Ordet ”kommunism” står inte högt i kurs i dagens politiska debatt. Det blev nödvändigt för Lars Ohly att ge upp användningen av det, härförleden. Ändå tillade han att det ordet stod för var han alltjämt trogen. Det var nog tur det. Ty kommunismen som ideal är mycket allmänt omfattad. Om detta ska den här artikeln handla.
Vi kan förstå kommunismen på två olika sätt, å ena sidan som ett sätt att producera och konsumera, å andra sidan som en social ordning. Det som kännetecknar det kommunistiska produktions- och konsumtionssättet (i fortsättningen, för korthets skull, ”produktionssättet”) är att livets goda produceras av alla efter förmåga och fördelas efter behov. Det som kännetecknar den kommunistiska sociala ordningen är att produktionsmedlen är i gemensam ägo. Det senare är mera precist än det förra. Det är inte lätt att komma överens om hur ett relevant behovsbegrepp ska utformas, det kan finnas högst olika meningar om när ett visst behov, också då definitionen är given, har tillgodosetts, och det kan finnas olika åsikter om med vilka medel man bäst närmar sig kommunismen som produktionssätt. Vad det innebär att produktionsmedlen är i gemensam ägo är lättare att avgöra. De tillhör staten, landstinget eller kommunen, är väl det vanliga svaret i vårt land. Och har man gett det svaret inser man att kommunismen, åtminstone på vissa samhällsområden, är näst intill okontroversiell. Särskilt när det gäller liv och hälsa godtas kommunismen, både som produktionssätt och social ordning. Sjukvården bekostas av alla efter förmåga och distribueras enligt behovsprincipen. I stor utsträckning är också produktionsmedlen i det allmännas ägo.
Denna grundmurade kommunism kan framstå som förvånande men är ett faktum. Endast några få medlemmar av moderata studentförbundet avvisar den rent principiellt. Den opposition mot den reellt existerande kommunismen som förekommer i vårt land, också sedan moderaterna sökt sig mot mitten och fått kontakt med sina i god mening konservativa rötter, tar sig normalt formen av en önskan om justeringar eller begräsningar ifråga om det gemensamma ägandet — men med bevarade av det kommunistiska produktionssättet. Det påstås att man genom att privatisera viss produktion på ett bättre sätt ska realisera det kommunistiska idealet om produktion efter förmåga och konsumtion efter behov!
Ordet ”kommunism” har också fått en tredje innebörd, vilken ibland fått mig att tveka att kalla mig kommunist. Jag tänker på idé om staten, i betydelsen av en tvångsapparat, under kommunism ska ha försvunnit. Denna anarkistiska relikt i marxistiskt tänkande är enligt min mening alldeles befängd. Jag tror också att tanken om statens bortdöende framför allt har spelat en ideologisk roll (det vill säga en roll som uttryck för falskt medvetande) inom den tradition som vårdat den. Här ska jag bortse ifrån den. Jag förutsätter att det också i den bästa av alla världar behövs poliser, som hjälper oss att lösa i annat fall olösliga koordinationsproblem i det mänskliga samlivet.
Marx tänkte sig att den kommunistiska sociala ordningen skulle ge upphov till ett kommunistiskt produktionssätt. Det är inte självklart att han hade rätt. I själva verket brukar många av den kapitalistiska ordningens förespråkare hävda att den, bättre än en kommunistisk social ordning, leder till ett kommunistiskt produktionssätt. Ja, de uttrycker förstås inte saken så, men det är ändå andemeningen med deras apologi för kapitalismen ifråga om produktionen av varor i allmänhet i ett samhälle som det svenska. De hävdar att den osynliga handen tillser att alla drar sitt strå till stacken och att alla får sina behov tillfredsställda i en optimal utsträckning.
Den typen av försvar är inte särskilt trovärdigt. Man kan definiera de mänskliga behoven på högst olikartade sätt och ha högst olika mening om när de är tillfredsställda. Det är ändå svårt att tro att de stora skillnader i välstånd, som råder i ett land som vårt, skulle avspegla skillnader i ”behov” — i någon rimlig mening av uttrycket . Godtar man kommunismen som ideal är det nog hederligare att säga att det inte är tillgodosett — så snart vi lämnar skolans och sjukvårdens värld.
Finns det då en social ordning, som bättre skulle kunna tillgodose det kommunistiska idealet om fördelning och produktion, än den rådande, också utanför sjukvårdens och skolans värld? Skulle en kommunistisk social ordning vara att föredra framför rådande kapitalistiska ordning? Få tycks vara beredd att tänka så idag. Inte ens inom den politiska vänstern görs några framstötar om socialisering av näringslivet i stort. Hur kan det komma sig? Tror man inte längre på tanken att gemensamt ägande leder till ett kommunistisk produktions- och konsumtionssätt?
Så är det nog. Man har av den reellt existerande socialismens misslyckande dragit slutsatsen att gemensamt (statligt) ägande av produktionsmedlen är en omöjlighet. Men är det så klart att detta är den slutsats vi bör dra av det reellt socialistiska experimentet?
Om vi är trogna det kommunistiska idealet, det vill säga önskar ett kommunistiskt produktionssätt, så bör vi nog vara försiktiga med vilka slutsatser vi drar av misslyckandet med den reellt existerande socialismen. Det är i vart fall vad David Schweickart, amerikanske matematiker och filosof verksam i Chicago, manar oss att göra — i boken After Capitalism (Rowman and Littlefield, 2002).
Schweickart gör en intressant observation beträffande den reellt existerande socialismen. Den kännetecknades av tre faktorer: (i) Gemensamt (statligt) ägande av produktionsmedlen. (ii) planekonomi. och (iii) bevarad arbetsmarknad.
Om det nu gick illa då denna modell blev verklighet — Marx’ förmodan att (i) och (ii) skulle ge upphov till ett kommunistiskt produktionssätt kom på skam — men inte heller den reellt existerande kapitalismen leder till ett sådant resultat, så borde vi tänka över radikala alternativ till båda modellerna. Finns det sådana? Finns det kanske till och med ett kommunistiskt sådant alternativ, alltså ett alternativ som bevarar punkt (i) i den reellt existerande socialistiska ordningen? Det är vad Schweickart hävdar. Hans kritik mot den reellt existerande socialismen går ut på att den i ett hänseende var på rätt spår (det gemensamma ägandet), att den gick för långt i annat (planekonomin), men att den på ett allvarligt sätt brast i radikalitet i ett tredje (bevarandet av arbetsmarknaden). Schweickarts alternativa modell kan bäst beskrivas som marknadssocialistisk (eller kommunistisk).
Jag har alltid hyst djup skepsis inför olika marknadssocialistiska modeller. De måste snart återvända till kapitalism, har jag tänkt. Men Schweickart har övertygat mig om motsatsen. Hans variant förefaller immun mot kapitalistisk smitta då den bygger på gemensamt (statligt) ägande av produktionsmedlen. Därmed är det möjligt med produktion för en marknad, utan att kapitalismen återvänder. Och det blir möjligt att avskaffa arbetsmarknaden (till förmån för kooperativ som hyr produktionsmedel från staten).
Modellen nagelfars i boken och framstår som en lovande konkurrent till kapitalismen. Vissa fördelar är ovedersägliga. I stället för rådande diktatur på arbetsplatserna träder demokrati. De arbetande är inte anställda i företag, utan medlemmar i dem, med fulla demokratiska rättigheter. Man betalar skatt på de produktionsmedel man använder och sedan investeringar och avskrivningar gjorts delar man på vinsten. Med stöd i empirisk forskning, det är viktigt, visar Schweickart att detta förmodligen är effektivt.
Sparandet i denna modell är uppskjuten konsumtion. Investeringarna kommer ur skatt (enligt Keynes recept), inte från sparande. De fördelas av olika investeringsbanker på nationell, regional och kommunal nivå. Existerande företag, liksom nya entreprenörer, kan låna pengar i dessa banker. Politikerna kan uppsätta restriktioner för hur investeringarna får göras, men inom de ramar som på så vis uppställts, gäller rent affärsmässiga principer. Den bankpersonal som sköter utlåningen får betalt i proportion mot hur väl de lyckas. Då medlen för investeringarna hämtas ur skatter (på produktionsmedel), inte ur sparande, blir systemet robust. Kapitalismens nervösa kristendenser avskaffas.
Företagen i modellen växer i storlek så länge det finns skalfördelar att göra. Då kan ju avkastningen per anställd ökas. Bortom den punkten finns ingen drivkraft att expandera (ett kapitalistiskt drivet företag tenderar att växa ända till den punkt då det inte längre går att öka den totala vinsten). Problem med osund tillväxt, byråkratisering och monopolisering kan därmed lättare hanteras än under kapitalism.
Om ett företag inte kan betala av staten stipulerade minimilöner måste det träda i likvidation. Produktionsmedlen återgår till staten; de arbetande hade dem endast till låns.
Systemet garanterar inte arbete åt alla, men då det också finns en statlig sektor, med ansvar för sjukvård, utbildning och liknande, bör det vara möjligt att på politisk väg garantera arbete åt alla. Också i ett system som det Schweickart skisserar finns utrymme för hårda politiska debatter i frågan om hur gränsen mellan plan och marknad bäst bör dras — för att tillgodose önskemålet om en effektiv produktion efter förmåga och konsumtion efter behov.
Systemet garanterar inte jämlikhet men undviker uppkomsten av en rik klick av medborgare, som genom att äga avgörande produktionsmedel, i praktiken kan sätta den politiska demokratin ur spel. Schweickart själv går så långt som till att hävda att demokrati, i en mening värd namnet, i så fall för första gången i mänsklighetens historia kan etableras. Det är förstås en terminologisk fråga om han har rätt i detta, men vinsten man skulle göra ifråga om politisk jämlikhet, om det system han förordar blev verklighet, är ovedersäglig.
Kan man med fog hävda att en social ordning, som den Schweickart beskriver, leder till ett kommunistiskt produktionssätt? Nog förefaller det rimligt att tänka sig att det system Schweickart beskriver utgör en bättre approximation av det kommunistiska idealet än både den reellt nyss existerande socialismen och den nu reellt existerande globala kapitalismen. Så visst finns här utrymme för optimism.
Eller gör det det? Man kan tycka att Schweickarts modell mest är uttryck för vad Marx föraktfullt brukade avfärda som utopisk socialism. En modell målas upp, dess företräden ska vara så uppenbara, att människor på rent moraliska grunder ska välja att iscensätta den. Är inte detta naivt?
Marx hyste en stark misstro beträffande människors beredskap att handla på vad de uppfattade som rent moraliska grunder, åtminstone då sådant handlande kom i konflikt med vad de uppfattade som sina egna individuella materiella intressen. Marx tycks emellertid ha tänkt sig att människor är beredda att låta sina egna individuella materiella intressen stå tillbaka för vad de uppfattar som för den egna klassen gemensamma intressen. En sådan beredskap till solidaritet är en förutsättning för politiskt handlande. Marx förnekade inte att en sådan beredskap fanns, eller kunde uppkomma till följd av politiska och sociala erfarenheter. Men något mer än en sådan förmåga till solidariskt handlade erfordras inte för att Schweickarts modell ska kunna bli verklighet. Den är inte utopisk.
Ett lockade drag med modellen är att den inte bara ses som ett sätt att förhindra misär och elände. I en vulgärmarxistisk uppfattning har socialismen/kommunismen ofta fått spela framför allt denna roll. Visst finns det visst stöd i Marx’ eget tänkande för en sådan tolkning (utarmningsteorin), och man kan ibland få intrycket att människor som räknar sig till vänstern inte bara betraktar världen med överdrivet pessimistiska glasögon, utan också gillar vad man tycker sig se, då man tänker att det nödvändiggör en socialistisk omvandling. Men Marx’ långsiktiga vision var mycket annorlunda. Det var visionen om en ekonomisk ordning, som inte bara undvek elände, utan som framför allt lade grunden till ett gott liv för alla.
Schweickarts modell är i linje med denna sida i Marx’ tänkande. Hans appell riktar sig inte bara till det outbildade biträdet i äldreomsorgen, den hårt arbetande proletären i servicenäringarna, eller till den som brutalt ställts utanför arbetsmarknaden, utan också till den som har anställning vid ett advokatkontor eller en mäklarfirma. Också för honom eller henne finns stora vinster att göra vid övergången från löneanställd till fullvärdig medlem, med jämlika politiska befogenheter, i ”sitt” företag.
Kommunismen är inte något spöke i svensk politik. Själva ordet har en dålig klang, men dess mest centrala innebörder, det vill säga då den ses, dels som ett produktionssätt, dels som en social ordning, är i högsta grad närvarande i den dagliga politiska debatten. På vissa områden av samhällslivet — de som framstår som de mest vitala — är kommunismen en självklarhet. Detta borde vara en utgångspunkt för radikal vänsterpolitik. En vision om hela samhällets omvandling, för att bättre tillgodose idealet om produktion efter förmåga och konsumtion efter behov, borde kunna formuleras. I årets valrörelse kommer inte detta att ske, men varför inte i nästa? I så fall måste diskussionen börja redan nu.
