När Aftonbladet fredagen den 30 mars publicerade sin artikel om att jag och min hustru Andrea upphävt vår påbörjade skilsmässa skrev jag en text som var på en gång principiell och avsiktligt rätt naket uppriktig. Den publicerade jag sedan i Klassekampen i Norge och nu i Flamman i Sverige. Varför det?
Jo, ty mitt i all officiell frigjordhet märker jag också på det som kallas vänsterkanten att ett som under medvetandeytan driver oss – mig som dig – lätt oskadliggörs genom att växlas ned i teknik och romantik. Passionen, den sexuella.
På radion hör jag att några journalister säger sig inte begripa vad jag menar med att ”två starka drifter ger livet mening; arbete och kön.” Nå, inte kan de mycket om Friedrich Engels och inte heller kan de haft närmare kontakt med den intellektuella vänstertraditionen från vårt skandinaviska trettiotal. Den som styrde mig för sjuttio år sedan när jag på en gång tog politisk ställning och inledde mitt aktiva sexuella liv. Som fortfarande styr.
Ett annat skäl var att jag medvetet skrev som en utmaning mot det åldringshat som är tradition i vår svenska kultur. En arbetande åttiofemåring med orgasmer är de rättänkande (också till vänster) en styggelse.
Men så här var det:
Jag har skrivit det förr och det gäller än. Två starka drifter ger livet mening; arbete och kön. Nu står i tidningen att jag och Andrea Gaytán Vega, min hustru, beslutat oss för att inte gå vidare med skilsmässan utan söka fortsätta äktenskapet, nu som särbo.
Detta skall jag förklara och tydliggöra då det inte är privat utan rör det oss alla djupast personliga.
Men först ett påpekande. Konflikterna i och kring oss var inte hemliga. De blev ytterligt publika, många drogs in. Några reagerade häftigt. Hon gick till direkta angrepp – i sak oriktigt menade jag – mot vissa vänner. Hon polisanmälde mig – på felaktiga grunder menade jag – för misshandel och olaga hot. Ett hennes handlande som skulle gett mig långt fängelsestraff om inte Tingsrätten klokt nog avskrivit målet. Jag säger inte att det bara är att stryka över och gå vidare. I stället söka reda ut och oskadliggöra.
När det är skrivet, över till det egentliga ämnet. Det personliga som är allmänt; könsligheten, det i personligheten oss djupast styrande.
Andrea och jag är olika. Eller både och. Hon var ordförande för Fackligt Aktiva Invandrare och sitter nu i styrelsen för Socialdemokraterna här i Fagersta, jag är partilös kommunist. Fast vi är överens om sådant som att Sveriges krig mot Afghanistans folk är orättfärdigt. Vi har inte samma syn på konst (hon tycker om Frida Kahlo och Picasso – om vilka min tveksamhet är känd), inte samma musiksmak och läser helt olika.
Vi reagerar olika och Andrea kommer i konflikt – ofta svår – med personer jag står nära. Och tvärtom. Till och med i det mest grundläggande är vi även kulturellt helt olika. Visst kan jag, långa stycken utantill, den Luther som bestämt oss men jag är helt utan tro. För Andrea, mexikanska, är Nuestra Señora de Guadalupe bestämmande även om hon i sin Kyrkas mening nog inte är särskilt rättrogen.
Dock är vi bundna vid varandra. Bonded skulle jag nog säga på engelska. Brecht – som ju visste mycket om det – skrev en ballad om detta som det sexuella slaveriet. Ebbe Lindes översättning är kongenial:
”Där står nu en på galgen, sista pinnen,
kalken är redan köpt att pudra in’en
hans liv hänger på tråd, och den har sprickor,
och vad har grabben då i skallen? – Flickor.
Strax under galgen ska han ännu dit.
Det är det sexuella tyrannit!”
(Tolvskillingsoperan, Tiden 1957 s 124.
Övers. Ebbe Linde.)
Dock bonded, hörigkeit, eller på svenska slaveri stämmer ordrätt inte. Det jag nu skriver om är en gemensam grundläggande bindning. En de flesta av oss någon gång upplevt men jag inte hör om i det allmänbildande ”Ligga med P3” där jag annars får veta hur sperma smakar och hur flickor gör när de onanerar och vad man skall tänka på om man har trång förhud för att inte drabbas av spansk krage.
Man skriver till mig förmanande om hur jag skall undvika Andrea. Andra skriver till henne om hur hon skall akta sig för mig. Men så uträknat kan livet inte bli.
Det var det inte för tolv år sedan heller när vi sågs första gången på Tina Modottiutställningen på Moderna Museet. (Modotti, en kvinna som – såväl intellektuellt och konstnärligt som sexuellt – levt i mina drömmar sedan jag första gången såg hennes bilder och henne själv så som Weston och Diego Rivera återgett kroppen hennes.) Andrea och jag såg varandra och stod där.
Vi reagerade båda. Det är svårt att säga vad det är som bestämmer. Feromoner kanske, eller ett rörelseschema eller en röstens timbre. I vart fall något djupt drabbande. Gun Kessle som kände mig – vi var ju samman i femtiotvå år innan hon dog – gick fram till oss där vi stod och sade under det hon drog mig åt sidan:
– Den flickan skall du låta vara.
Gun var sedan nära väninna med Andrea. Skärmade av mig kan man säga. Jag inte ens försökte stöta – som man sade – på Andrea.
Först när Gun var fyra månader död och Andrea var här för att ge mig en mexikansk middag gick jag utan eftertanke på kvällen över till knektstugan där hon skulle sova och utan att någon av oss sade ett enda ord var vi sedan stormigt samman hela resten av natten. Efter att vi kunnat träffas ytterligare två gånger blev det skottdag, då ringde hon mig och friade.
Det vore fel att mena att äktenskapet sedan enbart blev sexualitet. Det var trots alla våra olikheter kompisskap också. I sexuell mening trohet därtill. Jag var totalt ointresserad av vilka killar hon haft under åren liksom hon inte frågade mig om kvinnor. Men vi skulle inte vänsterprassla så länge vi var ihop.
Dock efter ett sista år av präglat av intensiva konflikter, därefter sexuell kyla och till slut katastrofala gräl förvandlades äktenskapet till ett helvete där också vännerna blev utsatta. Vi skrev till rätten om skilsmässa. Ilska. Gräl. Hon talade med Aftonbladet om min uselhet och hur vännerna bedrog oss. Men om det materiella gjorde vi upp utan bråk ty sådant skiter jag i och hon fick tag i en hygglig bostad.
Allt var över. Hon hade hittat en ny karl hörde jag; hon skrev om det med bilder och allt på Facebook. De skulle flyttat samman första april och kanske till och med gifta sig i framtiden, när Tingsrättens dom stadfästs och hon blivit lovlig. Också jag sökte en ny. Det är ju inte gott heller för mannen att leva allena.
Till Jan Myrdalsällskapet i Varberg skänkte jag vad jag ägde, en kilometer eller så böcker, därtill samlingar (utom den utställning ”När gatan tog mediemakt” jag arbetar med) och min dotter Eva Myrdal deponerade dit Indienbiblioteket. Copyright efter döden är en styggelse, allt jag gjort skulle därför bli fritt. I och för sig hade mina föräldrar gjort detsamma med sitt och även med sin copyright. I det fallet var vi lika. När allt flyttats, fastigheten sålts och reavinstskatten betalats skulle jag alls ingenting äga utom den gravrätt farfar skaffade i Gustafs innan han dog 1934. Den rätten löper till 2034 eller till tjugo år efter min död om jag blir länge levande. Där har Gun begravts och dit skall jag när jag dött.
Vänner hjälper till med flytten. Allt märktes hyllmeter efter hyllmeter och packades i ordentligt etiketterade lådor för att det skulle kunna ställas upp utan svårighet. Den ena lastbilen efter den andra hade gått. Det kändes för mig som stora friheten. Jag hade nu varit på bokmässa i Leipzig där min bok om det indiska upproret släpptes på tyska. Där hade jag nåtts av telefonbesked om att jag direkt skulle till Bangladesh.
Tre dagar skulle jag vara hemma. Jag ringde Andrea. Hon borde hämta en låda med handlingar, betyg och anteckningsböcker och annat hennes som låg i uthuset. När hon sedan kom såg jag det direkt på henne och reagerade själv kraftigt. Men just som jag tog steget mot henne ringde mobilen. Det var Bangladeshs ambassadör som ville tala med mig. Under det vi talade såg jag hur Andrea ryggade. När samtalet var över sprang jag till bilen dit hon hunnit men hon bara vinkade avvärjande och körde.
Det visade sig att det var bra att hon gjorde det ty under färden in till Fagersta bad hon till Madonnan, ”la guadalupana” för att veta vad hon skulle göra.
När hon kom hem sade hon det, då reste han på sig, packade två väskor och flyttade hem till sin mamma.
När hon så kom till mig var hon därför fri. Även jag var fri ty den kvinna jag spunnit på hade brutit. Det blev oss en lika omvälvande stormig könsnatt som den första natten för fyra år sedan.
När vi vaknat letade hon rätt på min vigselring som låg bland bråten på nattduksbordet, trädde den på mitt ringfinger och sade:
– Du är ju min man.
Jag sade henne att hon var dum – kanske sade jag: ”idiot” – som tog mig när hon kunnat ha en fyrtio år yngre man med god fast inkomst. Jag är gubbe, äger ingenting, har låg pension och vacklande författarinkomst. Hon sade att det inte spelade någon roll. Hon visste nu att det var mig hon ville ha sexuellt. När hon sade detta blev jag omedelbart störtkåt.
Vi skall vara särbo, som det heter. Det finns också ekonomiskt varken band eller ansvar mellan oss då äktenskapsförordet gäller. Vi har resonerat om hur vi skall kunna undvika konflikter och undvika att dra in vännerna i dem eller göra dem offentliga om de uppstår.
Jag hoppas vi lyckas. Men det som gör att denna berättelse alls inte är privat trots att den är personlig är att så här är det ju inte bara för oss två. Det finns djupt nere i allas våra personer känslor och styrande drifter vi inte råder över. I bästa fall kan vi medvetandegöra oss om dem och söka styra skeendet bort från katastrofer.
