En 73-årig kvinna för en dialog med sitt andra jag om kroppslig längtan, skam och skuld i Elsie Johanssons senaste bok Sin ensamma kropp. Och som alltid i hennes böcker spelar klassperspektivet en stor roll, denna gång i form av den klassresa som huvudpersonen Maliss, eller direktörskan Parre, hela tiden återkommer till.
Fru Parre går omkring i sin stora lägenhet med dyra möbler, mattor och konst. Hon är änka efter direktören Parre som drev ett vinstgivande åkeri och som hon gifte sig med som artonåring. Det som hon ständigt grubblar på är två ting, sin stora skuld till Parre och sin vånda inför tanken att ringa upp, eller inte ringa upp, Bockberg, hantverkaren som har uppvaktat henne med blommor.
Det är medan hon slits mellan dessa tankar som hon för en dialog med ett jag, som tilltalar henne ”du” och som stundtals uppmuntrar och sporrar henne och stundtals tvivlar och ifrågasätter hennes ärlighet. Men det som känns särskilt äkta och engagerande, i hennes uppgörelse med sig själv, är tillbakablickandet på ungdomen, uppväxt, föräldrar och annat som för henne från fattig arbetarklass till välbärgad direktörska.
Vad vill hon ha av Bockberg? ”O, vad jag vill röra, beröra och smaka! Uppfylld vill jag bli, djupast in i knipans glupskaste gömma. Explodera i ett skrik.”
Så fortgår det sida efter sida och vi får lära känna denna kvinna in på bara skinnet när hon sent i livet förtvivlat söker ge en chans till sin ”överblivna, oanvända kärlek”.
Men startsträckan blir lång och medan jag närmar mig slutet kommer jag att tänka på det som sägs om teaterns dramaturgi: Om det visas en pistol i första akten måste någon ha blivit skjuten i sista akten. Och jag börjar tvivla på om vi får veta i boken om pistolen har använts överhuvud taget.
Här ska inte avslöjas hur det går men visst blir det skjutande av, för att fortsätta med teaterns metafor. Ändå slutar boken med ett frågetecken. Läsaren kan fritt få fantisera för sig själv hur fru Parre går vidare i livet.
Elsie Johansson handskas obehindrat med språkets alla stilmedel, som alltid. Språket flyger i fru Parres tankar mellan det högtravande (”Jag, Marie-Louise Parre, född 1935, anser mig vara en mycket förnuftig och rationell person”) och det banala (”Jag fick spela ensam på den scen som är livet”) utan att det känns konstruerat.