Man kan vara en skarp kritiker av det egna landets regering och samtidigt vara motståndare till yttre aggresion. Det visar Shirin Ebadi i sin självbiografi Mitt Iran. Undertiteln är: En oförglömlig berättelse om kamp, revolution och hopp.

Ebadis bok är framförallt 260 sidor spännande läsning om en kvinnas kamp för värdighet och ett eget yrke, i en stat där den dominerande lagen, sharian, tolkas så att kvinnor de facto anses vara hälften så mycket värda som männen.
Berättelsens tidsbåge spänner mellan 1953, och 2003, det år då författaren tilldelades nobels fredspris. CIA:s kupp mot Mossadeq, det politiska uppvaknandet på landets universitet under 60-talet, de nationella protesterna mot shahens korrupta och USA-vänliga politik, klaras av fort av, innan Ebadi engagerat beskriver den febriga stämningen kring revolutionen och förhoppningarna som rådde när ayatolla Khomeyni återvände till Iran i februari 1979. Det har då gått nio år sedan Shirin Ebadi, 23 år, blev landets första kvinnliga domare. Men det är mindre än två år kvar innan hon tvingas lämna samma tjänst.

Ebadi, som stött revolutionen, minns hur hennes vänner varnat för de religiösa revolutionära krafternas dominans under revolten. De fick rätt, konstaterar hon idag, som advokat och förkämpe för mänskliga rättigheter och rättvisa för barn och kvinnor i Iran.
Shirin Ebadi kan tyckas naiv i sitt hopp om framtiden. Hon som har fängslats och mordhotats av regimen. Och hon som sett och hört hur människor förnekats rättvisa och trakasserats av diktaturens kreatur.

Ja, man kan deppa ihop för mindre, men inte Ebadi, som istället har nära till ironin. Hennes hopp närs inte bara av en säregen viljestyrka, utan även av exemplets makt där Khatamis presidentperiod under sent 90-tal lyser klarast. Ett experiment i hopp, rubriceras tiden i boken.
Den teheranska “våren” som innebar att regimen för första gången erkände fel och övergrepp, föregicks dock av en tid av terror och mord på intellektuella.
Det paradoxala är ju att trots alla svårigheter flyttar irans kvinnor fram sina positioner. Det är till exempel fler kvinnor än män som studerar på universiteten, och under 2003 blev 14 kvinnor invalda i majlis, landets parlament.

Hur framtiden ser ut vet ingen. Iran anno 2006 leds av en hårdför president, med örat mot den religiösa maktens mullor. Shirin Ebadi tror på ordets traditionella makt i Iran. Det yttre hotet från USA måste dock upphöra om ännu en “teheransk vår” ska börja spira.
Mitt Iran är trots lovorden en självbiografi ur medelklass-perspektiv som gärna fått gå mer på djupet.