Böcker

Den motvillige monarken
Thomas Sjöberg.
Deanne Rauscher, Tove Meyer,
Lind& Co.
Pocketutgåva 2011.

Livet
Keith Richards.
Översättare Linnéa Olsson.
Norstedts, 2010.

Det har återigen svallat rojalistisk yra. I England mobiliserade ett kronprinsbröllop ut en miljon människor på gatorna. I Sverige har kungen nyss fyllt år och blivit sedvanligt uppvaktad med blommor från barn, arméns musikkår och flaggviftande. Det är en surrealistisk upplevelse att följa pressbevakningen av familjen Bernadotte med bilderna i huvudet från Den motvillige monarken, nu i pocket med efterord om pressreaktionerna i höstas. Hur kan kungafjäsket pågå som vanligt när ett ögonvittne låter oss förstå att sexorgier avslutas, precis som middagarna på slottet, när monarken så att säga är färdig.  Den motvillige monarken kallades skvaller men jag ser den som en nödvändig och alltför sällsynt typ av maktutredning. ”Vad gör den härskande när den härskar?”, frågade Göran Therborn på sin tid, svaret är bland annat att festa med så kallade kaffeflickor. Jag läste Den motvillige monarken samtidigt med Keith Richards självbiografi Livet och likheterna är uppenbara. Två män som inte klarade av att ta någon examen men som blivit omhändertagna hela sitt liv. Efter uppväxtskildringarnas 1940-tal följer i båda biograferna en exposé över den privilegierades rätt till hedonistisk utlevelse. Rockkungen och vår monark har hela tiden folk omkring dem som tillfredsställer deras begär.

Richards menar exempelvis att han aldrig behövt stöta på en kvinna i hela sitt liv. Han vet helt enkelt inte hur man gör. Att Keith Richards ska leva sex, drugs and rock´n roll tar vi på något sätt förgivet. Det handlar om den manliga konstnärsmyten, ett paket kulturella förställningar, som tillåter karlar att svina, droga, idka vilt könsumgänge och samtidigt bli curlade för att de är så stora genier. Men kungens valspråk ”För Sverige i tiden” kan svårligen förenat med något så oscarianskt som kaffeflickor. Det brukar sägas att kungafamiljen upprätthåller och reproducerar normer, som exempelvis den heterosexuella kärnfamiljen. Men även den har utvecklats i progressiv riktning i Sverige. Mannen och kvinnan förutsetts nuförtiden vara jämlika vänner som ska dela både intim- och offentlig sfär. Mannen blir inte längre kränkt av att umgås med kvinnan i hemmet och han behöver därför inte/ska inte längre hålla sig borta från fest, café, krog eller bordell, som i mer patriarkala kulturer. Men om man som rojalisterna hyllar sådana förmoderna företeelser som kungligheter, ärftlig tronföljd och lyxkonsumtion för skattemedel så varför sätta gränsen där och inte löpa hela den medeltida linan ut. Det svenska samhället borde dra konsekvensen av överenskommelsen om en kung som statschef och öppet acceptera att han också, i enlighet med samma tradition kan bedriva hor och skörlevnad.

Mot bakgrund av den Bernadottska familjetraditionen är det imponerande att Victoria valde Daniel Westling. Kungens totala antites – nykterist, skötsam och pålitlig. Och det framstår som ett trendbrott att Madeleine kunde göra slut med Jonas Bergström för en otrohet som hon av tradition förutsattes acceptera. Vi kan tänka oss hur snacket har gått: Victoria: – Fan Madde gör slut. Vill du ha det som morsan. Tänk på hur morsan har haft det i alla år, tänk på hur farsan hållit på. Vill du ha det så? Men med dessa val stärker kungabarnen tyvärr monarkins ställning genom att på ett nytt sätt representera Sverige i tiden. Förr trodde jag att stödet för monarkin skulle avklinga när kungahuset profanerades, när mediebevakningen avslöjade dem som shoppingtokiga felparkerare som drack shots på Stureplan för skattemedel. Men jag hade fel.

Dagens medieklimat har förvandlat kungligheterna, från onåbara balkongvinkare till celebriteter i vår kändiskultur. De hyllas nu för sina konsumtionsval och ska beundras för sin livsstil. För varje designplagg, restaurangbesök och mingel finns en devot mediekommentar. Och att Europas kronprinsar liksom Victoria valt att gifta sig med ofrälse är tyvärr ett bakslag för alla republikaner. För det betyder inte bara ännu mer jubel, nu finns chansen för alla att bli kungliga. Om sossesläkten Westlings DNA
kan sätta på Sveriges tron öppnar sig dörren för alla att förverkliga sina prins-och prinsessdrömmar, precis som alla idag kan bli kändisar. Och vi kan inte avskaffa kändisar, eller hur?