– Jag vill hångla, hångla, hångla, säger den sängliggande svårt sjuka kvinnan. Katarina, spelad av Malin Vispe, är tidigare klasskamrat till huvudpersonen Jana Kippu. I SVT:s filmatisering av Karin Smirnoffs succéroman Jag for ner till bror, återser de varandra under en besöksrond i den fiktiva västerbottniska orten Smalånger, dit Jana återvänt för att ta hand om sin försupna bror och kanske styra upp sitt eget liv. Hon tar ett jobb i hemtjänsten och återser, en efter en, de grannar hon växte upp med, som ömsom plågat henne, ömsom blundat för hennes och hennes brors utsatthet. Nu har de blivit gamla och förgrämda.
En som är alldeles för ung för att ligga bitter och döende är den jämnåriga Katarina. Från sin höj- och sänkbara bädd fixerar hon sin dödsångest till ett vitglödgat raseri. I sitt morfindopade huvud är hon kvar i högstadiet och löftet om romansen med Magnus, ögonblick från ungdomen som ödet gjort till höjdpunkt i hennes korta liv. Till de minnena tvingar hon Jana, för vilken samma tid utgjorde en mardröm av våld och sexuella övergrepp. De blanka utstående ögonen, den gråvita hyn, de glesa hårtestarna och de lealösa lemmarna vill inte få ro, de vill ha sex! Vid sidan av Jan Malmsjös onda präst i Fanny och Alexander och Stellan Skarsgårds förvirrade våldsverkare i Den enfaldige mördaren, sällar sig Katarina till svensk filmkanons parnass av oförglömliga antihjältar. Hennes dödsdom har inte bara gjort henne till någon att tycka synd om, utan också gett henne mandat att unna sig att ödelägga Janas liv.
Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇
Prenumerera och läs direkt!
Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!