Det är inte som förr. Inget är som förr. Emina Merdzanic, troende muslim och socialdemokrat, fick en chock själv när hon återvände till Sarajevo januari 2004. Det var inte bara ruinerna, de nya gränserna och ekonomin som var i spillror. Något hade slagits sönder i människorna också.
– Jag undrade vart den socialistiska tanken tagit vägen. När jag kom tillbaka hittade jag bara en massa konservativa människor. Det är var och en för sig som gäller. Människor tycker att man skall betala sin sjukförsäkring själv. Det är som om Jugoslavien aldrig funnits.
Det är inte bara bland de yngre som Jugoslavien är utraderat.
– Många äldre säger: ”jag har arbetat i Jugoslavien hela mitt liv – vad har jag nu?”.
Parallellt med bitterheten finns en nostalgi, liksom i många östeuropeiska länder. Jugoslavien och Tito har en positiv klang för många människor.
– Många romantiserar det: de upplever det nuvarande som en mardröm, Jugoslavien som en dröm. Det var väldigt stabilt för människor. Livet tillsammans med andra fungerade ganska väl: den etniska frågan löstes väldigt väl. Men, det var en diktatur trots allt.
Ofta har Jugoslaviens sammanbrott förklarats med vad man kallar tryckkokarteorin: Tito tvingade folk med olika etnicitet att leva ihop tills det en dag sprack på sin orimlighet. I förlängningen är integration mellan folkgrupper omöjligt enligt denna teori. Men fram till 1970-talet var tendensen tydlig i den motsatta riktningen: blandäktenskapen ökade och allt fler valde att i folkbokföringen beskriva sitt etniska ursprung med ordet ”jugoslav” istället för ”serb”, ”bosnier” eller något annat. Det var samtidigt med den ekonomiska krisen i slutet av 1970-talet som vände trenden tillbaka till den gamla etniska segregationen. Många förstod inte ens att det höll på att hända. Emina bodde i Sverige när den Jugoslavien-tanken började ifrågasättas offentligt.
– I Sverige skedde det innan det hände i Jugoslavien. Min hemspråksklass var till exempel delad redan när jag kom 1986. De sa att det inte fanns något språk som hette serbokroatiska.
Krigsutbrottet var en chock för Emina.
– Jag var på besök i Sarajevo två månader före kriget. Det var ändå efter att striderna mellan kroater och serber hade börjat. Men ingen pratade om kriget. Man hade känslan av att folk inte ville veta.
De etniska sprickorna var inte nya. Även om etniciteten inte spelade någon större roll på arbetsmarknaden i Jugoslavien och den federala apparaten med armé och byråkrati strävade mot integration, fanns hela tiden gränserna kvar. Även om man umgicks ville föräldrarna helst att man gifte sig inom sin etniska grupp. Och islam tolererades, men sågs inte med uppskattning i det titoistiska Jugoslavien, menar Emina. I den etniska konflikten i Bosnien fanns också andra sociala mönster.
– Grovt kan man säga att många av serberna bodde på landet och var lågutbildade, medan muslimerna i Bosnien var en urban befolkning.
I kriget fanns drag av revansch likväl som tvånget att försvara sin etnicitet gentemot de andra, menar Emina.
– Politikerna manipulerade folket på alla sidor med skrämselpolitik. Och inte minst använde man landsbygdsbefolkningen eftersom etnicitet och religion är det som gäller på landet. De nationalistiska partierna har gett dem positioner.

Kriget är slut. Alla förlorade. Eller rättare sagt, alla utom ett mycket litet fåtal förlorade ekonomiskt, förlorade rättigheter, tryggheten och sina vänner. Men vem vann av dessa serber, kroater och bosnier. Alla vann! Om de var bosniska, kroatiska eller serbiska nationalister, vill säga. För det är nationalisterna som har makten i Kroatien, Serbien-Montenegro och Bosnien-Herzegovina. Dessa partier är mycket lika varandra ideologiskt. Och när de hotas av vänsterkrafter, samarbetar de och skyddar varandra. Men de hänger ihop på ett enklare sätt: ju mer hotfulla de andra etniska partierna är, desto bättre skäl har de själva att existera för sin etnicitet.
Okej, de vann.

– Men ingen är nöjd egentligen. Man kan inte ens komma överrens om någonting. Att bygga en motorväg över gränserna är omöjligt. Alla klagar, ingen gör någonting och alla röstar envist på dessa partier.
Bosnien styrs av de nationalistiska partierna. Men över hela den bosniska statsapparaten står det organ som skall implementera fredsavtalet, OHR, The Office of the High Representative, som samtidigt är EU:s representant. Paddy Ashdown, som innehar detta ämbete har rätt att styra med dekret och att avsätta politiker. Den märkliga lösningen förhindrar krig, menar Emina, men har hittills varit oförmögen att bygga fred.
– Mycket pengar har pumpats in, men OHR har inte kunnat använda sin makt väl. Det finns mycket okunnighet om landet och man har inte lyckats bryta den etniska uppdelningen. I grunden har de inte klart för sig vilket samhälle som skall byggas upp.
Kriget tog slut i november 1995. Nu återvänder flyktingarna långsamt, några från Sverige, men det flesta från Tyskland. 1 miljon har återvänt, men många har svårt att anpassa sig till livet i Bosnien. Nu ser hon andra komma tillbaka.
– De som återvänder nu klagar mycket. De uppför sig som turister. Det är rörigt, det är skräpigt, säger de. De undviker myndigheter, men det är inte konstigt. Bara att få ett personbevis är en enorm procedur.

Korruptionen florerar, läget blir bara värre socialt, ekonomiskt och politiskt. Det är i detta klimat Emina Merdzanic har till uppgift att organisera fackligt och driva jämställdhetsprojekt.
– Ibland vill jag bara fly!
Det fackliga arbetet går trögt. Arbetslösheten, som ligger runt 50 procent gör att arbetsgivare kan strunta i att betala löner: de vet att deras anställda inte har något val. Många serber och bosnier vill inte vara med i samma fack, trots att splittringen gör det lättare att pressa ned lönerna. Men Emina behandlas inte illa öppet. Möte efter möte i serbiska och bosniska delar ger visst resultat.
– Nuförtiden kan folk festa tillsammans, det skulle vara omöjligt för fem år sedan. Problemet är att man aldrig kan veta vad folk egentligen tycker. Människor i Bosnien kan bära ett ansikte som döljer vad de egentligen tycker.
Jämställdhetsarbetet är ännu mer trögt. 28 procent av kvinnorna förvärvsarbetar, många inom den informella sektorn, helt utan skydd. Inom den offentliga sektorn är löneskillnaderna betydligt mindre än inom den privata, men yrkessegregeringen är mycket stark.
– För facket är jämställdhet något helt abstrakt. Fackföreningsinternationalen har beslutat att det skall finnas kvinnosektioner inom facket och de blir till helt egna organisationer, frånkopplade från ledningen.
Den strategi för jämställdhet som finns bygger på stöd utifrån.
– Jämställdhet är en importvara i Bosnien. Många kvinnocentra har finansierats av EU. Men dessa centra påverkar lagstiftningen och blir en maktfaktor för politiker som vill vinna röster.
Bosnien är, speciellt på landsbygden, mycket traditionellt: kvinnan ifrånsäger sig allt arv vid giftermål och blir därför fattig vid skilsmässa.
Unga tjejer på landsbygden skickas av ekonomiska skäl ibland inte till skolan överhuvudtaget. De blir fast i det gamla samhället. Som om det inte räckte har kriget, med den intensiva krigföringen mot civilbefolkningen, lämnat efter sig många invalider. Så många som 10-12 procent av befolkningen är handikappade enligt Världsbanken. En kvinna som är handikappad är omöjlig att gifta bort.
– Men bosniska kvinnor önskar sig samma sak som alla kvinnor. Lika möjligheter till jobb. Lika lön. Delat ansvar för hus och hem. Arbetsplatser utan sexuella trakasserier. Därför återfinns många kvinnor bland fackets medlemmar: hälften är kvinnor. Kvinnorna stannar kvar som medlemmar även när de får ett bättre jobb. De fackliga kvinnorna är starka och drivande, men de hålls tillbaka av informella mekanismer.

Segregationen idag är absurd, säger Emina. Skolorna är uppdelade i etniskt rena klassen och serber och bosnier klarar inte av att åka skidor i samma backe på vintern. De åker istället till olika backar och bygger på så sätt osynliga gränser för var man kan röra sig och inte.
– Om man är bosnier åker man inte till vissa ställen. Det kan vara farligt. Du vet inte hur polisen kommer att behandlar dig, eller om läkare inte tar emot dig för att du har ett muslimskt namn. Jag har vänner som frågar mig: varför skall du åka dit eller dit? Men det är ju mitt land! Och om jag inte åker över gränserna blir de verklighet.
Emina berättar att hon träffat en serb som var historielärare i Banja Luka.
Serbnationalist som han var fick han medge att hans historieundervisning bara fungerade inom en omkrets på fem mil. På andra sidan gränsen var det den bosniska historien som gällde…
Samma historielärare kunde diskutera kriget, och till och med etnisk rensning men det fanns klara gränser för vad Emina fick fråga om. Republica Srpska, den serbiska entiteten i Bosnien, ett av resultaten från Daytonavtalet, kunde inte ifrågasättas.
– Han sa ”jag har inte varit med i kriget förgäves”. Han hade samma inställning som många serber jag har träffat.
– Jag har träffat ytterst få helserber som förhåller sig kritiskt till den serbiska nationalismen. Men nu efter att tv sänt bilder på serbiska soldaters övergrepp börjar det så smått hända saker.

Det politiska läget är låst av de etniska motsättningarna.
– Alla politiska frågor som diskuteras ses som angrepp på den egna etniciteten och kyrkan. I alla länder av det forna Jugoslavien är religion idag detsamma som nationalistisk ideologi. Även i Bosnien.
Det är inte lätt för Emina att se sin egen religion förvandlad till ett verktyg i händerna på människor hon inte drar sig för att kalla fascister. Enda räddningen för landet i längden är socialdemokratin, säger hon, trots att alla mer eller mindre är påverkade av nationalismen. De är små. I det senaste valet fick de tolv procent. Men i de områden de styr fungerar det bättre, försäkrar hon. Och de är mycket bättre på att arbeta oavsett etnicitet. Det finns till exempel serbiska kommunalråd som sitter för socialdemokraterna och det är inget problem när majoriteten i partiet är bosnier. Men finns det inga andra politiska krafter: vad hände med högern och liberalerna?
– Många blev nationalister. Och de andra vek sig för nationalisterna.
De som inte vill sätta etniciteten i centrum – i allmänhet vänstern – avfärdas.
– Till dem säger man: Jugoslavien spökar igen.

Porträttet

Namn: Emina Merdzanic.

Yrke: Projektkoordinator för jämställdhet och facklig utbildning på uppdrag av LO-TCO:s biståndsnämnd.

Ålder: 33 år.

Bor: i Sarajevo, Bosnien.

Kuriosa: Sommarpratar den 6 juli i P1.