Känslomässig, högaktuell och lättläst. Nära döden är en oerhört viktig bok om hur dödstraffet fortfarande försvaras, medan de dömda förvaras bakom isoleringsglas intill döden. Vem har egentligen rätten att döda i lagens namn, vad gör de som utdömer dödsstraff till bättre människor än de som är dömda till döden. Är det för att de ger de dömda en sista måltid? Eller för att det är kliniskt, planerat och utan blod?
Lars Åke Augustsson har brevväxlat med tre personer som är dömda till döden i Texas under många år. En inledning med utförliga brev, intervjuer och fotografier, en inledning att sträckläsa. Det är nära och känslomässigt men aldrig sentimentalt.
Utöver de dömda kommer både deras och offrens anhöriga till tals. Bilder från olika håll korsar varandra och Augustsson gör en journalistik där han belyser och visar på nyanserna och är inte rädd för att ge en bild som innehåller såväl offer som bödlar. Efter den privata starten beskriver han det systematiska förtrycket av svarta och fattiga i dagens Amerika. Han refererar rapporter som studerat hur den etniska tillhörigheten påverkar domsluten med slutsatsen att ”den texasbo som mördar en vit löper fem gånger större risk att dömas till döden än den som mördar en svart”. Texas har ännu aldrig avrättats en vit för mord på en svart.
Vidare intervjuar han fängelsepersonal, forskare, advokater och offer, men även dödsstraffsförespråkare som dödar i både offrens och de anhörigas namn. Men även anhöriga som inte alltid är ute efter hämnd, eftersom deras sorg inte lättar av att ytterligare en dör.
Ibland dyker det upp siffror som att det finns ”mera än tio gånger så många licensierade vapenhandlare i USA som det finns McDonaldsrestauranger; 142 000 mot 12 000. Skjutvapen dödar cirka 35 000 amerikaner per år; USA ligger 19 gånger högre i antal mord med skjutvapen än något annat än de 25 rikaste länderna i världen.” Siffror som oroar och lättheten att komma över vapen i USA är ett problem, liksom det faktum att nästan alla som sitter på Death row har blivit grovt misshandlade som barn. Men de flesta som sitter på Death row har mördat. Är det för den sakens skull rätt att bekämpa våld med ännu mera våld? I Texas svarar många svarar ja på den frågan om de inte tänker på problemet, medan siffran sjunker något när de tar ställning till om det är rätt att det oftast drabbar fattiga, svarta, latinska och förståndshandikappade. Det är inte rätt att fler svarta sitter i fängsligt förvar än går på college. Det är inte rätt att den rättvisa du får beror på vad du kan betala. Dessutom har de stater som använder sig av dödsstraff inte lyckats avskräcka människor från att begå brott eftersom våldet ofta är högre där. Redan Albert Camus förstod att en mördaren sällan har en aning om att han kommer att döda före kvällen. Dödsstraffet blir ett gränsvärde för vad makten kan tillåta sig, en krigshandling och en handling av uppgivenhet.
I den amerikanska konstitutionen förekommer ofta Justice for all och George W.Bush lär, som guvernör i Texas, ha sagt att ”Som jag ser det, har inte en enda oskyldig avrättas sedan jag blev guvernör.” Det är uppenbart att rättvisan bara gäller ett fåtal och att han tror sig vara någon helt annan än den han är. Medan journalister fortsätter intressera sig för dödsdömda om det har varit spektakulärt blodigt eller om förövaren är väldigt ung. Annars spelar det inte så stor roll om ytterligare en dör.
Lars Åke Augustsson har skrivit en angelägen bok om dödsstraffet och Texas. Om hur utsatta och jävliga människor är mot varandra med många referenser och lästips. Nära döden får inte gå obemärkt förbi.