Philippe Claudels genombrottsroman Grå själar är en ovanlig bok. En melankolisk resa tillbaka till en förfluten och instängd småstadsvärld, vars rutiner bara marginellt verkar störas av världskriget utanför portarna. Den lilla staden, nära första världskrigets slaktbänkar i östra Frankrike, styrs av en självgod och självupptagen tjänstemannaöverhet. Berättelsen kretsar kring åklagaren, domaren och borgmästaren. Alla andra invånare, degraderas till bifigurer, bara elitens betjänta blir intressanta för berättaren, en gammal polis.

Kriget, vars kanonmuller hän­ger tungt över staden, är ständigt närvarande, men ändå långt borta. Stadens civila liv fortsätter med kanonmullret i bakrunden, nästan som om inget hade hänt. Någon militär sällar sig så småningom visserligen till stadens tjänstemannaelit, men annars verkar allt vara precis som förr. Nästan, i alla fall, men under ytan påverkar kriget ändå människornas själsliv.
Grå själar är en besynnerlig skildring av den enskilda människans upptagenhet med den egna lilla lyckan, eller snarare, olyckan. Den gamla polisen som minns krigsåren var aldrig direkt berörd av kriget. Hans berättelse kretsar kring ett barnamord, som skedde samtidigt. Till en början verkar romanen handla om överhetens ointresse i mordfallet. Snabbt hittas en syndabock i gestalt av en deserterad soldat. Soldaten arkebuseras – av militären för fanflykt. Ingen bryr sig om sanningen.

Men romanen handlar bara ytligt sett om mordet. Berättelsen kommer alltmer att fokusera på den ensamhet och smärta som enskilda individer känner över förlusten av sina älskade. Och till slut flätas samtliga huvudpersoners öden samman på ett mycket oväntat sätt.
Boken är så en intensiv berättelse av om individuell smärta och bitterhet, inte en konsekvent miljöskildring eller någon deckare.
Det är en berättelse om ensamhet och förakt för människan, och om den lilla, privata olyckan som blir större än de stora katastroferna, för den självupptagna individen.