Lugnet och spänningen i den lilla kretsen med bror, mamma och syster i samtal om livets olja och livets bröd. Samtalet bygger – i det repetitiva – en mur som också scenbilden avgränsar. Systern deltar inte, får inte delta i samtalet men lyssnar samtidigt som hon nyfiket, öppet blickar ut mot oss – ut ur den slutna kretsen.
Hon är trots allt i fokus. Det är hon som ska berätta sin historia för oss.
Det är hon som ska visa världen för oss i Teater Tribunalens föreställning Ondskans axel.
Så förflyttas pjäsen till oss – kanske till en flyktingfamilj i Sverige – där dottern Maha möter svensken Axel efter att ha flytt familjen för att ge sig ut i en drömvärld – en mardrömvärld.
Ofrånkomligt kommer jag att tänka på Indras dotters nedstigande i världen för att betrakta mänskligheten i Strindbergs Ett drömspel.
Tribunalens föreställning ingår i det treåriga projektet De andras tankar, som efter sprängningen av World Trade Center initierades av Betty Nansenteatret i Köpenhamn. Första steget var att sprida frågeställningar om demokratisyn och uppdelningen av världen till andra teatrar i Europa samt att tio författare från Egypten, Iran, Algeriet, Tunisien och Jordanien skrev varsin kortpjäs, som spelades i Köpenhamn. Nästa steg var Israel-Palestinakonflikten.
Teater Tribunalen reste till Israel och Palestina och mötte människorna. Mötte deras tvivel. Det resulterade inte enbart i material till pjäsen utan också i en liten fotoutställning, som beskriver palestiniernas vardag. Deras för oss overkliga vardag med checkpoints, F16-plan, intelligenta missiler, bulldozers som godtyckligt eliminerar byggnader och släcker liv. Så inträffade invasionen av Irak.
Och Tribunalen vidgade frågeställningen och vill visa att Israel-Palestinakonflikten ”är en spegling av en mycket större ideologisk, geopolitisk, historisk, religiös och kulturell strid”.
Valet av titeln – Ondskans axel – är naturligtvis ingen tillfällighet. Den känner vi igen från president George W. Bush sätt att beskriva världen. De, enligt honom, ”skurkstaterna” – Libyen, Nordkorea, Irak och Syrien – bildade ju denna axel, som han måste ta itu med och…
Över scenen under taket står de vitklädda med Caesar-kransar be-prydda USA-generalerna, som ständigt försöker utveckla strategier i de mest fantasifulla tappningar och som besmittar den europeiska/den svenska polisen – det svenska samhället – till att maniskt söka och uppfinna terrorister.
I illande röd klänning irrar Liket – Kommunismen – omkring på scenen i ständiga försök att med karikerad sång ”hålla en kort inledning om världsläget”. Hon har glömt…
I desperat kamp för kvinnan passerar feministen, ”sockerpoetiskt” berättar nazisten och i maniska försök att synas kämpar narcissisten. Så går det på! Motsättningar och motsägelser! Från det privata till överbyggnaden och från historien in i framtiden. Föreställningen finns på så många plan så den tål att ses flera gånger.
Egentligen behövs enbart sägas att den debuterande regissören, skådespelerskan Mellika Melani, och den debuterande pjäsförfattaren, regissören Richard Turpin, gör en mycket skrämmande, angelägen, humoristiskt fantasifull föreställning, som ska ses.