Jag väljer ett citat från 1527 ty liksom vi inte är den första generationen i historien är den folkliga kampen inte av i går eller ens av vår tideräknings årtusenden. När Paracelsus höll sina föreläsning hade det tyska bondekriget just slutat med de upproriska böndernas nederlag. De kastades ned i livegenskap för århundraden framåt.
Vi kan i efterhand förklara orsakerna. Men det var inte skrivet i någon stor bok därovan. Nederlaget i det tyska bondekriget 1525 eller för den europeiska demokratiska revolutionen 1848 och Pariserkommunen 1871, liksom krigs-utbrottet 1914, Hitlers erövring av makten i Tyskland 1933, det andra världskriget eller den pågående nedmonteringen av strukturer som Folkhem i Sverige och Sozialstaat i Tyskland – för att bara ta några exempel – är alla förklarliga. Vi kan i detalj studera vad som ledde fram till det som för folket blev katastrofer.
Men de var inte förutbestämda. Det finns i varje ögonblick oändligt många möjligheter inom de givna förutsättningarnas ram. Det är inga krafter som verkar; historien gör alls ingenting med oss. Människan skapar sig själv, som Hegel påpekade. Det är folket, massorna, som dag för dag i arbete och kamp driver utvecklingen.
Klassernas kamp är ända sedan klassamhällets tillkomst oundviklig som att det med rådande naturförhållanden är oundvikligt att regn faller och floder flyter mot havet. Den pågår – i skiftande former och under olika förklädnader – oavsett samhällets officiella struktur och ideologi. Den pågick i Hitlers Tyskland liksom den pågår i dagens Sverige.
Alltså nödvändigheten att känna tidens ålder för att ge möjlighet att handla medvetet, bryta den onda cirkeln av nederlag och utnyttja den stora frihet inom de givna förutsättningarna som öppnas för oss i vart ögonblick.
Nu monteras folkhemmet ned kring oss. Visst kunde vi på vänsterkanten hävda att socialdemokraterna bara högg huvudet av kapitalismens skugga; men reformerna uppfyllde folkliga krav. Det var därför – och inte av stor kärlek till ledarna – som folk troget röstade för dem i val efter val.
Men det är inte av ond vilja politiker i hela den värld som kallas västlig skär ner socialvård och pensioner, lägger ner skolor och bibliotek och sjukhus. Klantiga privatiseringar som den av posten och järnvägen kunde kanske genomförts på skickligare sätt men det är lika omöjligt för lokalpolitiker i Fagersta att bevara sjukhuset som för rikspolitiker att bevara postverket eller för någon regering i vår del av världen att säkra pensionerna.
Om de inte snabbt skär ner kommer alla deras stater att göra statsbankrutt senast år 2020!
Skälet är enkelt. Marknadsekonomin tvingar fram denna utveckling i Sverige som i Tyskland och alla andra våra länder. Kapitalismen är – precis som Marx och Engels påpekade – på en gång frigörande och sönderfrätande. Teknik och vetenskap skulle kunna säkra rika och fria – och långa friska – liv åt varje människa på denna jord. Men marknadsekonomin omöjliggör detta. Inte för att kapitalisterna är omoraliska utan för att de inte kan annat än värna profiten. Handlar de på annat sätt går de under på marknaden. Varken kapitalister – oavsett hur mycket de kontrollerar – eller politiker – oavsett sin officiella partifärg och vilja – kan handla mot marknadens lagar. Försöker de då krossas de.
Men den privata äganderätten till produktionsmedlen och marknadens frihet är lika mycket och lika litet givna av naturen som en gång träldom, livegenskap och adelsprivilegier. De ena som de andra skrevs dock in i lag. Äganderätt och marknadsfrihet nu till och med i EU:s grunddokument. Alltså klart och tydligt säga att då sådan är den författning vi skall leva under är vi öppna författningsfiender. Dessa friheter måste avskaffas. Alla Europas säkerhetstjänster ställs nu på vakt mot sådana frihetsfiender vilka helt vill upphäva privat äganderätt till produktionsmedlen, avskaffa marknadens frihet och med folkstyre utnyttja teknik och vetenskap till att tillfredsställa alla människors på denna jord behov; de växande.
Visst vore det frihetsavskaffandet, expropriationen, enligt gällande lagar olagligt. Men – som Strindberg påpekade – det blir lagligt när vi efteråt klubbar en lag som förklarar det lagligt.
Det jag sagt har stått i de socialdemokratiska och socialistiska och kommunistiska partiernas program sedan mitten på förrförra seklet.
I regeringsställning har dessa partiers representanter sedan verkställt marknadens krav. Men är jag moraliskt upprörd? Icke! Alla vet vi att en åsna lastad med guld tar sig över de högsta murar och medvetandet förändras med positionen.
Det var på 1930-talet jag redan som barn hörde socialdemokraten Sven Backlund klaga över att SSU höll på att förvandlas till köbildning. Konsum var, när jag först blev medlem, nästan något slags folkrörelse. Nu är också det som de privatägda företagen en direktörernas egen kravmaskin. Chefslönen också i vad som var Konsum är nästan fyra gånger mer i månaden än vad jag tjänar om året. För att inte tala om vad den politiska och ekonomiska nomenklaturan i stat, verk, landsting och kommuner kapat åt sig.
Anarkist är jag inte. Det behövs organiserad politisk verksamhet. Parti måste till. Men hur handla för att inte topparna kapar partiet (staten) och blir en ny helt egen borgerlighet? Lösningen är den som Pariserkommunen förordade: högsta förtroendeersättning en normal industriarbetarinkomst. Samt tummen ständigt i ögat på dem.
De skall kunna entledigas när så behövs. Recall, kallas det på författningsspråk.
Allt går igen. Just nu kolonialismen. Den är inte neokolonial. Den är artonhundratalskolonial. Krig, erövring och ockupation för råvaror (olja till exempel) och geopolitiska målsättningar. Nu som förr kommer erövringskrigen att föras med idealistiska motiv. Britterna spred civilisation och teknik till Indien så att Bengalens slätter vitnade av vävares ben. Mussolini erövrade Abessinien för att göra slut på slavsystemet. Tsaren kämpade för de små kristna folkens frihet, Hitler för en äkta europeisk frihet av förbundna stater. Nu som förr samma hyckleri.
Fast i Washington talas till och mer än mer om Gud än vad britterna gjorde för hundrafemtio år sedan. Nå, Förenta staterna och dess lydstater kommer för profitens och maktens skull att driva många krig ännu. Att Förenta staternas världsmakt står på lerfötter är en sak; men man bör minnas att det är med jättar på lerfötter som med papperstigrar – de har verkliga klor.
Det blir därför en blodig tid, blodiga decennier, kanske blodiga sekel. Men erövraren, ockupanten, lever farligt. I det ockuperade Irak skjuts ockupationsmaktens soldater. I går sprängdes tyska soldater till döds utanför Kabul. De dog av samma skäl som de tyska ockupanterna dog i Frankrike eller Vitryssland under det kriget. Visst var de arma satar, de tyskar som sköts då och sprängdes nu. Men det var det rätt att de dog liksom det var rätt att brittiska ämbetsmän dödades under Quit India-kampanjen 1942. Hangmen also die, som det på engelska hette när Heydrich likviderats. Vad hade den tyska soldatesken där i Afghanistan att göra? På maffians uppdrag skydda opieexporten? Detta bör sägas mycket tydligt, på det att krigspropagandan inte blåser dunster i ögonen på tv-tittarna.
Förenta staterna abrogerar – som det heter på fint språk – det som varit ett internationellt rättssystem. Presidentens män – och kvinnor! –upphäver också inom landet det som var de borgerliga revolutionernas stora landvinning: de medborgerliga fri- och rättigheterna.
Just nu böjer sig EU för kravet att Förenta staterna skall få de personer de kallar terrorister utlämnade. Ja, dessa kräk till justitieministrar vågar inte ens säga herrefolket på andra sidan Atlanten att varje sådant avtal är otänkbart så länge fångarna hålls i Guantánamo i strid med all hittillsvarande rättsordning.
Jag är gammal nog att ha varit med om att söka sätta råg i ryggen på den mjukt eftergivna svenska samlingsregeringen. Nå, de var inte bara mjuka. Några trodde att Hitler skulle segra – som några nu i den svenska regeringen tror att Förenta staterna är på segertåg. Nå, vi skämde ut dem så de fortfarande inte blivit historiskt rena. Det bidrog till att andra höll sig rena om näsan. Vi bör göra så igen. Förmår vi inte sätta råg i ryggen på statsminister, utrikesminister och justitieminister då kan vi skämma ut dem.
