Okategoriserade 29 juni, 2005

– Om FN åker hem bryter kriget ut

Långsamt återvänder människorna till Bosnien. Emina Merdzanic, har bott större delen av sitt liv i Sverige. Nu är hennes uppdrag att organisera människor som stått på olika sidor i kriget.

Det är inte som förr. Inget är som förr. Emina Merdzanic, troende muslim och socialdemokrat, fick en chock själv när hon återvände till Sarajevo januari 2004. Det var inte bara ruinerna, de nya gränserna och ekonomin som var i spillror. Något hade slagits sönder i människorna också.
– Jag undrade vart den socialistiska tanken tagit vägen. När jag kom tillbaka hittade jag bara en massa konservativa människor. Det är var och en för sig som gäller. Människor tycker att man skall betala sin sjukförsäkring själv. Det är som om Jugoslavien aldrig funnits.
Det är inte bara bland de yngre som Jugoslavien är utraderat.
– Många äldre säger: ”jag har arbetat i Jugoslavien hela mitt liv – vad har jag nu?”.
Parallellt med bitterheten finns en nostalgi, liksom i många östeuropeiska länder. Jugoslavien och Tito har en positiv klang för många människor.
– Många romantiserar det: de upplever det nuvarande som en mardröm, Jugoslavien som en dröm. Det var väldigt stabilt för människor. Livet tillsammans med andra fungerade ganska väl: den etniska frågan löstes väldigt väl. Men, det var en diktatur trots allt.
Ofta har Jugoslaviens sammanbrott förklarats med vad man kallar tryckkokarteorin: Tito tvingade folk med olika etnicitet att leva ihop tills det en dag sprack på sin orimlighet. I förlängningen är integration mellan folkgrupper omöjligt enligt denna teori. Men fram till 1970-talet var tendensen tydlig i den motsatta riktningen: blandäktenskapen ökade och allt fler valde att i folkbokföringen beskriva sitt etniska ursprung med ordet ”jugoslav” istället för ”serb”, ”bosnier” eller något annat. Det var samtidigt med den ekonomiska krisen i slutet av 1970-talet som vände trenden tillbaka till den gamla etniska segregationen. Många förstod inte ens att det höll på att hända. Emina bodde i Sverige när den Jugoslavien-tanken började ifrågasättas offentligt.
– I Sverige skedde det innan det hände i Jugoslavien. Min hemspråksklass var till exempel delad redan när jag kom 1986. De sa att det inte fanns något språk som hette serbokroatiska.
Krigsutbrottet var en chock för Emina.
– Jag var på besök i Sarajevo två månader före kriget. Det var ändå efter att striderna mellan kroater och serber hade börjat. Men ingen pratade om kriget. Man hade känslan av att folk inte ville veta.
De etniska sprickorna var inte nya. Även om etniciteten inte spelade någon större roll på arbetsmarknaden i Jugoslavien och den federala apparaten med armé och byråkrati strävade mot integration, fanns hela tiden gränserna kvar. Även om man umgicks ville föräldrarna helst att man gifte sig inom sin etniska grupp. Och islam tolererades, men sågs inte med uppskattning i det titoistiska Jugoslavien, menar Emina. I den etniska konflikten i Bosnien fanns också andra sociala mönster.
– Grovt kan man säga att många av serberna bodde på landet och var lågutbildade, medan muslimerna i Bosnien var en urban befolkning.
I kriget fanns drag av revansch likväl som tvånget att försvara sin etnicitet gentemot de andra, menar Emina.
– Politikerna manipulerade folket på alla sidor med skrämselpolitik. Och inte minst använde man landsbygdsbefolkningen eftersom etnicitet och religion är det som gäller på landet. De nationalistiska partierna har gett dem positioner.

Kriget är slut. Alla förlorade. Eller rättare sagt, alla utom ett mycket litet fåtal förlorade ekonomiskt, förlorade rättigheter, tryggheten och sina vänner. Men vem vann av dessa serber, kroater och bosnier. Alla vann! Om de var bosniska, kroatiska eller serbiska nationalister, vill säga. För det är nationalisterna som har makten i Kroatien, Serbien-Montenegro och Bosnien-Herzegovina. Dessa partier är mycket lika varandra ideologiskt. Och när de hotas av vänsterkrafter, samarbetar de och skyddar varandra. Men de hänger ihop på ett enklare sätt: ju mer hotfulla de andra etniska partierna är, desto bättre skäl har de själva att existera för sin etnicitet.
Okej, de vann.

– Men ingen är nöjd egentligen. Man kan inte ens komma överrens om någonting. Att bygga en motorväg över gränserna är omöjligt. Alla klagar, ingen gör någonting och alla röstar envist på dessa partier.
Bosnien styrs av de nationalistiska partierna. Men över hela den bosniska statsapparaten står det organ som skall implementera fredsavtalet, OHR, The Office of the High Representative, som samtidigt är EU:s representant. Paddy Ashdown, som innehar detta ämbete har rätt att styra med dekret och att avsätta politiker. Den märkliga lösningen förhindrar krig, menar Emina, men har hittills varit oförmögen att bygga fred.
– Mycket pengar har pumpats in, men OHR har inte kunnat använda sin makt väl. Det finns mycket okunnighet om landet och man har inte lyckats bryta den etniska uppdelningen. I grunden har de inte klart för sig vilket samhälle som skall byggas upp.
Kriget tog slut i november 1995. Nu återvänder flyktingarna långsamt, några från Sverige, men det flesta från Tyskland. 1 miljon har återvänt, men många har svårt att anpassa sig till livet i Bosnien. Nu ser hon andra komma tillbaka.
– De som återvänder nu klagar mycket. De uppför sig som turister. Det är rörigt, det är skräpigt, säger de. De undviker myndigheter, men det är inte konstigt. Bara att få ett personbevis är en enorm procedur.

Korruptionen florerar, läget blir bara värre socialt, ekonomiskt och politiskt. Det är i detta klimat Emina Merdzanic har till uppgift att organisera fackligt och driva jämställdhetsprojekt.
– Ibland vill jag bara fly!
Det fackliga arbetet går trögt. Arbetslösheten, som ligger runt 50 procent gör att arbetsgivare kan strunta i att betala löner: de vet att deras anställda inte har något val. Många serber och bosnier vill inte vara med i samma fack, trots att splittringen gör det lättare att pressa ned lönerna. Men Emina behandlas inte illa öppet. Möte efter möte i serbiska och bosniska delar ger visst resultat.
– Nuförtiden kan folk festa tillsammans, det skulle vara omöjligt för fem år sedan. Problemet är att man aldrig kan veta vad folk egentligen tycker. Människor i Bosnien kan bära ett ansikte som döljer vad de egentligen tycker.
Jämställdhetsarbetet är ännu mer trögt. 28 procent av kvinnorna förvärvsarbetar, många inom den informella sektorn, helt utan skydd. Inom den offentliga sektorn är löneskillnaderna betydligt mindre än inom den privata, men yrkessegregeringen är mycket stark.
– För facket är jämställdhet något helt abstrakt. Fackföreningsinternationalen har beslutat att det skall finnas kvinnosektioner inom facket och de blir till helt egna organisationer, frånkopplade från ledningen.
Den strategi för jämställdhet som finns bygger på stöd utifrån.
– Jämställdhet är en importvara i Bosnien. Många kvinnocentra har finansierats av EU. Men dessa centra påverkar lagstiftningen och blir en maktfaktor för politiker som vill vinna röster.
Bosnien är, speciellt på landsbygden, mycket traditionellt: kvinnan ifrånsäger sig allt arv vid giftermål och blir därför fattig vid skilsmässa.
Unga tjejer på landsbygden skickas av ekonomiska skäl ibland inte till skolan överhuvudtaget. De blir fast i det gamla samhället. Som om det inte räckte har kriget, med den intensiva krigföringen mot civilbefolkningen, lämnat efter sig många invalider. Så många som 10-12 procent av befolkningen är handikappade enligt Världsbanken. En kvinna som är handikappad är omöjlig att gifta bort.
– Men bosniska kvinnor önskar sig samma sak som alla kvinnor. Lika möjligheter till jobb. Lika lön. Delat ansvar för hus och hem. Arbetsplatser utan sexuella trakasserier. Därför återfinns många kvinnor bland fackets medlemmar: hälften är kvinnor. Kvinnorna stannar kvar som medlemmar även när de får ett bättre jobb. De fackliga kvinnorna är starka och drivande, men de hålls tillbaka av informella mekanismer.

Segregationen idag är absurd, säger Emina. Skolorna är uppdelade i etniskt rena klassen och serber och bosnier klarar inte av att åka skidor i samma backe på vintern. De åker istället till olika backar och bygger på så sätt osynliga gränser för var man kan röra sig och inte.
– Om man är bosnier åker man inte till vissa ställen. Det kan vara farligt. Du vet inte hur polisen kommer att behandlar dig, eller om läkare inte tar emot dig för att du har ett muslimskt namn. Jag har vänner som frågar mig: varför skall du åka dit eller dit? Men det är ju mitt land! Och om jag inte åker över gränserna blir de verklighet.
Emina berättar att hon träffat en serb som var historielärare i Banja Luka.
Serbnationalist som han var fick han medge att hans historieundervisning bara fungerade inom en omkrets på fem mil. På andra sidan gränsen var det den bosniska historien som gällde…
Samma historielärare kunde diskutera kriget, och till och med etnisk rensning men det fanns klara gränser för vad Emina fick fråga om. Republica Srpska, den serbiska entiteten i Bosnien, ett av resultaten från Daytonavtalet, kunde inte ifrågasättas.
– Han sa ”jag har inte varit med i kriget förgäves”. Han hade samma inställning som många serber jag har träffat.
– Jag har träffat ytterst få helserber som förhåller sig kritiskt till den serbiska nationalismen. Men nu efter att tv sänt bilder på serbiska soldaters övergrepp börjar det så smått hända saker.

Det politiska läget är låst av de etniska motsättningarna.
– Alla politiska frågor som diskuteras ses som angrepp på den egna etniciteten och kyrkan. I alla länder av det forna Jugoslavien är religion idag detsamma som nationalistisk ideologi. Även i Bosnien.
Det är inte lätt för Emina att se sin egen religion förvandlad till ett verktyg i händerna på människor hon inte drar sig för att kalla fascister. Enda räddningen för landet i längden är socialdemokratin, säger hon, trots att alla mer eller mindre är påverkade av nationalismen. De är små. I det senaste valet fick de tolv procent. Men i de områden de styr fungerar det bättre, försäkrar hon. Och de är mycket bättre på att arbeta oavsett etnicitet. Det finns till exempel serbiska kommunalråd som sitter för socialdemokraterna och det är inget problem när majoriteten i partiet är bosnier. Men finns det inga andra politiska krafter: vad hände med högern och liberalerna?
– Många blev nationalister. Och de andra vek sig för nationalisterna.
De som inte vill sätta etniciteten i centrum – i allmänhet vänstern – avfärdas.
– Till dem säger man: Jugoslavien spökar igen.

Porträttet

Namn: Emina Merdzanic.

Yrke: Projektkoordinator för jämställdhet och facklig utbildning på uppdrag av LO-TCO:s biståndsnämnd.

Ålder: 33 år.

Bor: i Sarajevo, Bosnien.

Kuriosa: Sommarpratar den 6 juli i P1.

Aron Etzler
Partisekreterare Vänsterpartiet.

Flammans veckobrev

Låt Flamman sammanfatta veckan som gått. Prenumerera på vårt nyhetsbrev och häng med i vad som händer.

Genom att fylla i och skicka detta formulär godkänner du Flammans personuppgiftspolicy.

Inrikes/Nyheter 13 juni, 2024

Björn Söder anklagar Palestinautställning för lagbrott

Medelhavsmuseet ligger på Fredsgatan i Stockholm. Foto: Jessica Gow / TT.

SD-politikern Björn Söder anklagar Medelhavsmuseets utställning ”Nakba” för lagbrott och politisk aktivism. Men Gunnar Ardelius, generalsekreterare på Sveriges Museer, menar att det snarare kan vara Söder själv som bryter mot lagen.

Den 16 maj invigdes Nakba: Palestinska berättelser från 1948 på Medelhavsmuseet i Stockholm. Utställningen bygger på en bok av Bernt Hermele, där han har samlat 65 berättelser om flykten från palestinska byar i samband med Israels grundande. Under utställningen visades föremål som tagits med i flykten – som ett färgfoto, en bit av ett stengolv och en hemnyckel.

Nu ifrågasätts utställningen av den sverigedemokratiska riksdagsledamoten Björn Söder, i en skriftlig fråga till kulturminister Parisa Liljestrand.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Kommentar/Kultur 13 juni, 2024

Om kungahuset inte värnar den goda konsten och de kungliga samlingarna – vem ska då göra det? Här invigs en utställning med ”paketkonstnären” Yrjö Edelman. Foto: Jonas Ekströmer/TT.

Som socialist tycker jag inte att det är mitt jobb att försvara möjligheten att besöka de kungliga slotten – men ingen annan verkar ju göra det.

Kungen och Silvia – vem bryr sig? Få normala människor får i dag puls av det svenska kungahuset. Trots att de börjar bli till åren verkar de inte sugna på att släppa fram den i och för sig sympatiska Victoria, som med sin gammaldags utstrålning har allt svårare att genomborra sensationsbruset av fittparfymer och rysskonton. Systern Madeleine passar klart bättre in i den samtida medielogiken, men hennes Piz Buin-ångande Saint Tropez-aura och sunkiga karlslok vid sin sida påminner mer om en influerare i mellanskiktet än en prinsessa.

Men om man bortser från ideologisk hållning kring privilegieavel och orättvisan i ”800 rum” och går till kärnuppdraget, alltså kungahuset som marknadsföringsmotor i världen och sammanhållande kraft, så finns det anledning att ställa frågan: Vad får vi för guldmynten?

Nyligen firade Sverige nationaldag och i en notis i DN under rubriken I korthet kunde man samma dag få veta att Kungahuset sparar in. Det var inte fråga om stramare apanage, inställda semestrar och renoveringar, utan om att det sedvanliga firandet på borggården var inställt. Ett besök på kungens hemsida informerar om att paret i stället besökte Pajala, så just det kan inte ha kapat kostnaderna så mycket.

Men längre ned i samma notis meddelas att flera av de kungliga slotten hädanefter håller stängt för allmänheten.

Nu tillhör inte jag den del av den radikala vänstern som anser att allt med kungahuset fordrar en fransk ”utjämning” (se Carl Cederströms text i veckans nummer). Med sitt inflytande och sina pedagogiskt varaktiga epoker är de utomordentligt användbara som minnesstickor för historiekunskap och i alla fall bakåt i tiden högkompetenta beställare av konst och arkitektur.

Läs mer

Som ung konsthistoriestuderande var jag själv på Karl-Gurras lönelista som anställd guide på Hovstaterna. I tjugoårsåldern tog jag jobb på Rosersbergs slott i norra Stockholm. Först pendel och sedan en halvtimmes promenad till fots. Allt för konsten. Det var det värt. Vill man komma riktigt nära de människor som styrde storpolitiken under det turbulenta 1800-talet är det en upplevelse.

Här levde den siste representanten av den oldenburgska ätten, Karl XIII, bror till den mer berömde Gustav III. Detaljerna i inredningen, ordagrant instruerade av hertig Karl själv och gemålen Hedvig Elisabeth Charlotta, är så välbevarade att man anar deras andedräkter. Precis som sina föregångare var de bildade människor med medel att anlita Europas främsta konsthantverkare. Färgsprakande sidentapeter, allegoriska fresker och dekorsymboler avslöjar det rättesnöre som han fann i frimureriet.

Kanske var det i det gröna biblioteket med det schackrutemönstrade trägolvet som den ofrivillige monarken tog det svåra beslutet att adoptera uppkomlingen från Pau, marskalk Jean-Baptiste Bernadotte som gynnats av den jakobinska röran och stigit i graderna hos Napoleon. Den mäktige Gustav III hade mördats några år tidigare och själv var Karl XIII barnlös. Med andra ord: diplomati på högsta möjliga nivå värktes med största sannolikhet fram i dessa flyglar.

Nej, jag är absolut inte rojalist, men när Hovstaterna stänger ute medborgare från tillgången till levande historia och kulturarv så är det inte så mycket kvar för ett kungahus att bidra med. Fram till nyligen fanns en särskild inrättad avdelning ägnad åt att göra specialutställningar utifrån de kungliga samlingarna, vars konstnärliga kvalitet är i absolut världsklass. Den funktionen är också indragen i all tysthet. Är inte det ett skumt beteende i tider av ökande historieintresse och nationell stolthet?

Giuseppe Penone, ”The Inner Flow of Life”, 2024. Foto: Örjan Furberg.

Kvar finns en inte jättebegåvad designprins och en nyinrättad konstfond, Prinsessan Estelles Kulturstiftelse, som varje år inviger en till intet förpliktigande skulptur på Djurgården. Inköpspolicyn verkar vara en variant på glasögonfodralet ur en Gucci-kollektion, det vill säga ett slätstruket verk av en superkändis som sett sina bästa dagar.

Häromveckan klipptes bandet för det senaste tillskottet: en uppochnedvänd, död trädstam i brons av italienaren Giuseppe Penone (se bilden ovan). En passande fallen fallossymbol för de torftiga resterna av den en gång så ståtliga kulturkonservatismen.

Paulina Sokolow
Kulturredaktör och konstvetare.[email protected]
Nyheter/Utrikes 12 juni, 2024

Ökänd polsk antisemit tar plats i EU-parlamentet

Braun-fans i september 2023. Foto: Czarek Sokolowski/AP.

En judisk ljusstake fick högerextremisten Grzegorz Braun att balla ur. Nu ska han representera Polen i EU.

Under tisdagen stod det klart att den högerextrema politikern Grzegorz Braun tar en av de polska platserna i Europaparlamentet. 

I vintras väckte den ultrakonservativa Braun internationell uppmärksamhet efter att han med hjälp av en brandsläckare blåst ut en menora, en judisk ljusstake, som ställts upp i det polska parlamentet för att uppmärksamma den judiska ljushögtiden chanukka. I samband med den antisemitiska aktionen beskrev han parlamentets övriga ledamöter som deltagare i en ”satanisk, talmudisk kult” och menade att de borde skämmas.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Kommentar 12 juni, 2024

En israelisk missil landar i närheten av Khan Younis, långt innanför gränsen för den ”humanitära zonen” så som den definierades den 6 maj. Foto: Forensic Architecture.

Lägret Tal al-Sultan ingick i det som IDF beskriver som en ”säker zon”. Ändå föll bomberna.

Den 26 maj bombade Israels armé ett tältläger i Tal al-Sultan dit människor tagit sig för att de trodde att det var en säker zon.

Människor i hela världen gav uttryck för en ny dimension av sorg. Vi gick till jobbet eller gjorde det vi var tvungna men något svart satt som en rovfågel runt våra axlar och våra huvuden. Man börjar sortera i sitt inre om det är värst att se lemälästningarna eller sorgen, en mammas tysta mun eller små barnfingrar som lite försiktigt vilar mot en vit säck med ett namn på. Eller när säckarna körs iväg på en kärra.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Johanna Adolfsson
Kulturgeograf och forskare.
Ledare 12 juni, 2024

Grälsjuka kan stoppa Europas extremhöger

Viktor Orbán drömmer om att göra Ungern stort igen. Foto: Darko Vojinovic/AP.

EU:s högersväng är ett faktum. Men den blev inte lika stor som befarat. Och samarbetet kan skjutas i sank – av partiernas bångstyriga företrädare.

Det var en leende Viktor Orbán som mötte reportrarna utanför skrytbygget Puskás Arena i november 2022. Efter 93 rafflande minuter hade rödtotten Zsolt Kalmár gjort 2–1 mot Grekland på övertid. Segern var ett faktum.

Men det var inte den ungerska startelvans bollsinne som blev dagens stora nyhet. I stället var det ett tygstycke över Orbáns axlar som fick omvärldens blickar att riktas mot Budapest. På halsduken syntes Ungerns flagga i form av en blobb med – för det otränade ögat – svåridentifierade konturer.

För vissa var figuren mer lättigenkännlig som Storungern, det kungadöme som upptog stora delar av Balkan under 1800-talet. I nationalistkretsar lever idén kvar som en dröm om att Ungern ska återta land från i princip alla grannländer. Allra mest från Rumänien, där 1,2 miljoner etniska ungrare fortfarande bor.

Att nationalismen är på frammarsch i Europa visade sig inte minst i söndagens val till EU-parlamentet. Högerextrema partier ser ut att knipa en fjärdedel av platserna, och det viskas om att mittenhögern kommer söka samarbete med dem snarare än med socialdemokraterna. Därtill har de nyfascistiska tjejbossarna Giorgia Meloni och Marine Le Pen börjat smida planer på att förena dagens splittrade nationalistpartier i en stor grupp.

Men samarbetet krackelerar innan det ens tagit form. Rumänska AUR har meddelat att de kommer att vägra delta i en grupp där det ungerska maktpartiet Fidesz ingår, just på grund av deras stormaktsambitioner. Samtidigt är AUR själva inga kattungar, utan drömmer om att ”återta” delar av västra Ukraina, som anses rättmätigt rumänska.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Ungrarna och rumänerna är inte heller ensamma om sådana drömmar. Bland de andra koncept som flyter runt i den nationalistiska idésoppan finns Storbulgarien, Storserbien, Storgrekland och – håll i dig nu – Stormoldavien. I Spanien drömmer Vox om att återta Gibraltar.

Nationalister är sällan särskilt bra på att samarbeta, och det finns en logisk förklaring till det. Grundprincipen i ideologin är ju att sätta den egna nationen först. Det är en olöslig ekvation, där rika länder vill slippa fördela pengar till fattigare stater, medan de fattigare länderna vill maximera bidragen. Lägg till lite gammal hederlig revanschism, och kaoset är totalt. Att göra ett land ”stort igen” är sällan populärt bland grannarna.

Läs mer

Grälsjukan bland de högerextrema har redan fått vissa att döma ut idén om en stor nationalistisk grupp i parlamentet. ”Drömmen om en EU-kritisk supergrupp som kan konkurrera med mittenhöger- och mittenvänsterblocken förblir just en dröm”, skriver Ben Hall på Financial Times.

Hur bra det funkar att överbrygga skillnaderna såg vi under eftersnacket efter Ungerns match mot Grekland. Ukraina kallade upp Ungerns ambassadör för en avhyvling. Även Rumäniens regering blev rasande, och krävde en ursäkt. Orbán själv ryckte bara på axlarna.

”Fotboll är inte politik”, sade han.

Ironiskt nog kan det bli nationalisterna själva som räddar Europa från nationalismen.

Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter/Utrikes 11 juni, 2024

Finska socialister gör rekordval: ”Vänsterskräll”

Vas toppkandidat Li Andersson. Foto: Emmi Korhonen/Lehtikuva via AP.

Partiledaren Li Andersson tror att framgångarna för Nordens röda partier kan stöpa om europeisk vänsterpolitik. Men hon är inte öppen för samarbete med vem som helst.

– Jag måste ärligt talat säga att vi blev överraskade, säger Li Andersson, toppkandidat till Europaparlamentet för finska Vänsterförbundet (Vas) och avgående partiledare.

När rösterna räknades under söndagskvällen stod det klart att hennes parti överträffat förväntningarna med råge. Med 17,3 procent mer än fördubblade Vas siffrorna jämfört med förra årets riksdagsval. De blev inte bara landets näst största parti, utan också större än Socialdemokraterna för första gången någonsin.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Nyheter 11 juni, 2024

Stora framgångar för den nordiska vänstern

Jubel när danska SF meddelades valresultatet. Foto: Bo Amstrup/Ritzau Scanpix.

EU svänger åt höger, visar resultaten från valet till Europaparlamentet. Men i de nordiska länderna syns i stället en vänstervåg.

När den första vallokalsundersökningen presenterades under söndagen fick Vänsterpartiet 11 procent av rösterna, och hamnade strax efter Sverigedemokraterna. Resultatet var partiets bästa på 20 år. Ändå höll sig publiken lugn.

– Det var först runt 23, när vi fick det riktiga resultatet, som jublet bröt ut. Folk insåg att det var en braksuccé och släppte loss, säger Aron Etzler (bilden), partisekreterare och valgeneral, till Flamman.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jacob Lundberg
Nyhetsredaktör och marknadsansvarig på Flamman. Tipsa om nyheter på 072-9218737 (sms/Signal).[email protected]
Utrikes 11 juni, 2024

Belgiens vänster trotsar högerströmmen

Raoul Hedebouw är Arbetarpartiets ansikte utåt och hans effektiva, populistiska retorik, levererad på både franska och flamländska, har gjort honom populär över hela Belgien. Foto: PTB.

Över hela Europa mörknar den politiska kartan, men i Belgien fortsätter det marxistiska Arbetarpartiet att skörda framgångar. Efter att ha blockerat framväxten av högerpopulism i Vallonien är partiet nu tredje störst i Bryssel och växer även i det högerdominerade Flandern.

Det var inte bara i Frankrike som söndagens val ledde till en dramatisk skräll. I Belgien var det en ”supervalsöndag”, där val höll till landets alla kammare, från lokala och regionala till nationella och EU-parlamentet. Efter att det liberala regeringspartiet OpenVDL kollapsat i Flandern meddelade premiärminister Alexander De Croo att hans regering avgår. Orsaken till kollapsen i Flandern var framgångarna för det högernationalistiska N-VA som tillsammans med högerextrema Vlaams Belang helt dominerar det politiska landskapet i landsdelen. Men det berodde delvis även på att vänsterpartiet PvdA/PTB, eller Arbetarpartiet som det står för, oväntat nog gick framåt.

Partiet fick drygt åtta procent av rösterna i regionen, och blev därmed större än De gröna och nästan lika stora som det liberala regeringspartiet. Enligt Arbetarpartiets politiska ordförande David Pestieau visar det att partiet kan nå framgång i alla möjliga miljöer.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Genom att prenumerera får du direkt tillgång till alla artiklar på webben, och veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
55 kr
Papper månadsvis (4 nr)
79 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman lite extra skjuts med en stödprenumeration!

95 kr
Jonas Elvander
Utrikesredaktör och doktorand vid European University Institute i Florens.[email protected]
Ledare 10 juni, 2024

Klimatet gjorde vänsterns succé

Vänsterpartiet gick starkast framåt i EU-valet, mycket tack vare Jonas Sjöstedt och klimatfrågan. Foto: Mickan Mörk/TT.

Medan Europa kantrar högerut går tre nordiska vänsterpartier framåt. Nyckeln till framgångarna är en offensiv klimatpolitik kombinerad med europeiska ambitioner.

Den mest komiska scenen från EU-valet är när Jimmie Åkesson och Linus Bylund står med ett varsitt glas vin på valvakan, och får höra att Miljöpartiet blir tredje störst. De nickar, stelnar i varsitt kargt leende och Bylund tycks säga ”fan”.

Trenden i Europa är att extremhögern går starkt framåt. Nationell samling krossar den franska presidenten Emmanuel Macrons parti Renässans, och Alternativ för Tyskland går om landets socialdemokrater och blir andra största parti. Tillsammans med Melonis Italien är detta EU:s mest centrala länder, vilket kan få konsekvenser för unionens sammanhållning, eller rentav överlevnad.

Men Norden går åt motsatt håll. Vänsterpartiet och Miljöpartiet ökar med 4,2 respektive 2,3 procent, och de tre rödgröna partierna landar preliminärt på 49,6 procent. I Danmark blir Socialistisk Folkeparti största parti med 17,4 procent av rösterna, medan det andra socialistiska partiet Enhetslistan landar på 7 procent. Och i Finland får Vänsterförbundet 17,3 procent och kammar därmed hem två nya mandat.

Djärva klimatvisioner för hela Europa kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas

Det som utmärker V och MP i Sverige är det starka fokuset på klimatfrågan, som enligt SVT:s valundersökning var väljarnas viktigaste fråga med 58 procent. Men partierna utmärker sig också som tidigare EU-skeptiker, som under valrörelsen vågade presentera ambitioner på Europanivå. Det skiljer dem från alla stora partier, som snarare fokuserade på att på olika sätt försvara Sveriges intressen.

Denna kombination – djärva klimatvisioner för hela Europa – kommer att vara den enskilt viktigaste motkraften om den högerextrema vågen ska vändas. Visst sticker Sverige ut, än så länge, men det är inte omöjligt att klimatmedvetenheten i övriga Europa kommer ikapp. Inte minst som klimatet kommer att vrida åt skruven allt hårdare tills vi fattar. Och då är det bara vänstern som kommer att sitta på bra svar.

Men det finns ännu ett skäl att driva på för en federal klimatpolitik på EU-nivå. Som jag skrev i min förra ledare visade pandemin att det visst går att bryta mot EU:s budgetrestriktioner. Och om en visserligen allvarlig men långt ifrån civilisationshotande influensa kan motivera undantag så lär klimathotet göra det ännu mer. Klimatfrågan kan alltså bli en kil för vänstersidan att utmana EU:s nyliberala restriktioner för offentliga investeringar och hur hög statsskulden får vara. Därmed kan man också vinna tillbaka väljare från extremhögern, som får sitt bränsle av de etablerade partiernas ständiga åtstramningar.

Detta verkar tyvärr inte socialdemokraterna förstå. De tror att extremhögern kan stoppas bara genom att man berättar att den finns. Som Jimmie Åkesson skriver på X: ”Hur vore det att presentera egen politik i stället för att ideligen yra om demokratihot och kräva att Ulf Kristersson ska ’agera’? Det börjar faktiskt bli löjligt.”

Det gör det verkligen. Inte minst som de ekonomiska orättvisorna är den viktigaste frågan ute i Europa. Det som behövs är alltså en offensiv federal klimatpolitik som sätter EU:s nyliberala regelverk på undantag, vilket sedan behöver utvidgas till att möjliggöra en social politik som gynnar kontinentens arbetare. Det är avsaknaden av en sådan klasspolitik som gör det så tufft för gröna partier på kontinenten. Men då gäller det att sluta klamra sig fast vid nationalstaten och börja samarbeta på Europanivå.

Läs mer

Problemet för vänstern är att den är nästan lika splittrad över Ukraina som extremhögern. Många partier ute på kontinenten visar ”förståelse” för Putins invasion och beskyller Nato i olika hög grad, samt motsätter sig vapenstöd till Ukraina. Detta står troligen i vägen för att förenas med det stora Europeiska vänsterpartiet som inkluderar flera kommunistpartier, varför man i stället har skrivit ett eget tiopunktsprogram med sju andra vänsterpartier.

Förutom det bisarra i att från vänster försvara den auktoritära ryska hyperkapitalismen, där politiska motståndare fängslas eller mördas, eller att förneka Ukrainas rätt till självbestämmande, verkar frågan ha skadat partierna i valet. Både Okuvade Frankrike och Sahra Wagenknechts vänsterkonservativa parti har gjort dåligt ifrån sig. Och om man inte kan förenas på denna viktiga punkt kommer högern att ha fortsatt monopol på att forma EU:s konventioner.

Ett första steg är att prata med varandra. Varför inte under en paneuropeisk vänsterkonferens i Stockholm snart?

Leonidas Aretakis
Chefredaktör på Flamman.[email protected]
Inrikes 09 juni, 2024

Vem styr när AI styr?

Arbetsförmedlingen är en av de myndigheter som kommit längst i automatiseringen. Foto: Johan Nilsson/TT.

Artificiell intelligens ska bli frälsningen för den svenska välfärden. I stället riskerar tekniken att försämra den, och flytta besluten längre från medborgarna.

På Försäkringskassan utvärderas just nu myndighetens arbete med artificiell intelligens (AI). Sedan 2019 har man tagit hjälp av AI för att fatta beslut. Projektledare Hedda Stillberg menar att det är ett ”teamwork” mellan AI och handläggaren.

Den nya tekniken ska hjälpa handläggarna att tolka läkarintyg när unga med psykiatriska diagnoser som adhd och autism ska få aktivitetsersättning. Systemet ska hjälpa människan att förstå vad läkarintygen egentligen säger.

– Ett exempel som kan vara svårt är när medicinska besvär uttrycks i vardaglig text, säger Hedda Stillberg, och exemplifierar med att det kan vara svårt att veta exakt vad ordet ”trött” innebär i termer av ork och kapacitet.

Om utvärderingen visar på positiva resultat så kan verktyget i framtiden också komma att användas inom sjukersättningen.

I svensk politik framställs den digitala omställningen i offentlig sektor som helt central för att lösa såväl klimatkrisen som bristerna i välfärden.

Dessutom är den lönsam. Digg, myndigheten för digital förvaltning, beräknar att nyttan av artificiell intelligens (AI) i offentlig förvaltning kan uppgå till hela 140 miljarder kronor om året. Enligt forskningsinstitutet RISE är den offentliga sektorn redo att ”transformeras” av AI. Införandet av tekniken ska minska stressen hos personalen och frigöra tid för såväl kvalificerat arbete som mer effektiv hjälp åt medborgarna.

Trubbig teknik. AI-utvecklingen går i en rasande takt, men diskussionerna om risker saknas när det gäller grupper med en svagare ställning i samhället. Foto: Michael Dwyer/AP.

Förhoppningen är att digital automatisering, i form av maskininlärning och algoritmiskt beslutsfattande, ska kunna bidra på nästan alla fronter. Den ska effektivisera beslutsprocesser, slimma personalstyrkan och stärka värden som tillgänglighet, likabehandling och rättssäkerhet.

Enligt politiken går dock införandet av AI alldeles för långsamt i dagsläget. Åtminstone om Sverige ska uppnå det nationella mål som klubbades igenom för 13 år sedan: att vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter.

På förvaltningsnivå, där tekniken ska implementeras, pågår just nu en mängd parallella initiativ där AI testas och införs i syfte att förbättra och förenkla arbetet och processerna inom de offentliga institutionerna. Tekniken införs inom allt ifrån ekonomihantering och HR-arbete till resursfördelning och diagnostisering inom sjukvården. Men också ärendehantering, kontroll av felaktiga utbetalningar och skattefel inom myndigheter, eller underhåll och optimering av inköp på infrastrukturområdet. På alla nivåer uppmuntras och uppmanas offentliga verksamheter att införa AI-teknik.

Samtidigt är det på den här nivån som flera av de potentiella riskerna med tekniken finns. Dessa har undersökts konkret i ett flertal rapporter av bland annat Statskontoret, Myndigheten för digital förvaltning och Jämställdhetsmyndigheten.

I och med den omfattande upphandlingen av privata AI-system som väntar inom kommunerna så kommer grundläggande frågor om skyddande av offentliga principer som insyn, ansvarsutkrävande och demokrati att ställas på sin spets.

Ett exempel finns i en av de myndigheter som har kommit längst: Arbetsförmedlingen. Där använder man sig av profilering, det vill säga en automatisk behandling av personuppgifter med syfte att bedöma personliga egenskaper, genom ett automatiserat beslutssystem. I studier därifrån framkommer att tekniken potentiellt för med sig allvarliga problem för den enskilda medborgaren.

För det första förändrar tekniken villkoren för mötet mellan medborgare och välfärdsinstitutioner. Automatiseringen är i regel inriktad på att ersätta offentliga tjänstepersoner, som fattar beslut om bidrag eller annat välfärdsstöd, till exempel försörjningsstöd eller hjälp med att få ett arbete.

Det skiljer sig från den traditionella ordningen, där tjänstepersoner fattar beslut med utgångspunkt i en professionell autonomi, med politiska mål och regleringar som ram. Autonomin ger tjänstepersonerna utrymme att agera självständigt, både i mötet med en sökande och i komplexa beslutssituationer.
Automatiseringen minskar också den direkta kontakten mellan den sökande och handläggaren. Grunderna för ett beslut bygger inte främst på en bedömning av den sökandes situation genom ett personligt samtal, utan genom bearbetning av data från register och databaser. När kontakten minskar så begränsas den sökandes möjligheter att vara delaktig i myndighetsbeslut som rör henne själv.

Men kontakten mellan medborgare och offentliga tjänstepersoner inte bara minskar, den ändrar också karaktär.

Det beror inte minst på att de automatiserade besluten saknar transparens. Det har visat sig svårt både för handläggare och sökande att få full information om vad som egentligen pågår i beslutsprocessen.

Handläggare har beskrivit att de behöver strategier för att hantera frågor som de inte kan svara på, från sökande som inte förstår ett beslut som den har fått. Framför allt i situationer när handläggaren inte uppfattar det automatiserade beslutet som korrekt. En strategi som nämns är att handläggaren kommunicerar med den sökande så kortfattat som möjligt – för att signalera att det inte finns utrymme för vidare frågor.

Läs mer

Den bristande transparensen leder till ett problem med ansvarsutkrävande. Enligt GDPR måste nämligen en människa vara formellt ansvarig för ett komplext myndighetsbeslut. Men vem är egentligen ansvarig för AI:s beslut?

Automatiseringen väcker frågor om huruvida en handläggare som inte har fattat ett beslut – och eventuellt inte ens förstår det aktuella beslutet – bör hållas ansvarig. Hur stort det här dilemmat är i offentlig sektor beror på hur stort utrymme som handläggare har att göra en ny egen bedömning och avvika från automatiserade beslut. I det avseendet ser det olika ut i olika myndigheter och verksamheter. När utrymmet minskar för handläggare att avvika från beslut så ökar också risken för att individer får felaktiga beslut.

När beslut fattas på automatiserad väg finns det flera felkällor. En sådan är principen ”data in, data ut” (informellt kallat ”skit in, skit ut”). Om den data som systemet är tränad på bär spår av diskriminerande information kommer även AI:n att fatta diskriminerande beslut.

En annan felkälla är det automatiserade systemets bristande hänsyn till komplex individuell information. Införandet av AI ofta motiveras ofta med förväntningar om ökad rättssäkerhet: alla sökanden av en specifik välfärdstjänst möter samma process, och därför riskerar de inte att färgas av en lokal organisationskultur eller att en enskild handläggares personliga preferenser.

Däremot tenderar andra rättssäkerhetsaspekter att minska – inte minst principerna om legalitet och förutsebarhet. Det innebär två saker. För det första ska beslutet ta hänsyn till den enskildes situation. För det andra ska beslutet gå att förutse, givet att rättigheterna och skyldigheterna formulerade i lagen är allmänt kända.

När beslut automatiseras utmanas dessa rättigheter. En förklaring är just att beslutssystemet inte tar hänsyn till individuella faktorer som familjeförhållanden, livssituation, svårdefinierade hälsoaspekter, egna önskemål inför framtiden, med mera. Faktorer som i allra högsta grad påverkar vad som är ett rimligt beslut för en sökande, men som är svåra att översätta till en programmerbar parameter.

I boken Seeing like a state från 1998 argumenterade statsvetaren James C. Scott för att den moderna staten, i syfte att utöva kontroll över samhället, utarbetar tekniker för att förenkla och homogenisera komplex information.

Detta sätt att göra den sociala världen först läsbar, sedan styrbar, leder ofta till oförutsedda konsekvenser och ibland till kostsamma och katastrofala resultat. De senaste årens tekniska utveckling av utredd användning av bland annat profilering inom offentliga institutioner illustrerar väl Scotts argument.

Skyldig. Mark Rutte fick avgå som nederländsk premiärminister efter en skandal där tiotusentals människor att betala tillbaka bidrag på grund av automatiserat beslutsfattande. Foto: Omar Havana/AP.

Nederländerna bär på ett skräckexempel. För att upptäcka föräldrar som fuskade till sig barnbidrag använde sig den nederländska skattemyndigheten av algoritmisk profilering för riskbedömning, bland annat baserad på nationalitet. En rapport visade att myndigheterna sökte människor med ett ”icke-västerländskt utseende”, i synnerhet med turkisk eller marockansk bakgrund. Tiotusentals familjer blev återbetalningsskyldiga enbart baserat på riskbedömningen, det vill säga utifrån datasystemets egna misstankar om fusk.

Konsekvenserna blev att ett mycket stort antal föräldrar, ofta med lägre inkomster, blev oskyldigt anklagade för förmånsbedrägeri. Många jagades av myndigheterna för sina skulder under flera år, och flera av dem gick i personlig konkurs, hamnade i fattigdom och barn omhändertogs. Några av de oskyldigt anklagade begick självmord. Den nederländska regeringen avgick 2021 till följd av skandalen.

Vad all erfarenhet och alla studier visar är att profileringssystem och riskmodeller aldrig kan leverera perfekta förutsägelser, bara sannolikheter. De kan identifiera mönster och tendenser i information, men har rutinmässigt fel om enskilda fall.

Det krockar med den offentliga verksamhetens grundläggande mål om individuell välfärd. Eftersom de automatiserade beslutssystemen tränas på tidigare fattade beslut och historisk data om äldre fall, det vill säga andra individer, så skulle den offentliga förvaltningen behöva ta ställning till vad det innebär att ett beslut är individuellt – och var gränsen går för när ett beslut inte längre kan betraktas som individuellt.

All existerande kunskap om profilering och algoritmisk automatisering pekar dessutom mot att den tenderar att drabba redan resurssvaga och utsatta grupper negativt. Att det inte uppmärksammas mer kan handla om att dessa grupper varken har den röststyrka eller de plattformar som krävs för att göra sig hörd.

En intressant kontrast är hur högskolevärlden har rasat under det senaste året i samtliga kanaler på grund av lanseringen av Chat GPT. Där har protesterna gett resultat, i form av att universitet valt att drastiskt minska antalet hemtentor på grund av risken för fusk genom AI-skrivna texter.

När vi nu står inför en digital omställning i offentlig sektor får vi hoppas att välfärden inte sjabblas bort i ivern att bli ”bäst i världen” på digitalisering.

Som det ser ut nu saknas dessvärre diskussioner om vilka intressen som gynnas respektive missgynnas av omställningen. Ett sätt att ändra på den saken skulle vara att involvera demokratiska institutioner långt mer i de grupper, kommittéer och kommissioner som har i uppgift att formulera underlagen för inriktningar och mål inom AI-området.

Ett annat sätt att skydda medborgarna från orättvisa AI-processer är att stötta lokala förvaltningar för att ge dem möjligheter att producera sina egna system. Majoriteten av landets 290 kommuner står i dag inför en situation där de är beroende av IT-branschen för att införa ny teknik. I och med den omfattande upphandlingen av privata AI-system som väntar inom kommunerna så kommer grundläggande frågor om skyddande av offentliga principer som insyn, ansvarsutkrävande och demokrati att ställas på sin spets.

Om offentliga organisationer saknar tillräckligt med egen data för att låta bygga systemen på kommer de behöva köpa in data eller färdigtränade modeller utifrån. Då riskerar det offentliga inte bara att tappa inflytande över hur systemen designas och används i förvaltningen. I värsta fall tappar man inflytandet över hela grunden för välfärdens beslutsprocesser. Hamnar vi där så är det en klen tröst att vara bäst i världen på digitalisering.

Vanja Carlsson
Universitetslektor i offentlig förvaltning vid Göteborgs universitet.