I artikeln recenseras även:
Djupt i Garpeberget.
av Bernt-Olov Andersson.
Metall avd 686 Garpenberg, 2008.
Det handlar om ett sekel av facklig kamp. Det är klasskamp och solidaritet, splittring och lojalitet, framgång och nederlag. Torgny Karnstedt har skrivit en facklig historia över Metalls avdelning 169 i Hofors, egentligen hette det Svenska Järn och Metallarbetareförbundet, en stridbar avdelning ofta på tvären mot ledningen i Stockholm. Det kommunistiska inslaget här var mycket starkt. Bernt-Olov Andersson har skrivit om avdelning 5 av Gruvindustriarbetareförbundet i Garpenberg, som på många sätt skiljde sig från sina kamrater vid Malmfälten i norr. Här var dessutom länge konkurrensen från syndikalisterna stark.
Böckernas stora styrka är att de låter levande personer träda fram ur den anonyma arbetarmassan med namn, och också många gånger med ansikte. Båda böckerna är slösande generösa med bilder och illustrationer. Vad jag är däremot saknar är ett personregister, och gärna också ett sakregister.
Båda författarna skriver väl och engagerat. Särskilt uppskattar jag Karnstedts milda ironiska ton, och hans bitska och dråpliga avrundningar.
Den huvudsakliga källan som författarna använder sig av är föreningarnas protokoll. Under lång tid är mötesprotokollen mycket detaljerade och livfulla skildringar, ofta personligt kommenterande, av stormiga möten och hetsiga meningsutbyten. Under senare tid tenderar de däremot tyvärr att alltmer bli torra och sakliga beslutprotokoll som är på gränsen till att vara totalt intetsägande. Det kan vara en nyttig påminnelse för vår tids föreningsmänniskor om vilket ansvar de har för framtidens forskning.
Redan på ett tidigt stadium av den fackliga verksamheten förekommer det klagomål mot medlemmarnas passivitet och dålig uppslutning på möten. Under tider av strid ökar naturligtvis aktiviteten för att sedan avta ganska snabbt. Med tiden blir också fritiden och fritidsutbudet större, även om det redan på 1910-talet klagas på ”sportfånerier”.
En ökad komplexitet vad beträffar avtalen har utan tvekan också bidragit till specialiseringen och lagt mer inflytande på de professionella ombudsmännen. Säkert på gott och ont.
Arbetarnas organisationer ville från början att vara mer än politiska och fackliga organ, och man la stor vikt vid medlemmarnas bildning och utbildning med ett brett utbud av studiecirklar, kurser och kulturella aktiviteter. Den delen av verksamheten åtnjöt länge stor popularitet, och när LO nu väljer att avveckla sitt engagemang i kultur- och utbildningsfrågor, utan att försöka hitta nya vägar, känns det att man väljer fel väg, vars kortsiktighet kommer att straffa sig.
LO och SAP var ursprungligen två grenar av samma arbetarrörelse, men situationen kompliceras av partisplittringen 1917. I synnerhet i Hofors är kommunisterna starka, och flera ledande fackliga företrädare genom åren är kommunister. Kampen blir allt hätskare, och man kan inte låta bli att förvånas över socialdemokraternas hänsynslöshet, med de ökända cirkulär 1144, och sedan cirkulär 3, och man drar sig inte ens för samarbete med arbetsgivarsidan. Metallstrejken 1945 innebär att det kommunistiska inflytandets försvagas kraftigt, men för Tage Erlander är fortfarande fackföreningarna ”ett slagfält mot kommunisterna”.
Det vore närmast ett tjänstefel av recensenten att inte notera att den värld som skildras är i hög grad männens. Kvinnorna finns naturligtvis men länge bara i bakgrunden. Det finns ett uttalat motstånd i arbetarleden mot kvinnornas intåg i det mansdominerade arbetslivet, men när det väl så småningom sker går det faktiskt förvånansvärt friktionsfritt.
Vid läsningen av de två böckerna infinner sig reflektioner kring två viktiga frågor, klasskampen och makten. Det framgår mycket tydligt att arbetarna har fått slåss hårt för att kunna flytta fram sina positioner, och tillkämpa sig en anständig levnadsnivå och vettiga arbetsförhållanden. Arbetsgivarsidan stretar alltid emot, för dem är arbetaren endast en betungande kostnad, man släpper högst ogärna ifrån sig något och drar snabbt tillbaka om möjlighet ges. I ryggen har man dessutom tolkningsföreträdet i det offentliga rummet. Det är faktiskt ingen större skillnad mellan då och nu. Man kan inte låta bli att förundras över det faktum att åttatimmarsdagen blev verklighet 1930, och drygt 70 år senare höjs det röster att vi måste arbeta mer. 1938 lagstiftar man om gratis tandvård, idag har vi otroligt nog inte råd med det längre. Slutsatsen borde rimligen vara att vad som behövs är inte mindre kamp, utan mer.
1900-talet har medfört väldiga förbättringar för arbetarklassen, som pionjärerna antagligen hade svårt att ens drömma om. Men det är fortfarande arbetarna som betalar för dåliga tider i näringslivet, pressas och stressas av hänsynslös kostnadsjakt, måste slåss för en säker arbetsmiljö där ingen riskerar liv och hälsa, och många saknar fortfarande utvecklingsmöjligheter inom sina yrken. Det är i grund och botten en maktfråga.
Den allmänna rösträtten var en stor framgång, men den gjorde halt vid fabriksportarna. MBL, av Palme kallad ”det största sedan rösträttens införande”, visade sig vara helt tandlöst. Löntagarfonderna som var ett försök av en närmast desperat fackföreningsrörelse att ändra maktordningen, urvattnades först, och sedan bidde det inte ens en tumme. Den skulle ha varit mycket intressant att följa den debatten i Hofors och Garpenberg, tyvärr väljer både Karnstedt och Andersson att inte fördjupa sig i ämnet.
Bägge böckerna avslutas med några personliga intervjuer med gamla och unga metall- och gruvarbetare. Det är mycket fint, men känns plötsligt otillräckligt. Jag skulle vilja lära känna närmare de personer som förekommer i böckerna i helfigur. Vad hade de för drömmar, mål och ambitioner? Arbetaren är fortfarande sparsamt förekommande i litteraturen. Och visst måste det finnas arkivmaterial, dagböcker, brev, det finns också äldre personer att intervjua. Men det är förstås en annan bok.
