, och är beredd att gå över lik för att rädda honom från polis och konkurs. Parvaneh och Rezwan kommer från Iran och driver en pizzeria, där mannen dessutom ägnar sig åt att stundtals dansa pardans med och stundtals misshandla sin kvinna (sic!). Parvaneh lyckas dock frigöra sig, börjar på SFI-kurs och förälskar sig i en kurskamrat, Amir. Han i sin tur skrämmer henne genom att på egen hand planera deras framtid utan att rådgöra med henne.

Det ryms mycken mänsklig tragik i berättelsen men ofta får man en känsla av att stora delar av texten är slarvigt tillkomna. I en scen klär kvinnan av sig och närmar sig sin älskare ”naken”, i nästa ögonblick klär han av henne bh och trosor. Det irriterar också när berättarrösten kommer in i texten och tilltalar huvudpersonerna eller inställsamt försöker skapa en sorts pakt med läsaren. Och dialogen på stapplande svenska mellan Amir och Parvaneh är så orealistisk att man kommer att tänka på skojspråket i någon Disneyfilm. ”Jag tjena mig let som en fjeril” blir bara en elak parodi på ”invandrarsvenska”.
Men det finns ljusglimtar. Lena får representera den eviga om än hopplösa kärleken och Fredrik är skeptisk till våra medier: ”tevesnickarnas inredningstips (är) program som /…/ är till för att hålla arbetarklassen sysselsatt med ett harmlöst karvande vid snickarbänken i stället för att ägna sig åt politik och smida revolutionsplaner”.