När boken slagits igen är det ett ord som stannar kvar i sinnet: kvävande. Ulla Johanssons kortroman om Sverige efter andra världskriget handlar framför allt om längtan efter något annat, bort från en kvävande vardag.
Vi får följa bokens protagonist Birgit från tonåren genom arbetslivet till pensionen. På en kortfattad – nästan hårdkokt – prosa tas läsaren på en resa genom tid, geografi och klass.
Från uppväxten på den västgötska slätten flyr Birgit den inskränkta småstadens antikommunism och en vardag med trista jobb och få framtidsutsikter. Flykten går till Göteborg. Men den verkliga ventilen är utlandet. Brigadresor till Östeuropa. Funderingar på att bli au pair i England. En resa till Paris. Ungdomsfestival i Warszawa. Det är som om det är den svenska vardagen, det svenska klassamhället, som kväver.
Det målas inte upp några idealiserade bilder av arbetet i Valets pris. Jobbet i fabriker och som hembiträde är tungt och förnedrande. Arbetarklassen lever sällan upp till den unga kommunistens förhoppningar. Inte heller när Birgit stegvis gör en mindre klassresa och efter vidareutbildning blir kontorist och biblioteksassistent, ändras särskilt mycket. Arbetet är annorlunda. Men kontorens borgerliga konsensus är även den kvävande.
Birgits förhållande till männen ger en närmast klaustrofobisk känsla. De patriarkala strukturerna är alltid där, lika uppenbara som klassförtrycket. De trycker sig på. Det handlar inte om några särskilda tillfällen. I stället är det ett konstant tryck. Det enda verkliga undantaget är livskamraten Kent. Även han en ventil.
Det ligger nära till hands att jämföra med Åsa Linderborgs Mig äger ingen. Båda böckerna är självbiografiska proletärromaner, som beskriver och kritiserar det rådande klassamhället och tar avstamp i den kommunistiska rörelsen. Båda böckerna präglas av en vilja att ställa sig upp och skrika ”Titta på oss, vi finns också!” och bryta sig igenom samhällets dominerande berättelser, både det borgerliga klassherraväldet och det socialdemokratiska folkhemmet.
Ulla Johanssons bok är kanske inte på samma nivå som Linderborgs. Men böcker, liksom resor, kan vara ventiler som lättar på det kvävande trycket.
