Många knepiga frågor diskuterades på Språktidningens arrangemang på Rival i Stockholm den 26 mars, med den trendiga titeln ”Dialektfrossa”. Där hade chefredaktören Patrik Hadenius bjudit in Fredrik Lindström till en uppsluppen genomlysning av olika dialekter.
Fredrik Lindström redogjorde för begreppen dialekt; sexolekt, relaterat till kön; kronolekt, relaterat till ålder och sociolekt, relaterat till klassbakgrund.
Själv har jag intresserat mig för sociolekter och klassbakgrundens betydelse för hur barn lär sig sett ur ett didaktiskt perspektiv.
Modern forskning har visat att sociolekter har betydelse för hur ”duktig” man blir i skolan. Man har undersökt hur barn från olika samhällsklasser socialiseras in i språket och hur det språket uppfattas i skolan. Om två femåringar, en från arbetarklass och en från medelklass, ska återberätta en bildserie, så kan man se en stor skillnad i sättet att använda språket.
Det handlar om skillnader som innebär att medelklassbarnet beskriver tydligare för en åhörare och arbetarklassbarnet använder färre och enklare ord.
Detta förklaras med att medelklassbarnen är mera vana vid att ”läsa” böcker och lär sig tidigt att berätta och svara på innehållsfrågor. Det är viktigt att påpeka att det inte handlar om skillnader i ”intelligens” hos barnen.
En forskare i USA har inriktat sig på studier av språket i olika folkgrupper. Hon fann att de svarta arbetarbarnen sällan hade leksaker eller barnböcker, men däremot lekte de med allt som fanns i deras miljö. De fick sällan höra sagor och lärde sig alltså inte att svara på ”vad-frågor” av typen Vad heter vovven? Istället var de vana vid att få autentiska eller ”äkta” frågor som Vad gjorde du med hundvalpen? Dessa barn är ofta goda muntliga berättare och använder sig ofta av rollspel. Men när de börjar skolan möts de av skolans konstruerade vad-frågor som de inte känner igen. De har helt enkelt andra förmågor än dem som skolan uppmuntrar.
En tröst är att skolan i dagens Sverige har kommit en bra bit längre när det gäller att förstå barns olika sätt att lära. Men tyvärr finns det fortfarande rester kvar av de ”medelklassvärderingar” som länge präglade skolan.
Om skolan ska vara ”en skola för alla” så måste den kunna hantera de olika ”språk” och andra förmågor som barn från olika miljöer kommer till skolan med. Och då blir Jan Björklunds farliga tillbakablickande och okunniga tolkning av skolans lärandemiljö en ännu värre stötesten för pedagogerna.
