Det finns många som skär tänder över ett faktum: när 2005 går mot sitt obevekliga slut är vänsterpartiet inte uträknat. Inte är det många positiva artiklar som publicerats om detta parti i år. Men de som har hoppats att vänsterpartiet helt enkelt skall försvinna har misstagit sig på vad politiska partier överhuvudtaget är. Partier är inte en samling särskilt duktiga individer som gör sig bra i tv (även om det hjälper). Partier är till för att företräda åsikter som finns i samhället. Och vänsterpartiet fyller denna funktion i flera avseenden, även om internt bråk skymmer sikten.
Vänsterpartiet har aldrig bara varit ett parti med vänsterståndpunkter i största allmänhet. Det har tagit strid vid givna tillfällen. 1917 var uppgiften att utan kompromisser stå för allmän rösträtt och republik. 1950 att se till att Sverige inte skaffade sig atomvapen. Under 1990-talet att föra in feminismen i svensk politik.
Det finns idag många sådana nödvändiga ställningstaganden att göra. Det politiska etablissemanget är nämligen − bakom sina ideologiska skyltar − ytterst överens om många av de centrala frågorna. Och genast när ett parti tar strid mot deras konsensus märks det. Trupper till Afghanistan? Frågan är död så länge ingen säger emot. Kraftiga satsningar på offentlig sektor? Frågan kommer inte ens upp till debatt så länge ingen föreslår det.
Vi vet att högeralliansen, med Reinfeldts hundögon och Leijonborgs darriga sumpfiske, kommer att vilja presentera sig som arbetarväljarnas allians. Socialdemokraterna kommer att lyfta fram det som alliansen inte vill låtsas om: att deras förslag är vanlig gammal borgerlig skåpmat. På detta kommer förmodligen socialdemokraterna att vinna valet. Men ingen kommer att vilja ta upp det faktum att frågorna om Sveriges alliansfrihet och arbetsmarknad inte bara avgörs på hemmaplan, och därför kommer EU-frågorna att vara omsorgsfullt bortopererade. Men EU-frågorna har mycket att göra med vår framtid, och de har direkta kopplingar till frågor som uppmärksammats mycket.
1. Medan EU-beslutet om tjänstedirektivet nu garanterar att kollektivavtalen gäller fortsätter EU att gröpa ur möjligheter att ställa krav på utrustning och utbildning, vilket öppnar upp för andra typer av dumping. Vaxholmsfrågan avgörs inom några år. Valet 2006 är den sista chansen för väljarna att uttrycka ett kompromisslöst försvar för den svenska arbetsmarknadsmodellen. De kommer att kunna välja mellan en högerallians som lutar sig mot EU och en socialdemokrati som spelat tuff på hemmaplan, men har några av Europas mest naiva parlamentariker på plats i Bryssel. Om inte alternativ presenteras.
2. EU-konstitutionen tar ”tankepaus” till 2007. Men även utan konstitution lägger kommissionen fram nya förslag som bygger EU-staten, med nya färska miljoner till propagandakampanjer. Ett illustrativt exempel är på det militära området, där EU nu vill se en gemensam marknad för ländernas militärmateriel. Ett helt logiskt steg för att senare få till stånd en gemensam försvarsindustri och därefter avskaffa ländernas egna militära styrkor.
Valet 2006 är den enda chansen att sända en signal från väljarna innan hela cirkusen med konstitutionen börjar om. De kommer att få välja mellan högerns entusiastiska federalister och socialdemokratiska enstusiastiska federalister. Om inte alternativ presenteras.
3. EU:s utveckling av en strategi mot terrorism har, med stöd från den svenska regeringen, satt rättssäkerheten och medborgerliga rättigheter ur spel. Det är starka skäl för att Sverige måste upprätta en självständig säkerhetspolitisk linje, istället för att dras med. Här har väljarna att välja mellan en borgerlig allians som gärna klagar på enskildheter, men som samtidigt är med på tåget i stort, och en socialdemokrati som uppenbarligen inte ens förmår se riskerna med denna utveckling. Om inte alternativ presenteras.
