Det finns väldigt många olika sorters djur i världen, och de allra flesta är skalbaggar. Det finns så kolossalt många olika arter av skalbagge att vi inte ens vet hur många de är, men vi tror att det rör sig om nästan en miljon, varav nästan fem tusen bara i Sverige. De är så många att biologer brukar säga att skalbaggen är den varelse som Gud älskar mest. I varje fall mer än oss människor, som det numera bara finns en enda art av.
Entomologerna hittar nya skalbaggsarter varje dag, samtidigt som en del dör ut för alltid, huvudsakligen på grund av oss människor. Den som vill göra sitt namn odödligt kan utrusta en expedition till Amazonas och leta efter en ny skalbagge. Man behöver inte tränga så djupt in i djungeln förrän man hittar en dittills okänd skalbagge. Sedan ger man den sitt eget namn i latinsk form.
Ja, man kan göra det enkelt för sig, om man ger sig till tåls tills det blir vår och lite varmare, och vandra omkring lite i Småland. Om man bara är uppmärksam hittar man nog snart en okänd skalbagge. Okänd för oss – men inte för skalbaggarna själva!
Det gäller bara att skalbaggen inte är alltför sällsynt, för då dör den nog snart ut. Och då kan man glömma talet om att odödliggöra sitt namn.
Det är lätt att tycka att så många olika sorters djur som det finns, gör det inte så mycket om några tusen av dem försvinner. De lever i allmänhet i alla fall bara sina korta och begränsade liv i ett litet område och livnär sig på andra sällsynta djur och växter. En del av dem får man väl betrakta som tämligen onödiga.
Men finns det verkligen onödiga djur? Djur som vi inte kan hitta någon mening med, har i alla fall mening för sig själva och sina släktingar. Detta skiljer dem från champagnevispar. De saknar medvetande och har ingen egentlig identitet och är dubbelt onödiga eftersom det är dumt att vispa champagne.
Man kan naturligtvis tycka att skadedjur är onödiga. Det är mänskligt att tycka och inget att vara generad för, särskilt som vi människor också är skadedjur. Vi vet vad vi talar om.
Men om man i biologiska kretsar säger högt att en del skadedjur är onödiga, invänder alltid någon expert att om de inte fanns skulle något annat skadedjur som de förföljer bli ännu vanligare.
Tänk på naturens balans! Vad du än gör, rubba inte den!
Vill man inte bara ge efter för en sådan expert kan man med full rätt hävda att de skadedjur som förföljs av skadedjuren, själva inte är mycket bättre, för de förföljer andra skadedjur som riskerar att bli ännu vanligare och skadligare om skadedjur nummer två i ordningen utrotas. Men då är experten snabb med att säga att dessa skadedjur är nyttiga eftersom de förföljer andra ännu ännu mindre skadedjur. Sedan säger man samma sak i nya omgångar, och slår olika, allt mindre, skadedjur i huvudet på varandra.
Slutsatsen är att det inte finns några onödiga djur. Av detta är det lätt att dra slutsatsen att det överhuvudtaget inte finns någonting onödigt. Allt har sin funktion. Pesten som dödade en tredjedel av Europas befolkning på trettonhundratalet skapade en arbetskraftsbrist som frigjorde lantbefolkningen. Utan den hade träldomen fortsatt och Europa aldrig kunnat få sin renässans. Med allt vad som följt av den – upptäcktsresor, boktryckarkonst, trettioåriga kriget, rokokon, ångmaskiner, järnvägar, färgteve och växthuseffekten, för att göra en snabbskiss av utvecklingen.
Och utrotandet av dronter och en massa skalbaggsarter.
Och skapandet av en massa mänskliga onödigheter som jag inte kan låta bli att tycka verkligen är genuint onödiga till skillnad från andra djur än människan. Inte bara champagnevispar, utan även minst tvåhundra av våra trehundrafyrtionio riksdagsmän (flest i världen i relation till folkmängden), diskuskastning, hudkrämer, slips och mineralvatten på flaska.
