Johannes Anyurus “Det är bara gudarna som är nya” är en av de mest uppmärksammade svenska lyrikdebuterna sedan millennieskiftet. Man förstår varför när man läser boken. Med en blandning av tranströmersk senmodernism, slamrig scenpoesi och lite jazzig rapp åstadkom Anyuru en poesimix, som i sin brokiga blandning av influenser nog är unik i sitt slag. Denna första bok förmådde närma sig de stora, kosmiska perspektiven med ett moget och självklart lugn man sällan ser hos lyrikdebutanter.
Samtidigt ska det också sägas att Det är bara gudarna som är nya hade något oslipat och ovant över sig. Några av dikterna var för pratiga och hade kunnat strykas, andra hade mått bra av att stramas åt och dämpas i sitt yviga bildspråk. Men så brukar det å andra sidan se ut när det är tidigt i ett författarskap. Att hitta en egen poetisk röst kan ta ett helt liv.
Nu, två år senare, fortsätter Anyuru sitt lyriska arbete med en andra bok, Omega, som tar vid ungefär där debuten slutade. Miljöerna är ungefär de samma – vi rör oss fortfarande tämligen obehindrat från barndomens höghusområden i Växjö och Borås till dagens eller gårdagens Göteborg. Men ofta finns också den större världen närvarande – det handlar om hösten i Los Angeles, om kriget i Irak och om flyktingar som krossas mot Gibraltars vassa klippor. Det är en dikt med tydligt politiska ambitioner. Man anar, utan att det besvärar, ekon från vänsterpoeter som Göran Sonnevi och Göran Greider.

Nya Omega innehåller också dikter av det mer privata slaget. Flera av dem handlar om en nära väns död. Tunga, svåra saker, som lätt hade kunnat bli dålig poesi. Men Anyuru närmar sig det svåra med självklarhet: ”han hette Mattias / kallade sig The Mighty Ivyz / Han dog i cancer nyligen / Hans tankar och drömmar / har blandats ut som te”. Det är en vacker bild av död och saknad.
Men den vardagliga, talspråkliga enkelheten fungerar inte alltid.
Stundtals försöker Anyuru, likt en rappare, sampla in rader och språk från en mängd olika sammanhang – låttexter, tv-program, väderleksrapporter och andras dikter – och då blir det för snårigt och pratigt. Dikterna tappar sin röst och blir klanglösa, tråkiga. Faktiskt kan jag komma på mig själv med att sakna de tranströmerskt bildrika dikterna från Det är bara gudarna som är nya. Kanske har Anyuru känt sig pressad av att försöka leva upp till de höga förväntningar som debutsamlingen skapade.

Hur som helst – detta är ändå ett intressant författarskap, som fortfarande utmärker sig som nyskapande och eget i ett i övrigt rätt tråkigt och akademiserat svenskt poesiklimat. Så här vackert och målande är det få i den yngre generationen som förmår dikta:

Araby Växjö där jag har bott
i elva år jag kommer
ut mellan husen och korsar
älskade Mörners väg
som öppnar sig i kvällen
tom och öde som ett jävla
snuthjärta – bara där borta
vid macken vänder
en bil, flygplanslångsamt, bromsar
in och
dockar vid
dataterminalen –
Andedräkten brinner
kemisk, röd