Kafkapaviljongen
Tony Samuelsson
W&W, 2014
En skildring av vad som inte hände kan vara ett kraftfullt sätt att belysa det som hände. En sådan roman kallas för kontrafaktisk, och är en vansklig litterär genre. En som definitivt inte låter sig skrämmas är Tony Samuelsson, som efter Jag var en arier från 2009, kommer med en slags tvillingroman.
Persongalleriet är delvis detsamma, och handlingen utspelar sig i samma historiska sättning. Nazityskland har vunnit kriget, och härskar nu över hela Europa. Hitler är visserligen död, men Albert Speer är den nya Führern. Sverige är juvelen i den nazistiska förbundsstatens krona. Landet styrs av en allians av välbekanta inhemska naziststjärnor, Sven Olov Lindholm och Per Engdahl.
Här finns ett tydligt eko från Philip Roths Konspirationen mot Amerika och kanske också Hans Alfredsons orättvist bortglömda Attentatet i Pålsjö skog.
Det nazistiska Sverige är ett nationalistiskt folkhem, som bygger på generös välfärdspolitik, hejdlös propaganda och hänsynslöst förtryck mot alla oliktänkande av en allestädes närvarande säkerhetstjänst, uppbyggd enligt framgångsrikt tyskt mönster.
Givetvis gäller inte folkhemsgemenskapen judar, och den är strikt graderad på rasmässiga grunder även för alla andra.
Genom att skifta tidsperspektiv mellan olika årtal från 1945 till 1976 visar Tony Samuelsson på ett raffinerat skickligt sätt hur nazismens tankevärld normaliseras. ”Framtiden tillhör de starka och de vackra” är en tanke som många, de flesta, har mycket lätt att ta till sig, om de inte redan tidigare har omfattat den, och det råder ingen tvekan om vilka som är framgångsrika, och vilken triumfvagn som man gör klokast i att följa.
Rastänkandet slår enkelt rot i den allmänna mentaliteten, avlyssning accepteras som nödvändigt, angiveri blir till norm, förtrycket är säkert påkallat av ett högre intresse – och drabbar ändå andra.
Det otäckaste med denna sköna nya värld är att den inte är så mycket olik vår egen tid.
Men i centrum för romanen står en djuplodande diskussion om de intellektuellas roll. ”Intellektuell” må vara ett skällord för många, men alla regimer, och i synnerhet de totalitära, har ett behov av att ha ”kultureliten” på sin sida. I alla fall så länge som den förblir lojal, inom vissa bestämda ramar, som kan vara nog så vida. Gör man inte det, råkar man illa ut.
Men genom historien har de intellektuella genomgående ställt sig på maktens sida. Även om många av dem påstår något annat.
Tony Samuelsson låter åtskilliga författare, bland dem Lars Ahlin, ”frivilligt” lämna litteraturen, och istället ägna sig åt till exempel sportjournalistik: ”Sportens språk var det enda språk som inte förgiftats av nationalsocialistiskt maktspråk”.
Men blomman av de unga författarna fängslas, och hålls under privilegierade omständigheter i en särskild paviljong på Långholmen. De övertalas, med förtäckta hot, men framför allt med subtil övertalning, som vädjar till deras litterära ambitioner och möjligheter att uträtta något positivt – i en svår tid.
Det är som hos Arthur Koestlers Natt klockan tolv på dagen eller Czesław Miłosz Maktövertagandet. Och nog tycker jag att Tony Samuelsson står sig väl i jämförelsen.
Den långa marschen genom institutionerna börjar för författarna, och inte helt överraskande är det inte institutionerna som förändras, utan författarna som anpassas och integreras i det nationalsocialistiska systemet.
Stig Dagerman väljer en annan väg, och det blir till en ständig påminnelse för dem som gav upp.
Tony Samuelsson tecknar ett enastående porträtt av Dagerman, så levande, så full av beundran, utan att förfalla till idoldyrkan.
När den nazistiska fasaden rämnar och de demokratiska krafterna vaknar åter till liv är det just Stig Dagerman som är ledstjärnan för motståndet.
