På Haninge konsthall ges nytt liv åt spåren efter kronotorpets hårda verklighet.
Jag stiger över en tröskel och blir omsluten av ett rum som ljuder av jojk och kulning. Skuggor rör sig över mitt huvud och längs väggarna. En fris av växter, lysande ur svartaste mörker, leder mig rakt fram mot en gammal kvinnas ansikte som tittar ut ur björkskogen. Ansiktet är Emmys, nummer nio av elva barn som växte upp på kronotorpet Laisheden i norra Västerbotten, inte långt från Sorsele. Hennes blick leder till motsatta väggen och en drönarbild från nutid av en glänta i skogen.
Emmy finns inte längre. Inte heller kronotorpet. Platsen finns kvar och spåren av liv som långsamt tonar bort i mörker. Laisheden, människorna och platsen står i fokus i Anna Linders utställning Colere. Platsen är Haninge konsthall och tiden vi befinner oss i är kolonisationen av Sverige under första halvan av 1900-talet. Det är en berättelse om de människor och den jord som skulle tömmas på sina rikedomar för att lyfta Sverige ur fattigdomen.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Namnet Colere hänvisar till det latinska verbet som betyder bygga och bo och i sin fortsättning vårda, värna, uppskatta livet. Ordet har levt vidare i orden kolonisera och kolerisk. I franskan har det stannat som colère – vrede. Och Anna Linders vrede lyser över statens svek mot människorna som lockades att krama överlevnad ur ofruktbar mark och skogsvård åt staten för att, när de lärt sig älska platsen, vräkas från den, riva husen de byggt och se jorden de odlat överlämnas till förfall. Arbetets värde förnekat. Kronotorpens villkor.
Utställningen rymmer en stor ömhet gentemot människorna som levde på platsen. De älskade blåklockorna som kommer till sommaren får bli en metafor för dem. ”De trivs i sandig jord. De skapar liv överallt i små skrevor och prång. På till synes omöjlig mark breder de ut sig och ger oss så mycket glädje. Så tänker jag mig min släkt på något vis. Envist kämpande. Stolta. Glada. Aldrig att de klagade.” Så skriver Anna Linder om dessa blommor i sin introduktion.
Det är en berättelse om de människor och den jord som skulle tömmas på sina rikedomar för att lyfta Sverige ur fattigdomen.
I tio år har Anna Linder hållit projektet levande inom sin konstnärliga praktik. Hållit sig nära platsen. Letat i arkiven efter kronotorpens spår, som nu håller på att rensas ut. Till slut finner hon mer än åttio handlingar kring statens hårda detaljreglering av villkoren för arrendet av marken år för år.
Hon har prövat de äldsta teknikerna för att återge föremål på en yta. Fotogram, där ljuset tecknar föremål som läggs på fotokänsligt papper (kamera behövs inte). Skuggspel. Färgat filmremsorna med saft från rödbetor och maskros – växter som förts till platsen. Frågat människorna som levde där. Hur överlevde de?
Till svar fick hon mest soliga minnen. Fattigskammen stod i vägen för en tydlig bild av livet, tills Emmy en dag gav henne en bunt papper – hennes historia skriven i tysthet. De raka och klarögda berättelser om slåtter och lek, olyckor och lycka, samernas vänskapsfyllda närvaro, tvätt och hämta mossa och löv till djuren, sammanhållningen och kärleken, finns nu i ett femtiosidigt häfte.
Konsthallen är en vit kvadrat, åtta gånger åtta meter, som Anna Linder fyllt i alla dimensioner med ljus och skugga, med filmiska händelser som inbjuder oss att med egna sinnen begrunda vad plats och minne gör med oss, med våra liv.
– Varför gör du det här, frågar jag.
– Jag vill ta ansvar för min släkts historia. Ge perspektiv på villkoren. Det man inte hör om längre.
