Detta vet naturligtvis världens ledare. De vet också att Israel inte låter sig bekommas av resolutioner från FN eller bryr sig om internationell rätt så länge som de rika länderna fortsätter att bedriva handel med Israel.

Banden mellan Israel och västvärlden har alltid varit starka. Israel har betraktats som en ”demokratisk ö” omgiven av fiender där i arabvärlden. Israelerna betraktas som folket som mirakulöst fått ”öknen att blomma” när det i själva verket handlar om stöld av Palestinas vattenreserver. Israel får till och med delta i Eurovisionsschlagerfestivalen, så till den grad civiliserat, demokratiskt och europeiskt betraktas Israel – till skillnad från den där arabvärlden.

Sverige och EU handlar friskt med Israel, trots att Israel hela tiden har brutit mot FN:s resolutioner och mot internationell rätt. Under 2000-talet har Sverige köpt krigsmateriel för nära 200 miljoner kronor av Israel. Senast 2007 upphandlades ledningssystemskomponenter och militär telekomutrustning för 30 miljoner kronor, enligt Fria Tidningen.

Efter det så kallade Osloavtalet upprättades en palestinsk myndighet. År 1996 valdes ledaren för PLO, Yassir Arafat, med över 80 procent av rösterna till den palestinska myndighetens president, i ett val övervakat och godkänt av FN. Jag träffade president Arafat 2003, i källaren i det sönderbombade presidentpalatset i Ramallah. Där hade han suttit instängd i ett år, efter att Israel gjort ett försök att utvisa honom, attackerat presidentpalatset och försatt det under belägring. Sandsäckar låg staplade längs väggar och i i dörrhål. Omvärldens tystnad var tillintetgörande redan då.
– Ni i Europa skulle kunna trycka på ekonomiskt. Av hela Israels ekonomi är 70 procent beroende av EU, sa Arafat då.
Jag uppfattade det som om president Arafat höll två saker som särskilt viktiga: Att vi som kom utifrån skulle väcka omvärldens uppmärksamhet på Palestinas situation, samt att vi skulle skapa opinion för bojkott av Israel.

Med massakern i Jenin 2002, föranledd av ett självmordsattentat mot israeler, fick Palestina sitt eget Ground Zero. Invånarna i flyktinglägret drabbades av flera veckors utegångsförbud och led brist på mat, el och vatten. Hjälpinsatseroch medicinsk personal hindrades att komma fram. Efteråt hindrades FN:s undersökningskommission att på plats utreda massakern. Hela saken slätades över av världssamfundet och glömdes.

Massakrerna i flyktinglägren i Sabra och Shatila i södra Beirut 1982, skedde då Beirut var under ockupation och med dåvarande försvarsminister Ariel Sharons goda minne. Han blev som bekant Israels premiärminister 2001. Sharon beslöt 2003 att han inte ville föra samtal med presidenten för den palestinska myndigheten, utan utsåg Mahmoud Abbas, som då var premiärminister, till partner i de fredsförhandlingar som skedde i jordanska Akaba.
Så har det hållit på genom åren. Israel dikterar – palestinierna har att lyda eller attackeras.

Så länge som den rika världen fortsätter att handla med Israel, kommer det inte att spela någon roll hur stora ord än FN skulle få för sig att ta till. Så krass är verkligheten. Och det vet förstås världens ledare.
/Lena Malmberg